15 oktober, 2008

Konfrontation (författaren)

Jag skulle vilja göra ett författarporträtt och rita av diktaren i olika faser. Se vad han tänker, skaparen, när han sitter där och håller på med saker. Lite korvigt, lite trivialt, lite vanligt.
Han är inne på fel spår, som man måste vara. Jämsides med sin poesi har han sin egen verklighet. Han blandar beskrivningar av sig själv och sina stövlar.
Det är en löjlig människa, vår författare. Han är klädd i något slags kjol, hans författarkostym, som hjälper honom komma i form varje morgon. Det är ett slags språkdräkt, som han tar på sig, och som är full av broderier, som han egentligen bara skriver av. Det är hans mormor som hittat på det där och broderat ord på hans kjortel.
Vår författare börjar sin dag med att katalogisera alla de ord han skall använda för dagens författeri. En morgon snavade han på sin kjortelfåll och slog nosen i den. Då sade han: " 'Nosen' tar jag och 'fåll', men 'kjortel' tar jag inte för det är för banalt." Han tar "fåll" och "nos". "Snava" tror han sig kunna göra en lustighet utav, så det tar han.
Sedan går han igenom brevskörden. Hans beundrare har skrivit till honom så här: "Faan, vad du skriver bra, alltså. Du har ju komponerat nya ord här med varann så det har blivit en fullständigt läsbar mening".
Så har han och lindar in breven i lite papperssnören och sånt där gammalt daladrälle med kurbitanstrykning, och så släpar han det med sig till sitt kontor, som han har någonstans i Klarakvarteren. Där sittar han sen och dräller ord hela dagarna. (Tänk att komma på en så fullkomligt meningslös sak som en kombination och "fåll" och "nosa").
Allt han har kommit på under natten har han med sig i en termos. Han öppnar den, och det blir tjockt i rummet. Han har en veckas lager av ord aktuella, och de står som en svävande dimma, som ett moln, i rummet. "Borsten", "Kalsonger", "Flicka", "Icke-vara", "Avundsam", "Knark" (han är aktuell), "Första Maj", "Heroin", "Pepparkakor", "Incest", "Renavel", "Renlärig", "Astma", "Sno sig", "I tjänsten", "Icke glömma bort profiten", "Skriva åtminstone tio ord per minut", "Nobelpris någon gång i framtiden".
Så prövar han hur orden ligger i munnen, och om han kan få fram ord som "kattekuböljen" t.ex. Sen när han alltså spridit den här dyngan i rummet, börjar han kombinera. Han prövar gruppvis orden. Han är slumpförfattare.
Alla de ord han ännu inte lyckats komma på på morgonen skriver han slarvigt ned med bortvänt ansikte. Sedan studerar han det skrivna och försöker se vad det liknar. "Alienation", stavar han då. Han är mycket dåligt bevandrad i rättstavningslära.
På kvällarna försöker han kommatera för att se hur han klarar av det.
Han sitter i slängkappa ibland, vår författare, med naken underkropp och har en fläkt framför sig för att han skall få ett intryck av att det är storm på havet. Där sitter han sedan och hittar på ord som "Vågskvalp", "Vatten", "Blöt" och sådär.
Framför sitt skrivbord har han en vackert broderad bonad, på vilken det står: "Arbete adlar mannen" och ett mönsterbroderi, där alla bokstäver finns inbroderade i Bodoni.
Han har lösa bokstäver också, som han lägger slumpvis, om han inte kan komma på något ord.
När han hittar bokstäver ute på stan, brukar han klippa ur dem och ta dem med sig i fickan. G:et i "Götgatan" har han t.ex. stoppat på sig samt "Får ej överlåtas" från ett gammalt spårvagnskvitto.
Han brukar skruva ner sina manschetter i skrivmaskinen tills kragknappen tar emot, och sen skriver han.
Han är fullständigt omedveten. Han brukar gå ned till kaféet på gatan mitt emot och sätta sig där och bara stirra ut i luften. Plötsligt börjar han deklamera och kräkas. Han kreperar.
Så antecknar han på manschetten, morgonrocksmanschetten, som är av frotté så att det inte syns vad som står där. En gång fick han bara fram ordet "snorre" skrivet många gånger med olika lutningar på handstilen.
Han är fet. Han har ett par feta lår under kjolen. Han är inte så beroende av de inkomster han kan få ut av sitt skriveri.
Han sitter liksom och gnager på sina teorier. Varje morgon har han en trave teorier med sig i sin illerportfölj. Dem skall han försöka applicera på mänskligheten.
Han tränar sig att säga ordet "arsel" högt på gatan. Det är det han vill. Han övar sig också på att försöka låta bli att säga ordet "arsel" högt på gatan. Han befinner sig i en konfliktsituation.
