Min vinylspelare invigdes nog allra först med en barnskiva där den enda låt jag kommer ihåg från den var Anita Hegerlands ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”. Tydligen måste jag ha tagit uppmaningen med ett visst berått mod. Jag började i samma veva plocka hem grus från uppfarten hos min moster M och måla i alla möjliga psykedeliska färger. Femåring på ecstasy. När de var målade kastade jag tillbaka dem på uppfarten och tog hem nya. Åttiotalet var färgernas förlovade tidsålder. Jag lyckades tyvärr inte ens med uppfarten om än projektet varade i tidsaspekten av år. Det var nog fler stenar än jag trodde. Blev alltid lika besviken när jag kastade ut näven av färggrann kaskad och såg dem drunkna lika fort i det grå men aldrig lät jag det stoppa mig. Någon gång, vid ett specifikt utkast skulle man se skillnaden. Det kom så vitt jag minns aldrig.
Aldrig var jag heller dagisanpassad. Jag börjar snart framstå som missanpassad men vem säger det är längre ifrån någon entydig sanning? Tydligen fanns det en gammal mossig regel i min barndoms tid att föräldrar som inte trälar en viss mängd arbetstid inte heller fick ha sina barn på dagis. Därmed blev jag ett dagmammebarn hos I. Egentligen har jag bara två minnen av det fruntimret, hon stack sig själv med nålar i magen varje dag och en gång tvingade hon mig äta en banan. Nålarna förstod jag långt senare var för att hon hade diabetes, även om hon säkert försökte förklara det åt små barn som lekte med sin Molgan. Bananen kommer jag aldrig förstå, därav fruntimmer. Kanske var det därför jag snattade en liten gul blyertspenna som låg i trappan till övervåningen en gång innan jag blev hämtad. Hämnd. Gult för gult.
Balkongräcket hemma i åttiotalslägenheten var inte gult, bättre formulerat var det tämligen solblekt rött. Den solblekta färgen delades med grannbalkongen där grannflickan residerade. L var i samma ålder och befäst med det längsta hår jag sett. Faktiskt det längsta hår jag skådat till dags datum 2009. I den åldern jag befann mig i var det förenat med fördärv, att fraternisera sig med de andra. Töserna. De var konstiga; lekte med dockor och stod i ringar där de klappade händer med varandra i de mest makabra mönster en människa skådat. Hur de fick ihop det är beyond me. Ungefär likadant som med Einsteins och hans teori. Men L var intressant, eller så var det bara håret (går inte komma ifrån, det håret är etsat på min näthinna för resten av mitt levnadslopp). Hennes pappa var också intressant eftersom han var pilot och jag var ett litet barn. En gång fick jag en bunt med gamla flygkartor av honom och en sådan liten sak räcker för att ett barn ska älska en annan människa resten av livet. Ok, jag älskar honom inte numera, vet faktiskt inte ens vad han heter, men utöver det är han väl ihågkommen. Antagligen en av de mest ihågkomna föräldrar till svunna barndomsvänner bara för några utgångna flygkartor över norra Sveriget. Tala om lättfotad. L var också en tjej enligt konstens alla regler, eller ja, de regler man ditintills kände till, det vill säga handklappandet och dockorna. Handklappandet sträckte jag mig aldrig till för det hade kunnat sluta illa på så många nivåer att vi inte ens går in på det. Dockorna sträckte jag mig till och därmed erkänner jag ärligt att jag lekt mer timmar med Ken än vad som någonsin borde vara acceptabelt. Han behövde för övrigt också potatismjöl på sina släta ben för att kränga i sig de lyxigt läckra turkosa byxorna. Ken aside gjorde vi även en annan sak, en lite mer grabbig och därmed mer home-turf; vi klättrade i träd. Utanför våra solblekt röda balkonger på första våningen fanns ett praktfullt klätterträd. Där kunde vi uppehålla oss en god stund och bara låta solskivan skimra genom lövverket, även om jag för det mesta tittade på det långa håret i den vajande vinden. Hon hängde i knävecken (tala om att håret såg lustigt ut) medan jag satte mig tillrätta, höll händerna krampaktigt hårt och föll bakåt. Paniken var enorm. När kroppen slutat vagga fram och tillbaka som en pendel och jag kunde andas igen gav jag frihet till händerna, och bara hängde.
