10 oktober, 2008

Blundar men jag ser

Står utanför sjukhuset och väntar på bussen. Under tiden värmer solen mina kinder trots den annalkande höstkylan. Bussen liknar mer en överjäst burk sardeller men slår mig ner bredvid en person som verkar sympatisk trots sardellstämningen. A som sitter bredvid jobbar som beteendevetare, pendlar mellan två städer varje dag för jobbets skull och vi har mycket intressanta diskussioner om fördomar, förutfattade meningar och livsprinciper under långa mil. Tiden går fort och A kliver av, själv sitter jag kvar för färd mot nästa stad. Tar upp min bok "Att älska som en porrstjärna" följt av några fördomsfulla blickar åt mitt håll som får mig att skratta till. Utanför fönstret går solen ner och jag tänder läslampan i taket.
En inte alltför avlägsen stund senare kliver jag ut från bussen och sträcker på ryggen. Några timmar i ett allt annat än ergonomiskt utformat säte kan trötta ut den piggaste av oss. Jag var inte ens pigg till att börja med. Himlen är stjärnklar och nattsvart, omringad av kylig luft med det orangefärgade ljuset från gatulampan ovanför. Andedräkten ångar ur munnen och uppe på kullen ovanför hållplatsen lyser en ensam lampa i vardagsrumsfönstret som ett varningens ljus.
Den vita ytterdörren hintar inget om innandömet, det mörker ingen lampa förmår lysa upp och en kyla inga filtar förmår värma. Tar ett andetag som yttrar sig i en smärtsamt djup suck. Bröstkorgen sjunker ihop och plötsligt känner jag mig ynklig, liten och svag. Innanför dörren omfamnar jag min far. Bara fåtalet utbyte av ord, rödgråtna ögon och blickar om det uppenbara talar sitt entydiga språk. Luften jag andas känns inte som luften i ett bekvämt hem, den är förpestad av hopplös sjukdom och kryper längs väggarna, taket och golven. Den gör mig knäsvag och tung. Dödens vårdhem.

Skör och tunn ligger hon där, utan hopp men med insikten om sitt öde klarare som det ännu stjärnbeströdda himlavalvet utanför. Knappt någon ork att gå, än mindre ork att le. Det gör så ont att se någon som i minnet så full av glädje, tilltro och styrka men nu inte mer än ett äggskal av sitt forna jag. Kroppen är slut, viljan har runnit ut.
Min önskan så innerlig hon får se alla sina barnbarn växa upp och deras omfamning av livet som ligger framför dem, att dela glädjen på mitt och E’s bröllop till sommaren, att bli gammal och grå; inget annat än önsketänkande utan förankring i verkligheten. Skeppet driver ut till havs med strömmarna som kapten. Sjukdomen håller på ta ut sin orättvisa rätt och hon vet hon snart somnar för gott.

Hon vill inte.
Jag vill inte.
Ingen vill.

Men det sker.

Jag mår så innerligt dåligt när jag ser vad jag ser. Vetskapen står mig upp i halsen och får mig nästan att utan hämning kaskadkräkas rakt upp och ner. Frustrationen är enorm och inget mått i världen kan mäta sig med känslospelet. Kanske är det sista gången vi ses. En tanke svår att förlika sig med men känner mig situationen övermäktig. Den dränker mig som en råtta i en bur slängd överbord. Flyktig som ett litet frö i vindens mäktiga storm utan kontroll och styrförmåga. Slutligen kommer man landa och slå rot i fuktig mylla. Spricka upp genom marken, känna solens värmande strålar och slutligen växa sig starkare än någonsin förut. Till slut.



"I've seen the tears and the heartache
And I've felt the pain

I've seen the hatred

And so many lives lost in vain


And yet through this darkness

There's always a light that shines through

And takes me back home, takes me back home
"

Celine Dion - A World To Believe In

7 kommentarer:

Marie sa...

Åh. Finns inga ord att komma med, men jag tänker på er.

Tolkia sa...

Jag känner igen det du skriver, och även om jag inte vill påstå att jag vet hur det känns (skulle man kunna göra en allmängiltig beskrivning av hur "det känns" jag vet inte) så vet jag att det känns för jävligt. Och är för jävligt. Och ingenting finns det man kan göra, och det är för jävligt det med.

Anne sa...

Så ledsen för din skull.

Emil sa...

Jag kan inte säga att jag vet vad du går igenom, för det gör jag nog inte. Bävar väldigt mycket för den där dagen själv, så pass mycket att jag överhuvudtaget inte tillåter mig att tänka på den.

Pappa har dock haft en väldigt dramatisk hjärtinfarkt en gång, och det är tveklöst det mest traumatiska jag upplevt. Det var för jävligt.

Lyckligtvis verkar du vara en stark person, och kanske kan du hitta tröst i ditt övriga liv - familj, studier, trygghet, kärlek - som verkar relativt suveränt.

Maria Byström sa...

Tårarna rinner när jag läser inlägget. Vet inte vad jag ska skriva. Men jag finns här. Och att din mamma är älskad råder inga tvivel om.

Dumma död.

*omfamnar er varmt*

Sofia sa...

Sjukt bra skrivet. Starkt som faen.
Finns väl egentligen inga ord jag kan säga för att få dig att må bättre, så jag tänker inte ens försöka.

Doktoranden sa...

Marie, tack för omtanken.

Tolkia, för jävligt är hur man säger det. Rakt upp och ner, helt enkelt.

Anne, tack snälla.

Emil, det är aldrig lätt att reflektera över vare sig sin egen, eller andras, dödlighet. Jo jag har så otroligt många andra glädjeämnen i livet just nu precis som du skriver; familjen, forskningen, studierna och mycket annat. Det är en vågskål.

Maria, att jag berör så pass mycket med bara skrivna ord är en uppskattning högre än nästan allt annat. Dumma död indeed. Stort tack vännen och vi ses snart.

Sofia, tack för att du ser det så. Jag skriver om vad jag känner och hur det upplevs, rakt av. Det du skrev betyder mer än du tror.