Vår författare är lite gammal. Han tillhör dom som alltid skriver i pluralis. Han skriver "hava" och "vara" och "havande", om en kvinna är det.
Kanske är han gammaldags. Han kan tala om marsklandet i norra Tyskland och han kan blanda in sånt som södra Frankrike. Han kan prata om nästan vad som helst på ett obegripligt och fullständigt ointressant och knappast medryckande sätt.
För sig själv, sina anhängare och för dem som vet vad han skulle vilja hava sagt är han mycket spirituell. Han är mycket lyckligt omedveten om världens ondska. Han har ett emblem på ryggen, där det står: "Jag är lyckligt omedveten om världens ondska jag".
Rätt vad det är så spolar han fram en bred skildring som spänner över hela det europeiska kulturfältet. Där förekommer inga ord som "snorre", utan det är kort och gott ord som "kontamination", "överblick", "kulturengagemang", "utlandskritik", "alienation", "marxistantagonist" o dyl.
Vår författare är så vitt han vet inte gift. Han lever i ett snuskbo och har en hushållerska som kommer där och plöjer med sin jättestora dammsugare och suger av de värsta orden som han har undanstuvande under mattan.
Han har en tonårsson på nitton år, mager, lungsjuk och finnig men mycket begåvad och nervös, och som vet att mjäll är en sjukdom och fruntimmer en styggelse. Sonen ligger i bokhyllans nedersta fack.
Han har ytterligare ett barn. Fräknigt, fett och försigkommet. Denna hans yngsta dotter samlar författarporträtt från tablettaskar. Hon köper små burkar som det står LSD på, och som det finns författarporträtt i.
Vår författare har själv prövat LSD en gång, men han tyckte att just de bokstäverna inte gav så mycket. Han kom bara att tänka på tre saker: "Lus", "Svinborste" och "Pedalsax". Det tyckte han inte var så givande, sa han.
Vår författare använder inga andra stimulantia än tvål och såpa. Vår författare skriver alltid innehållsredogörelsen först för att veta vad han skall skriva sen. Han bygger upp hela sin tillvaro på det sättet. Han lever endast för det skrivna ordet.
Han har en hörapparat. Han är inte döv, men han vill inte undgå något tillfälle att skaffa sig hörselintryck. Han är också lite astigmatisk, så han har en förkärlek för långa ord.
Han heter Edvark Sminks och föddes i Arboga 1792, ett knappt år efter den stora maskeraden. Hans mor var av gammal fin släkt, men hans far var ful.
Varje morgon skickar han ner sin trinda dotter till Storkyrkan för att be förböner för dagens arbete. En morgon var det låst, och då gick det också mycket riktigt åt helvete.
Han har en aversion mot kulspetspennor och mårdhårspenslar. Han har aldrig sett dem nämligen. (Han har inte ens hört talas om dem). Han skriver mycket med dem men har aldrig sett dem. Han är blind. Han både blundar och har en mårdhårsmössa på sig när han skriver. Han brukar tänka lite sakta på eftermiddagarna.
Han arkiverar alla sina brev med tanke på framtida biografer. Han är mycket förutseende. Han har t.ex. låtit sätta fast en liten kopparplåt på stolsryggen med inskriptionen: "Denna stol tillhörde Edvard Sminks".
Han är mycket litterärt bevandrad i sina egna skrifter.
Ibland grips han av storhetsvansinne och försöker sälja en bok innan den är färdigskriven. Han ringer upp Gerhard Bonnier och säger sig ha hittat på fem bra ord.
En gång ombads han medverka i en porrtidskrift, man han blev så upphetsad under arbetet, att fick lov att avböja. Han tabbade alla bokstäverna på golvet.
Han stora fördom är att han anser sig vara författare. Något som ligger honom i fatet, när han skall skriva.

4 kommentarer:

E sa...

Det här var annorlunda. Blir lite nyfiken.

Doktoranden sa...

E, kanske kan det betraktas så, jag vet faktiskt inte. Det är intressant du gör den iakttagelsen. Texten i sig är mer en produkt av att bara sätta sig ner och skriva med endast en titel som utgångspunkt. Att se vad som kommer ut utan att egentligen fundera över någon sorts röd tråd eller logiskt sammanhang. Jag har ytterligare en historia om ämnet "konfrontation", får se om jag lägger upp den. Den är dock inte något mer logisk än den första, men således är det väl inte heller dess syfte.

E sa...

Tack så mycket för ytterligare tankar. Jo lägg upp den andra också vettja =). Kram unge herr doktorand.

Doktoranden sa...

E, den överförs i skrivande stund. Kram till dig med.