Just då hade jag målat hela världen utan ett uns av ansträngning.
Aldrig var jag heller dagisanpassad. Jag börjar snart framstå som missanpassad men vem säger det är längre ifrån någon entydig sanning? Tydligen fanns det en gammal mossig regel i min barndoms tid att föräldrar som inte trälar en viss mängd arbetstid inte heller fick ha sina barn på dagis. Därmed blev jag ett dagmammebarn hos I. Egentligen har jag bara två minnen av det fruntimret, hon stack sig själv med nålar i magen varje dag och en gång tvingade hon mig äta en banan. Nålarna förstod jag långt senare var för att hon hade diabetes, även om hon säkert försökte förklara det åt små barn som lekte med sin Molgan. Bananen kommer jag aldrig förstå, därav fruntimmer. Kanske var det därför jag snattade en liten gul blyertspenna som låg i trappan till övervåningen en gång innan jag blev hämtad. Hämnd. Gult för gult.
Balkongräcket hemma i åttiotalslägenheten var inte gult, bättre formulerat var det tämligen solblekt rött. Den solblekta färgen delades med grannbalkongen där grannflickan residerade. L var i samma ålder och befäst med det längsta hår jag sett. Faktiskt det längsta hår jag skådat till dags datum 2009. I den åldern jag befann mig i var det förenat med fördärv, att fraternisera sig med de andra. Töserna. De var konstiga; lekte med dockor och stod i ringar där de klappade händer med varandra i de mest makabra mönster en människa skådat. Hur de fick ihop det är beyond me. Ungefär likadant som med Einsteins och hans teori. Men L var intressant, eller så var det bara håret (går inte komma ifrån, det håret är etsat på min näthinna för resten av mitt levnadslopp). Hennes pappa var också intressant eftersom han var pilot och jag var ett litet barn. En gång fick jag en bunt med gamla flygkartor av honom och en sådan liten sak räcker för att ett barn ska älska en annan människa resten av livet. Ok, jag älskar honom inte numera, vet faktiskt inte ens vad han heter, men utöver det är han väl ihågkommen. Antagligen en av de mest ihågkomna föräldrar till svunna barndomsvänner bara för några utgångna flygkartor över norra Sveriget. Tala om lättfotad. L var också en tjej enligt konstens alla regler, eller ja, de regler man ditintills kände till, det vill säga handklappandet och dockorna. Handklappandet sträckte jag mig aldrig till för det hade kunnat sluta illa på så många nivåer att vi inte ens går in på det. Dockorna sträckte jag mig till och därmed erkänner jag ärligt att jag lekt mer timmar med Ken än vad som någonsin borde vara acceptabelt. Han behövde för övrigt också potatismjöl på sina släta ben för att kränga i sig de lyxigt läckra turkosa byxorna. Ken aside gjorde vi även en annan sak, en lite mer grabbig och därmed mer home-turf; vi klättrade i träd. Utanför våra solblekt röda balkonger på första våningen fanns ett praktfullt klätterträd. Där kunde vi uppehålla oss en god stund och bara låta solskivan skimra genom lövverket, även om jag för det mesta tittade på det långa håret i den vajande vinden. Hon hängde i knävecken (tala om att håret såg lustigt ut) medan jag satte mig tillrätta, höll händerna krampaktigt hårt och föll bakåt. Paniken var enorm. När kroppen slutat vagga fram och tillbaka som en pendel och jag kunde andas igen gav jag frihet till händerna, och bara hängde.
Just då hade jag målat hela världen utan ett uns av ansträngning.
Soundtrack: Anita Hegerland - Jag Ska Måla Hela Världen Lilla Mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar