28 januari, 2009

Livet i en kartong, V.

Lösa ändar

Innan vi hoppar med huvudet före in i skoltiden och öppnar den burk av maskar laddad med skönsjungande ångest, gitarrylande problematik och trumkompsdundrande kärlekstrianglar måste vi beta av några lösa ändar och knyta ihop den första säcken.

Min vän och vapendragare S som dök upp redan i kapitel I var naturligtvis alltid närvarande under dessa tidiga år. Jag vet inte om det var någonting typiskt för just oss två men vi bråkade alltid, definitivt mer än barn brukar göra i den åldern. Varje gång vi lekte slutade det med bråk och en värdefull ordväxling i storstilad form som "jag ska aldrig vara med dig igen ditt feta kötthuve! Gå hem och knulla din morsa!". Jo det var faktiskt så, barn på min tid både svor och fräste värre vokaler och konsonanter än dagens vuxna utan förbehåll. Den som lyckades få in mest och flest obsceniteter i en naturligt flytande mening var en vinnare. Naturligtvis insåg vi heller aldrig vikten av de ganska drypande kommentarerna, det var bara ord och aldrig yttrat med allvar. Idag med vuxna ögon känns det aningen ja, penibelt. Det var helt enkelt bara så det var, varken mer eller mindre. Dagen efter ringde vi ändå varandra och lekte precis som förut. Och bråkade som förut när dagen led mot sitt slut eller när någon av våra föräldrar ropade "middagen är klar" från något av betongghettots dammiga fönster. Ett destruktivt förhållande som skulle vara i många år även om bråken minskade med tiden att våra hjärnor började fylla ut det ekande tomrummet innanför pannbenet. Kanske var bråket det klister som höll oss samman, den tanken har aldrig slagit mig förut. Som ett förhållande där någon misshandlar den andra för att själv må bättre. Var vi så illa tillsammans? Ingen ska säga det var en omöjlighet.

Året innan man började skolan gick man ett år på lekis vilket jag antar idag är vad man kallar sexårsverksamhet. Hade två fröknar, K och L. L var en ganska gammal tant med rundbottnade glasögon och illavarslande rött hår. Signalfarligt. Det är mer än tjugo år sedan så det röda håret har säkert övergått till grått, eller så har hon helt enkelt dött. Hon var ju ganska gammal redan då, tanten, fast det tyckte man även om de som var i tjugoårsåldern. K å andra sidan var aningens yngre, hade ganska kortsnaggat svart hår och lite trind vid mittpartiet med vad jag då tyckte var världens fräsigaste bil i ägo (en Volvo 740 med mycket lampor på panelen). Hade jag sett henne idag som hon såg ut på 80-talet hade jag nog, i min högst fördomsfulla andemening, funderat om hon var lesbisk. Det kanske hon för övrigt var, men vad spelar det för roll för en sexåring som ännu inte insett funktionen av sin egen penis?
Inte värst.
De stunder alla var ute på gården sprang grabbarna omkring, lekte tuffa och tyckte tjejer var pest. En lek som lektes på gården var "puss-leken". Det innebar att tjejerna sprang omkring och jagade alla killar, tog fast dem och drog dem till träbänken under rutschkanan där alla var tvungna få en puss av N innan de släpptes. N var en söt liten tjej, adoptivbarn till vem som skulle visa sig blev min mellanstadiefröken. I alla fall så lät jag mig infångas ganska frivilligt i denna lek, devisen "ju fler desto bättre" var positivt i min juvenila bok. Precis när jag nu skriver om detta med "puss-leken" drar jag en sak till minnes som har varit länge glömt. Där jag sprang omkring och ville bli infångad ville jag allra helst bli infångad av K, än hellre få en puss av just henne. Så blev aldrig fallet på lekis men framtiden skulle visa sig ha andra tricks i garderoben.


Soundtrack: Giant - Innocent Days (mp3)

3 kommentarer:

linda sa...

åh ännu mera cliff-hangers!

Emil sa...

Skrev en ganska lång kommentar angående filmatiseringen av High Fidelity, men den verkar inte ha kommit fram. Vill nu bara säga att jag verkligen gillar den här följetongen. Superbt!

Doktoranden sa...

linda, kommer bli många sådana.

Emil, nej tyvärr, någon sådan kommentar har inte dykt upp. Trevligt du gillar mitt "lilla" skrivprojekt. Kan säga det är inte så litet, har precis bara börjat och inte blir det lättare för den lilla parveln när åren går.