16 november, 2008

Kallt

Träden utanför bussens fönster är kala och nakna precis som mig. Hela upplevelsen är som en upphakad gammal LP-skiva. Samma fraser, samma brutalt bleka jargong gör mig frustrerad, arg och uppgiven. Vill klä det i ord men allt fastnar i halsen likt pennan fryser fast mot det blanka papperet. Vitt och blekt stirrar det tillbaka på mig, tomt och färglöst. Juno på bildskärmen är ett vackert familjedrama som ger mig kalla kårar, i bakhuvudet ringer bara minnet av telefonsamtalet. Min bror och hans nyblivna fru förlorade deras älskade barn som skulle födas om några veckor. Abruptio placentae cirkulerar i huvudet som durrande tinnitus och jag förmår inte greppa deras sorg och förlust. Enbart tragedi när ovillkorligt älskat liv släcks innan det ens sett dagens ljus. Det gjordes allt som kundes men allt var ingenting.

Längs de öppna vidderna knarrar det av frosten under fötterna. Krasar lätt som ögonblicksmässig tyngd från ingenstans på tunn sjöis. Blek sol skiner ömsom döljs av vispiga molnslöjor då jag drar jackans ulliga krage närmare inpå halsen och öronen. Kylan kommer inte från luftens minusgrader utan tankarnas kalla neuroner. De kyler märg, ben och muskler, gör mig stel till fördärvelse. Tar foton med symbolik på det kalla och överjävliga. Säg mig var är det vackra ty jag ser ingenting.
Mina strategier för hantering är på upphällningen, knäckt och bruten som en frusen björkkvist den kalllaste av midvinterdagar. Vill fly, springa och vända ryggen åt det dåliga som en feg soldat i smutsig skyttegrav. Höga adaptiva försvar bortblåsta och urblekta. Jag har så mycket och andra ingenting, feg är vad jag är. Ynkrygg. Jag lever min dröm på många sätt när andras liv kantas av mardrömmar. Vadå rättvisa? Håna mig ej! Livets bägare av vatten för alla runt omkring är snart torrare än ökensand. I mitten står jag fast och ser inte skogen för träden.

Oförmögen till rörelse, än mindre ord.

9 kommentarer:

Maria Byström sa...

Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det hur gärna vi än vill.

Jag tar ingenting i livet för självklart. Jag säger aldrig att "det där händer inte mig" för så många gånger har just det hänt.

Mina varmaste tankar till din bror, hans fru och det lilla, döda barnet som var så älskat och efterlängtat. Var rädda om varandra.

Mårr sa...

Åh. Finns inga ord som kan klä det jag egentligen vill säga.

Dr. Jollan sa...

I såna här situationer är ord överflödiga, men mer än ord kan jag inte ge här.

Ta hand om dig, ta hand om dem, ta hand om varandra. Tillsammans blir smärtan lättare att bära...

Mård sa...

Mina varmaste tankar till dig, din bror och hans familj. Barn som dör är det absolut sorgligaste och orimligaste man kan uppleva. Det finns inget att säga som förklarar eller lindrar. Ta hand om dig. Skicka ett mail om du vill lasta av dig till en halvokänd.
Kram.

Doktoranden sa...

maria, nej livet är allt annat än rättvist och många av sakerna rår vi inte heller över. Det blev en riktigt jobbig helg. Tack vännen.

mårr, ändå betyder de orden du skrev så mycket.

drj, så sant det du säger..

mård, det sorgligaste och orimligaste utan tvekan. Tack för mailförtroendet. Hör nog av mig.

Dr Wannabee sa...

Det finns inget att göra, inget att säga. Tillåt dig att vara ledsen, man kan inte stänga in sorg, den kommer ut ändå.

KatBat sa...

Kramar om. Du vet var min maillåda bor.

Doktoranden sa...

drw, det tillåts. Och ut kommer den, på många sätt.

kat, tack. Jag har din låda i åtanke.

Tolkia sa...

Jag förstår om du drabbas av skuldkänslor för att det går bra för dig och mindre bra för andra i din närhet, men jag måste säga att du har ett märkligt sätt att använda orden "feg" och "ynkrygg". På vilket sätt skulle du vara modigare om du också hade det för jävligt? Det är inte modigt att ha det för jävligt, det är bara för jävligt. Den som mår dåligt är inte en bättre människa än den som mår bra, bara en människa som mår sämre. Sörj och rasa, men gå inte - omotiverat - ned dig i självföraktets och självspäkelsens träsk.