09 november, 2008

Perspektiv

Lätt bris, vajande segel, knappt krusad vattenyta som likt en avgrund delas av förens drivande kraft. På däck en ensam själ av åsikter, vilja och äventyrslust. Följ inte efter ty detta är min väg och mitt val icket ditt. Jag är en pirat dömd endast av mig själv. Kölvattnet lätt krusat men snart återställt ty däcket klyver linjen i horisonten med solen i samma följsamma bana. Månen möter solens nedgång med sin uppgång mot ett skymmande himlavalv. Perspektiv.

I skymningsljuset ovanför klyver vingarna vindens virvlar och rätar ut dem likt vita streck. Färden ovanför kryper förbi men underifrån en halsbrytande upplevelse av fart. Allt sker samtidigt och ger kraft uppåt som lyfter en till högre höjder. Ny värld skådas ovan molnen där vinden piskar ansiktet, lugnet är påtagligt med miniatyrer av markens viktigheter i praktiken nästan bortblåst. Perspektiv.

Härdat glas skiljer ögonen från dimman av grått och grönt hastigheten målar upp. Öronen kopplar bort suset och den fiktiva tystnaden är påtagligt tung. Radion spelar en ridå av toner i bakgrunden. Mer dimma, någon mil till. Perspektiv.

Vår resande fot är en parallell till våra liv, tiden tickar iväg där avstånden förlorar sina fasta grepp. Luften, vattnet och vägen inga hållpunkter, endast en förbipasserande parentes man varken lägger märke till, än mindre ser. Vad har hänt med vår syn? Blindhet från det tidigare tydligt visuella? Avstånd existerar ej ty timmar och mil har blivit en abstrakt konst, jag är där jag är när du är där du är. Varsitt hörn av soffan eller varsitt hörn av världen, vari ligger skillnaden? Vi kan icke mötas på halv väg då vi inte längre hittar vägen. En vandring på parallella vägar utan kopplingar. Hej på dig, jag är här och du är där. Ett avstånd av luft, vatten, väg eller känslor står i vägen för ord av väl vald karaktär. Två själar strävar alltid åt två håll, aldrig åt samma. Den ena ger upp sin dröm när den andra förverkligar sin. Vem strävar hårdast? Följer du med? New York, Nya Zeeland, grannen? Jag måste förverkliga mig själv ty mitt egna rum kommer först, men snälla följ med ty annars är rummets väggar vita och kala kontra passionerat röda. Perspektiv.

Vi är ingenting utan den andra men samtidigt är vi allt när vi står nakna och själva.

Reflektion och perspektiv.


Jag vill rikta ett tack till Annevi Petersson då hennes text ”Drömmar” gav mig grundidén till vad som blev ”Perspektiv”.

2 kommentarer:

Rolf sa...

Jättefint skrivet. Föreviga tankarna, samla orden, behåll dem nära ditt hjärta...eller publicera... om Du vill :)

Doktoranden sa...

rolf, tackar ödmjukast. Förevigandet av tankar till formulering av ord är en härlig del av livet. Ju ärligare och närmare hjärtat de är, desto mer kännbara.