Svenska patentombudsförmedlingen

Jag intervjuade Svetljana (Stalins dotter ni vet) och bad henne visa några av sina konster.
Hon hade små skäggfjun på överläppen. När hon skrattade drog hon upp munnen, inte till öronen precis men till näsan. Det blev ett slags förkrympt näsleende. Feta runda kindknotor stack fram på vardera sidan om den egendomliga munnen. Håret var en smula stripigt men i övrigt väl kammat.
Hon hade en trappersmössa på huvudet med svansen stickande fram bakom örat, och skinkorna var vänligt sammanlagda till ett smalt streck.

Under ytterkläderna bar hon en liten gråverkspäls som var väldigt nött p.g.a. att hon hade en kappa utanpå. Håren var avnötta till oigenkännlighet. (Till igenkännlighet förresten).
På pälsen hade hon små håltagningar, där hon hade satt in en tratt för luftningens skull, och på ryggen bar hon, osynligt för de flesta, en smal lång handduk med röda inskriptioner, SVETLJANA SVETTAS EJ stod det. När hon gick så blev det ett smalt spår efter henne. Hon gick med huvudet på en rak linje och kroppen gungade under det som av hänförelse.

På vardera sidan om sig hade hon uppställt två symmetriska hundar, med ungefär en mil till varje hund. Hon hade en här av såna där söta bakverk uppställda symmetriskt. Hon hade en nostalgisk längtan efter Avogadros sats. Den, som på ett ganska utomordentligt sätt i korta men kärnfulla ordalag kan uttrycka en längtan till stäppen. Hennes modersmål var inte att ta miste på, däremot hade hon lite svårt för den tyska grammatiken.

Om hon själv var, inte underlig men låt oss säga en smula originell, så måste man säga att hennes uppvaktning var sensationell. Hon hade en slipad manager som hette Epstein, som var svart. Så svart att hans svarta rock endast överträffades i svarthet av hans svarta ögon. Han var skitig i ansiktet så att han avtecknade sig som bläckigt läskpapper mot en vit bakgrund. Ur näsan droppade en förarglig snuva. Han bar en luggsliten päls och hade sammetsskor. Han stod på ganska god fot med de gamla ryska ikonerna, men ur näsan droppade en ur asyltekniska förhållanden problematisk snuva, vilken som språk var en smula förbryllande.

Svetljanas uppvaktning lät spela en vals av Panderecki på hammondorgel uppställd ungefär en och en halv kilometer ifrån henne.
Över denna egendomliga församling lät Gud onsdagen den 30:e mars 1962 nedfalla ett kraftigt regn blandat med ärtstora hagel, som med sina kraftiga stötar påverkade hela församlingen så de ömsom grät och ömsom skrek.
Det hela blev en stor soppa som med svart obehagligt stinkande lukt flöt ut som en slemmig massa ut i Don.
Det var då som jag vände mig om och sa:
"Kan jag få en ostsmörgås."