Konflikten

Går det överbrygga det avstånd som existerar mellan idealism och realism hos oss själva? Mycket i vår värld betraktas ur våra ögon gärna svart eller vitt, som mörker eller ljus respektive död eller levande. Har vi blivit så till den grad illusionslösa att vi inte längre förmår se gråskalan, en skymning eller gryning, en övergång från en fas till en annan. Varför är allting så absolut oavsett förord? En tanke är för det mesta en enkel process, den kräver inte så mycket. Trots allt är den ett idealiskt och filosofiskt begrepp över uppfattningen vi har av vår verklighet; detta nät av medvetande, föreställningar och uppfattningar. De val vi gör är således baserade på vad våra sinnen säger oss om verkligheten, ändå är de så benägna att orsaka både det och andra.

Många av de konflikter vi tampas med, egna högst personliga eller tillsammans med andra, har en groende grund i relationen mellan idealism och realism. Vad är bättre; sikta högt och inte vara i närheten eller sikta medelmåttigt och komma upp med minimal ansträngning? Är det bättre vara optimistisk eller pessimistisk? Ingen av de två sidorna kan visa sig rättmätig i alla avseenden och därmed får idealismen och realismen en avsevärd betydelse.

Idealismen innebär perfektion och att allt ska bli så bra som möjligt, men den frångår ett grundläggande faktum; människans brister. Ett faktum som spinner över alla oavsett kultur, språk eller ras. Att vara människa är att vara en kringströvande nomad. Ett flockdjur. Idealismens drömmar och troende spricker ofta som om glödheta stenar skulle släppas ner i ishavet. Realismen torde med sin pragmatiska syn att acceptera livet som det är därmed även hantera det bättre. I realiteten besitter även denna tråd sina fula fnurror och hårda blåknutar. Att praktiskt sikta lågt på grund av ren enkelhet reducerar mänsklighetens potential till storhet. Ingen är perfekt men vad säger att de för den sakens skull inte kan uppnå fabulösa ting. Enkelt sagt är idealism kontra realism den rättframma analogin om man ser glaset halvfullt eller halvtomt.
I historien har många funnit det bättre att uttrycka sig själv heroiskt i ett lönande men omöjligt ideal. Realismen tillför, i sitt yttersta, ett temperament till de drömmar vi råder över. Att kännas vid situationer är av betydelse för att förmå navigera antingen runt eller genom dem. Att känna till världens vägar är av vikt för överlevnad, tillika för att inbringa oss någon sorts framgång i ett brusande kaos.

I mig själv är jag nog ganska mycket av en idealist. Jag vågar sätta höga mål, tro på mig själv och vad jag kan klara av (hey, läs titeln på bloggen) samtidigt som jag i oförfalskad realism jobbar för det. Det inte sagt det alltid fungerar (nota bene). Realismen är ett filter med mångfaldig grad av resistens där både inre och yttre påverkan spelar huvudroller tillika biroller i olika situationer, men aldrig envar för sig. Vilken påverkan till trots innebär det ändå att nederlaget på någon sorts nivå tvingas bli reellt. En del av verklighetens nät. Frågan kvarstår dock om det ska betraktas som ett nederlag. Är det en förlust att ha vågat, försökt och misslyckats? Skepticismen kan säga sin egen mening och ens rakbladsarmbågar en annan. Om man nu har sådana. Att därmed även kunna särskilja sanna föreställningar från falska är inte en lätt sak. Allt behöver inte vara tillämpningsbart och funktionellt, ja inte ens sant. En tanke är det ändå, realistisk och idealistisk till sin natur.

Eller så gör man kladdkakssmet, skär upp några bitar färsk ananas och säger som Gustav Fröding gjorde redan 1894:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljus när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


Väl mött. Således.