11 januari, 2009

Blek

Det skrivna ordet har nog alltid varit en av mina mest trofasta följeslagare samtidigt som min ultimata nemesis. Har kunnat försköna i ena meningen och fördärva i den nästa. Ordet har varit mitt med alla de egenskaper det följs av.

Det sägs ens ärkefiende inte är den som orsakar den mest fysiska smärtan möjlig men den som lyckas krypa in under huden, att förstöra en från insidan och ut. Hur kommer man då ifrån känslan av att man kryper in under huden på sig själv och förstör vad man är? Känslan är obehaglig, kvävande och destruktiv men lik förbannat ofrånkomlig. Vet varken vad jag ska säga eller göra för varenda tanke till försök blir bara fel. Villrådighet. Det sägs tårar är ett tecken på styrka men varför känner jag mig då svagast av alla?

Det här är inte den jag vill vara.

7 kommentarer:

Maria Byström sa...

*kramar om*

Tolkia sa...

Även om det känns som om du förstör dig själv, så vågar jag säga att det inte är en känsla att lita på. Sorg förstör inte ens jag, möjligen ens självbild (Om man nu skall kalla det förstöra, då tårar är en högst normal och importante del av livet; möjligen är det snarare fråga om en uppdatering. Inte för att uppdateringar inte också är jävligt plågsamma.).

Acceptans. Du behöver inte fixa allt, klara allt, veta allt, alltid. Promise.

Doktoranden sa...

Maria, det anser jag mig inte förtjäna.

Tolkia, nu handlar det dock inte om sorg utan något annat. Behov av uppdatering håller jag med om, och jag behöver fixa och veta mer än jag gör just nu. Jag vet bara inte hur.

Tolkia sa...

Nå, resonemanget kan utan problem utvidgas till att omfatta ganska många typer av att må för jävligt. Hang in, hang on.

Pysseliten sa...

Jag har läst/hört någonstans att man kan jaga bort sina demoner genom att skriva ner dem med ord. När man sedan läser om sina demonern har man lättare att se objektivt på dem och det blir lättare att hantera dem och komma till rätta med dem. Jag tror att skriva är nyttigt och jag tror visst att du förtjänar en kram!

Emil sa...

Life is a struggle. Men det är många som bryr sig om dig, tänk på det. Till och med simpla, virtuella vänner som moi.

Doktoranden sa...

Tolkia, indeed.

Pysseliten, det kan man säkert. För mig är skriva en viktig ventil jag inte vill vara utan, samtidigt som den också kan påverka annat i större grad än man förväntar sig.

Emil, livet är en riktig kamp. Det har jag fått erfara riktigt ordentligt senaste dagarna. Många verkar bry sig om mig, det är uppenbart, och även alla ni virtuella vänner betyder en hel del.