25 januari, 2009

Besvikelse

Har precis sett filmen "High Fidelity" och efter att ha läst den fantastiska boken känns filmen som... som att bli sandblästrad naken.

Vilken ytterlig besvikelse.

Filmen hade flera problem. Den utspelades i USA och att hoppa över det viktiga och basala faktumet att boken äger rum i London med dess brittiska invånare och tillika torra humor går helt förbi. Alla dialoger och händelser känns hattiga och snuttifierade och missar det briljanta djup som boken har. Det subtila boken beskriver är totalt borta i filmen. Tidsaspekten över hur allt sker, och på vilket sätt det sker, är fel. I boken föreställde jag mig Ian/Ray lite som karaktären Smith Jerrod i SATC, inte som en pårökt och fårig Tim Robbins med hästsvans. Och Laura var brunett i mitt tankemönster, i filmen är hon blond. Blond! Bara en sån sak. Filmen är fel. Fel. Och dålig.

Nu måste jag läsa boken igen.

Fan också.

3 kommentarer:

Tomas sa...

Jag skulle kunnat ha tyckt som du om filmen. Det kan ju aldrig bli bra när man byter från engelsk till amerikansk miljö. Detta gäller också till 100 procent för t.ex. Fever Pitch och The Office. Men filmen High Fidelity är så otroligt välspelad att jag köper den fullt ut. Mina gratulationer till castaren! Jag har själv nyligen hyllat en annan och nyare film framför förlagan.

Doktoranden sa...

Tomas, rollkaraktärerna är nog egentligen mitt minsta problem, förutom Tim Robbins då, han var bara fel ute på många nivåer. En blond Laura kommer jag över, och Todd Louiso gjorde en bra roll som Dick. Men att hela historien utspelar sig i USA? Nej, går inte att förbise. Det finns gränser.

Den tjocke konsulten sa...

Jag tyckte High Fidelity var riktigt faktiskt, remaken av Fever Pitch var däremot inte alls i nivå med originalet.