27 januari, 2009

Livet i en kartong, IV.

LP-skivor

När man tänker tillbaka börjar kronologin spela en ett spratt. Man känner till så mycket som har hänt, att vissa saker hände före någon annan specifik sak eller hände efter någonting annat. Problematiken är bara att det blir motsägelsefullt. Något som jag vet hände efter en sak men före en annan kan inte ha hänt före den saken utan efteråt den som skulle ha hänt före. Eller om det vill sig riktigt illa före den sak som egentligen skulle hänt efter den sak som hände före. Ni inser dilemmat, ett jävla moment 22. Saker har hänt men om det var 1984, -85 eller -86 blir lite svårt att bestämma. Ni får helt enkelt lita på mig att det vid någon tidpunkt har ägt rum.

Därför tar vi oss tillbaka till musiken, ingenting är så autobiografiskt som musiken när det kommer till mig. LP-spelaren varvade nu vinyler med både Scorpions och Europe och den magiska ”The Final Countdown”. Det skulle dröja många år innan jag fick se den konstellationen live, långt upp i nästan vuxen ålder en frusen millenniekväll i huvudstaden. Men där jag till slut stod och lyssnade med andakt på en av låtarna ur mitt livs soundtrack, ja då kände jag mig inte ett dugg äldre än sju år med hörlurarna i gul muff över öronen i mor och fars vardagsrum framför den fortfarande fula bokhyllan. Kan ni tänka er synen för vuxna föräldrar med en sexårig son som njuter av ”Rock The night” och ”Rock You Like a Hurricane”? Däri ligger nog grunden till vad som var så fundamentalt för alla oss som växte upp under den här epoken, det språk vi kommunicerade med; musiken. Blandband. De som inte har växt upp med blandband vågar jag nästan säga aldrig har levt. Inte på det sätt som vi gjorde. Blandband var, förutom sitt egna språk, även sin egen kultur, fördärvelse, lycka, välgång och livets väldoftande lusta. Frustrationen när kassettbandens magnetband fastnade i spelarens mekanik och ut kom ett enda stort brunt nystan och hur vi sedan metodiskt och lugnt satt och virade in hela trasslet till ett åter funktionsdugligt kassettband. Den känslan går inte jämföra med en liten repa i en CD-skiva, kom inte och påstå något sådant.
När min fas av barnmusik hade passerat, vilket den gjorde rätt tidigt, och jag vandrade över till riktig musik gjorde kassettbanden sitt samtida intågande. Vinyler i all ära men det var något särskilt över kassettbanden och sin egna dubbeldäckare. Ljudet av vackert analog soft clipping är i ljust minne bevarat. Att låna av kamrater, spela in från radio, göra sina egna blandband där låtföljden spelade en viss roll även om jag ännu inte behärskade språket till sin fulla form. Att kunna blandbandsspråket kräver att man upplevt både sin specifika del besvikelse och lycka. Måhända var det ändå ett naturligt första stapplande steg att ta för alla oss som älskade musik på det sätt som vi gjorde. Kärleken till musiken var fri från förbehåll, den var lika betydelsefull som att ha en mamma och pappa. Något man inte kunde leva eller vara utan. Varför jag sedan fastnade mer i rockträsket än många av mina andra kamrater, det kan man fråga sig. Det enda jag kan tänka mig är när kabel-tv:n gjorde sitt intåg och MTV var en av de tillgängliga kanalerna. Jag såg nog mer på MTV än barnprogram, särskilda program jag kommer ihåg är ”Dial MTV”, ”European Top 20” och en timme dedikerad till just rockmusik lite senare på kvällen. Min skivsamling är också någonting som tar sin början med begreppet stöld. Eller stöld och stöld, ni har garanterat någon gång lånat en skiva som sedan lånats alldeles för länge och därmed bara blir pinsam att lämna tillbaka. Så från min moster M stal jag två skivor, ”Wings Of Tomorrow” och ”The Final Countdown” med Europe. Från min bror J blev det så vitt jag kan minnas ”Love At First Sting” av Scorpions och Alice Coopers ”Constrictor”. Kompisar och vänner lyssnade på gelikar som Tomas Ledin, Carola, Madonna, Lili&Sussie, Gyllene Tider, Orup, Roxette, Mikael Rickfors och någon enstaka vågade sträcka sig till Ebba Grön. Jag förstod inte dem och de förstod inte mig. Med den klassiska 80-tals rocken var jag därmed en ganska ensam själ på den musikaliska sidan. Att jag visste vilka The Kinks, Warrant, Ratt och Billy Idol var redan på lågstadiet bör nästan betraktas som imponerande. Det skulle dock dröja länge innan min musiksmak utvecklades till ett bredare spektrum till vad den har blivit idag. Men rocken, den hamnar alltid först, främst och överst. Gamla ränder går aldrig ur, men vi återkommer dit en bit down the road.

Några stenkast från betongghettot där vi bodde fanns en blåmålad träbod som gick under namnet Blå Kiosken. Det var där man köpte sitt fredags- eller lördagsgodis. Idag finns inte boden kvar, det är lite sorgligt. På min tid fick man gå själv till kiosken, utan hjälm på huvudet, även om den låg bortanför en trafikerad väg. En gång när jag gick dit, med en tio-sedel i fickan och skymningsljuset krypande inpå, brast jag ut i full sång. Gapade ”The Final Countdown” för full hals hela vägen uppför backen till kiosken och vid ett gatuhörn. Det var frihet. Folk gick förbi mig men jag var totalt obrydd och uppe i min egen värld. Kanske stirrade de så till den grad att deras ögon höll på trilla ur deras hålor, men jag sjöng. Högt och med en attityd som om jag bar 80-talets snyggaste pudelfrisyr i bästa Joey Tempest-anda. Det var en period av luftgitarrspelande, följa med i trumkompen med mors träslevar och sjunga så mycket halsen och magen orkade med. Allt var ett psykedeliskt tidevarv av ny musik, nya vänner och nya upplevelser där blandbandens era precis bara börjat. Om jag hade vetat vad som väntade runt hörn, bakom skrymslen och vrår, ja då hade jag lagt benen på ryggen och skenat som en skadeskjuten älg mot skymningen och aldrig vänt mig om. Omedvetenheten är en skönmålad trätobroder och jag sprang rakt in i den hårda stjärnsmällen med riktning mot solar plexus. Jag började skolan.


Soundtrack: Scorpions – As Soon As The Good Times Roll (mp3)

6 kommentarer:

Tomas sa...

Det var mycket pudelrock på de där blandbanden.

linda sa...

mmmmm blandband. vad jag gillar detta inlägg! en hyllning superduper. och villken cliff-hanger...

Doktoranden sa...

Tomas, väldigt mycket sådan. Vilka tider.

Linda, fortsättning följer. Stay tuned.

Dr Wannabee sa...

Åhh, dansa tryckare till "Caaaaarie" med 4 stavelser. Gold ballads och Rock ballads var sönderrepade hemma hos mig.

Doktoranden sa...

Drw, oj oj oj. Nu har du öppnat Pandoras Ask! Den låten har så mycket historia som kommer dyka upp i den här serien. Om du bara visste..

Dr Wannabee sa...

Hahaha, jag anade det. Ser fram emot fortsättningen.