20 januari, 2009

Livet i en kartong, I.

Början

Vad vet jag? Kalla det formen av ett liv. Kalla det ett behov av livsreflektion då allting antingen börjar snurra för fort eller gå för sakta. Kanske är det åldern, eller krisen av densamma som driver mig till detta. Snart trettio. Är det nu man köper motorcykel, skinnställ och tycker livet är ”rock on”? Det kanske var fyrtio. Vilket som, kalla det en ung mans inskränkta syn på sin egna historiska tillvaro om du så vill.
Jag har inte upp till den här punkten levt ett liv mer annorlunda än någon annan, bara så vi klargjort det redan uppenbara faktumet. Snarare liknar det nog i stort ett liv de allra flesta lever, saken är bara den, det är mitt.

Som för alla andra har livet en början, för mig en vårdag i april när 70-talets sista skälvande minut ringts ut av Georg Rydeberg några månader tidigare. Borta var, om man nu ska tro på berättade utsagor, kollektivboendet och haschen. Polisongerna som grott långt ned över halsen hade nått sin kulmen och retarderades sakta upp mot mer ansade nivåer. Självfallet på bekostnad av intågande som axelvaddar i midjekorta kavajer, tuperat hår och flaskbottnar till glasögon.
Mitt i allt detta växte jag upp i ett litet betongghetto av lägenheter i tre våningsplan i utkanten av en no-good-to-no-end småstad. Vår lägenhet var åttiotalistisk precis som hos alla andra. Den utmärkte sig inget annorlunda. Skåpluckorna var illavarslande röda, spisen ful och tapeten hade en mjölkaktig ton med röda blommor i någon sorts obskyrt sned symmetri. Jag tyckte blommorna alltid såg ut som en tomat man klyft på mitten även om min mor inte såg samma sak. Kanske för att hon hade valt tapeten. På en del av det vita kvadratiska kaklet ovanför diskbänken hade pappa några inplastade etiketter från gamla vinflaskor. De flesta var från sextiotalet. Varför förstod jag riktigt aldrig men kanske var det minnen av svunna tider som ung tågliftare. Vardagsrummet rymde en blå hörnsoffa och en hiskeligt ful bokhylla i färgkombinationen vitt, orange och mörkbrunt som jag skulle få erfara överlevde mycket längre än den borde ha gjort. Den inhyste, förutom en hel del böcker och lite prydnader, en LP-spelare och massor med skivor. Varken min mamma eller pappa var några som lyssnade partikulärt mycket på musik men kanske visste de om att deras son skulle ha en stark dragning till detta fenomen. Men vi hoppar i tiden om musiken gör sitt intåg redan nu så låt oss backa några steg i historien. En TV fanns där också. På ett rangligt stativ av hjul till råga på allt där man var tvungen gå fram och trycka ner en annan knapp för att byta kanal med ett högt mekaniskt ”klick” som följd. Nu behövde det inte bytas kanaler så ofta, vilket kanske var bra, för det fanns bara två. Och vad såg man på TV? Möjligtvis Ingemar Stenmark i högform med den gamla tidens slalomkäppar som flög likt plockepinn där han susade fram. Vidare från vardagsrummet fanns mamma och pappas sovrum men det lämnar vi därhän. I mitt rum fanns, förutom den obligatoriskt hårda sängen med madrass av skumgummi, ett litet skrivbord i mörkbrunt trä och en vit bänk. Vad jag hade på skrivbordet eller i dess lådor har med tiden blivit diffust men på den vita bänken stod min egna LP-spelare. Så vitt jag vet har den alltid stått där för jag kan aldrig dra mig till minnes att jag någonsin fått den. Den bara fanns helt enkelt, ett rum och en lägenhet i klassiskt typsnitt á åttiotalet.
Utomhus fanns det inte så mycket att hurra för med vuxna ögon mätt men med ett barns dito räckte det till alldeles utmärkt. Små lekparker med gungor, sandlådor och en rutschkana som med snirkliga stålbågar imiterade en elefant. Själva kanan var snabeln och i öronen kunde man hänga i knävecken. Jag vågade aldrig hänga i knävecken. Min första kompis S vågade det, i alla fall några år senare. Vårt första möte kommer jag inte själv ihåg utan har fått det berättat för mig av min pappa. Två 3-åringar sitter i en sandlåda och stirrar på varandra. Man kunde tro det var någon sorts juvenil ”arga leken” ända tills jag tar upp en skopa sand med båda händerna och släpper ned över hans huvud. S tittar på mig en kort stund, tar upp en skopa sand med sina händer och släpper ned över mitt huvud. Vi stirrade på varandra i blind förvåning, säkert bara under några sekunder, för att sedan och åt varsitt håll springa hem med tårarna sprutandes till både höger och vänster med rösten i gäll förtvivlan ropandes ”mamma!”. Sedan dess var vi oskiljaktiga, ända upp till högstadiet där det mesta ställs på ända för de flesta.
Förutom lekparker i gediget trä och elefanter av stål fördrevs tiden med ensamtennis. Jag, en boll, en racket och en gulaktig tegelvägg. Det funkade hjälpligt när man inte hade möjlighet att spela tennis med någon på den asfalterade tennisbanan precis bredvid lekparken. Skrubbsår på knäna fick man ändå, oavsett om man spelade utan eller med någon. Cykla gjorde man väl också som varenda annan liten parvel utan balans där pensionärers tår och ibland hela fötter var heta villebråd. En gång då äventyrslusten tog överhanden cyklade jag en bit bortanför betonghusen till järnvägsövergången uppe i backen. Hur gammal jag var vet jag inte men stödhjulen fanns kvar så kanske en fyra-fem år. Att stödhjulen fanns kvar är en tydlig minnesbild eftersom det lyckades fastna i rälsen på något makabert sätt. Där satt jag med stödhjulet fast i rälsen och en järnvägsövergång för godståg som började låta och blinka. Ryckte lite hårdare, fick lös cykeln och trampade hemåt igen med bommarna som går ned strax bakom mig med några meter till godo. En kort stund senare susar tåget förbi med dess orangea lok och många godsvagnar. Speedwagon stod det på dem. Sådärja, livet i behåll - döden; 1-0. Mamma trodde jag bara hade cyklat runt husen. Jag lät henne tro det som så mycket annat.

Ibland fick man gummiband av brevbäraren. Det får man inte längre.


Soundtrack: Stevie Wonder - I Just Called To Say I Love You.

7 kommentarer:

Anne sa...

Just close your eyes and think R&R. Utan skinnställ.

Maria Byström sa...

Å, så underbart skrivet. När jag var tre år så rymde jag hemifrån för första gången med matsäck och gick just på järnvägsspåret. Någon hade uppmärksammat mig och ringt till stationen så att tåget inte fick lämna perrongen. Mina föräldrar var galet oroliga och morsan tjöt.

Jag däremot var överlycklig över all den dramatik jag lyckats ställa till med och det dröjde inte länge innan jag rymde hemifrån igen, fast nu åt ett annat håll ;-)

Undrar om barn i ett så trygghetsnerknarkade land som vårt någonsin kommer ha minnen som våra?

Doktoranden sa...

Anne, är det så enkelt?

Maria, tyvärr tror jag inte de flesta barn kommer ha samma typ av minnen som vi själva hade. Inte den grad av frihet vi upplevt. Det ser jag till och med när det kommer till mina egna barn, hur mycket mer inrutat allting är och blir.

linda sa...

härlig skildring.
skåpluckorna i trevåningshusen var grå hemma hos. vi hade däremot en märklig heltäckningsmatta i hallen, orange och brunt blommönster, lite silkaktig och tjock.
gungorna och cyklandet känner jag igen. oj vilket cyklande det var!

Doktoranden sa...

linda, det var alltid mycket cyklande.
Märkliga heltäckningsmattor var jag skonad från, i alla fall på hemmaplan. Styggelserna existerade dock hos andra.

Dr Wannabee sa...

Mina LP-skivor misshandlade jag genom att spela på dubbel fart, då lät carola Häggkvist som smurfarna. ibland roade jag mig med att lyssna på skivan genom en nål som jag "försiktigt" höll mot spåret.

Vad gör man när man har tråkigt? pillar sönder saker, tex mammas high chaparalkaktus, ser på myrornas krig eller TVns testbild.

Låtsas vara död över legot, då mamma ropar att maten är klar. Det var alldeles för spännande, då först hon och sedan jag började gråta. Usch hemska barn *haha*

Doktoranden sa...

Drw, ja så många gånger man spelat på dubbel fart och fått allt låta som smurfarna. Sköna minnen. Att misshandla mina LP-skivor med egen nål gjorde jag aldrig.
Testbilden, ja, den var riktigt häftig. Vet inte hur ofta man satt och försökte klura ut mönster och olika färger.
Hihihi, död över legot! Det gjorde jag nog aldrig. Vilken sak jag gick miste om.

Men hemska barn? Nejdå, livsglada I say.