22 oktober, 2008

Den fula stenen

Paul Henningsens lampa hänger över köksbordet. En TV i färgerna svart och vitt sprakar i vardagsrummets bakgrund. Den gröna kobratelefonen skallar sin signal mellan rummens tunna väggar. Brytningstiden mellan gammalt och nytt, ungdomslivet och vuxenvärlden. Kvinnan är gift med samhällets stereotyp; mannen, två barn och den gifta mannens lyckliga iver att bygga dem ett hem. Ett hus. En grund. En framtid. Vita knutar med lodrät faluröd panel.

Gifta kvinnan ofrivilligt ogift. En svart natt men ej mer nattsvart än någon annat natt är mannens andetag intet mer, men huset är klart. Livet rinner ut och bort som vatten på en gås. Skalet kvar, känslor i svall, ändock bara skalet kvar. Upp är ner och ner är upp. Låt oss stå på händerna för normaliteten. Huset står kvar, barnen skrattar ömsom gråter, kvinnan i vild förtvivlan skriker i tysthet om hjälp. Söder, norr, öst eller väst, ge henne hjälp ty hon står på bara knän. Hennes barn är hennes barn, inga andras barn. Döde mannens bror iklär sig rollen som den chevaleriska vita riddaren. Han flyttar in, hjälper till och styr upp det ostyrda.

Åren går där barnen växer och morbrodern växer till att bli den pappa de aldrig ändå kunnat dra sig till minnes ty de var allt för unga. Deras mor med en vänskaplig och platonisk relation till sin svåger och aldrig mer än så, djuplodad men distanserad. Barnen växer till ungdomar, vidare till individer av vuxet mått och flyger från boet som de fria fåglar de är. Moderns motgångar har varit många men ännu få, ty svågern insjuknar i svårartad sjukdom. Dagar ut och nätter in sköts han om av kvinnan men fruktlöst, tiden tar alltid ut sin orättvisa rätt och han somnar för gott när timglasets sand runnit ner.

Tiden går, sorgen växer. Gråten är hennes utlopp men den slutar aldrig. Månad följt av månad, månader till år och år till tidlöshet. Kvinnans vänner förskjuter henne, de är utom ork. "Sluta gråta, vi orkar inte!" skriker de i vild förtvivlan. Kvinnan gråter ännu mer. Hon förklarar för Någon, hon behöver hjälp. I bröstet sitter en svart klump, mörkret värker, spänner och smärtar. Åker upp och ner som ett ekolod. "Men hur ser den där klumpen ut?" frågar Någon. "Som den där fula stenen!" svarar kvinnan och pekar på en sten som ligger på skrivbordet. Ja det är sannerligen en ful sten, blekt jordfärgad med kantiga håligheter och en uppsyn vilket för tanken till avsky. Någon tar upp en liten vit och vacker sten. "Den fula stenen kan bli till den fina vita stenen. Den behöver bara slipas, putsas och vårdas, sen kan den bäras som ett smycke runt halsen. Ta den fina stenen så ses vi om några dagar." Kvinnan tittar på Någon, tar stenen och stoppar den i sin ficka. Vänder på klacken och går därifrån med orden "Jag tror minsann en flisa föll av".

Kvinnan återkommer senare och ger tillbaka den vita stenen till Någon. "Den räddade mitt liv. Ty jag har icket sörjt på fyra årtionden utan bara gråtit. Jag har nu sörjt i en vecka men icket gråtit. Jag äger nu mitt eget liv och har min egna vita sten. Dock har jag ytterligare en sak att be dig om innan våra vägar skiljs; var vänlig skölj mina öron, jag tror jag har en vaxpropp."

I varje ögonblick uttrycker vi, på något sätt, summan av vår historia och vår förväntan på framtiden.

4 kommentarer:

Anne sa...

Ty jag har icket sörjt på fyra årtionden utan bara gråtit. Jag har nu sörjt i en vecka men icke gråtit.

starkt

Doktoranden sa...

Anne, det är det sannerligen. Att historien i sig sedan besitter en verklighet i sin bakgrund gör den än mer kännbar.

Maria Byström sa...

Åååååååå... vilken fantastsisk text.

Doktoranden sa...

Maria, det är en fantastisk historia.