Kris och trauma

Lyssnar på Cenk Eroglu och reflekterar. Veckan har varit ganska tung. Både tung i avseendet på min förmåga att klara av heldagar med föreläsningar har efter 2½ års frånvaro från dito decimerat till intet. Sedermera har den varit ganska tung eftersom ämnet medicinsk psykologi har behandlat en del ganska mentalt krävande delar, särskilt idag om kris och trauma.
Att sitta i grupp och samtala om kris utifrån personliga erfarenheter, självfallet med det egna valet av hur mycket man delger sig av en kris, samt lyssna på andra är känslosamt. Jag pratade om min nuvarande situation med min mamma, en annan om förlusten av sin bror, andra typer av krisförlopp där man lätt anklagar sig själv för någon annans död om än det inte är ens eget fel och helt utanför sin ansvariga ram.
Sedermera får vi också bevittna upplevelsen hos en person som lider av kronisk PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom) efter en utsatt tillvaro som irakier i Kuwait under kriget 1990. En tillvaro där han bevittnade massmord, jagad av andra med kulor som viner förbi honom, hur vänner skjuts ihjäl och avrättas där han är oförmögen att hjälpa till utan att sätta sitt eget liv till. Hans smärta är direkt och målande, ett ökenlandskap som färgas rött av blod och förruttnande dofter målas upp framför mina ögon.

Det var många darrande läppar, tårfyllda ögon och ganska tung stämning under dagen hos många av oss. Man tar någonting med sig, små lärdomar som förhoppningsvis medverkar till att utveckla sig själv i sin framtida yrkesroll. Ett yrke som kantas av många aspekter man inte alltid reflekterar över.

Reflektion är lärdomens ultimata spegelbild.