23 november, 2008

Färgkodning

Tämligen intressant företeelse.

Utan att vi egentligen reflekterar särskilt mycket över det så färgas man fantastiskt mycket av sin omkringliggande tillvaro från det första tillfället vi slår upp våra ögon. En företeelse av både bra och dålig karaktär oavsett om man vill det eller inte. För face it, alla har vi tyckt våra föräldrar varit jobbiga stoffiler utan reell verklighetsanknytning vid både ett eller två tillfällen bare minimum. Saken är den att vi per automatik, men ändå i olika lång utsträckning, skaffar oss liknande egenskaper och lustiga företeelser. Genetik säger många, mest miljö säger andra. Vi har alltid en hårdkodad genetisk predisposition om vi blir långa, smala, håriga eller runda eller till viss del om vi har stumpar respektive kabelviror av känslomässiga stubiner. Men det kvarstår ändock, vi har alla möjligheter att förändras under vägens gång. Saken är bara, det är sällan vi gör det. Många av oss blir en inte alltför blek avbild av våra föräldrar, snarare en bild som om vi kände till den skulle skrämma oss.
Vi blir vår historia. Eller åtminstone, om den historia vi har är mörk och skrämmande lär vi oss av dem. Men har vi möjligheten att falla i samma mörker även om man egentligen vet bättre? Ja, självfallet. Vissa tycker påståendet är befängt och skrämmande men ägna det en tanke så kanske den känns mindre främmande. Varför skulle vi vara så annorlunda än våra föregångare? Har vi klockat in någon elementär ljusårsväxling i vårt beteende? Nej, vi lever snarare i en annan och mer öppen miljö som därmed bäddar för andra möjligheter. Vi gör dock, i stor utsträckning, ändå samma val med en liten twist.

Ta bara den hemska historien om Dave Pelzer, den lilla oskyldiga pojken som kallades Det av sin gravt alkoholiserade och misshandlande mamma. En mer misär och tragisk historia har jag aldrig läst, än heller har jag aldrig läst en sådan historia om att överkomma tragedier och forma ett eget och värdefullt liv. För mig är en av de mest hjärtskärande delarna i historien när han i vuxen ålder besöker sin då gamla och sjuka mamma. Under ett kort ögonblick förvandlas han till något vansinnigt. En blodtörstig lust att binda fast henne, misshandla henne till fördärvelse och låta henne själv få uppleva all den smärta som hon själv orsakade Dave. Han återfår sitt medvetande, störtar nästan ut därifrån och kör iväg. Med huset utom synhåll öppnar han dörren och kräks okontrollerat över de känslor som vällde över honom. Hela historien är för mig en berättelse om hur man påverkas av allting man utsätts för i livet, både positivt och negativt.

Aldrig skulle jag sett det som liten, än mindre som ungdom då världen låg för mina fötter (sic, vilket storhetsvansinne á tonårsfablesse man led av). Men när jag har nästa generation av både arv och miljö runt benen varje dag är det aldrig så påtagligt som nu. De tycker likadant, de gör samma misstag, de blir till en distorterad avbild av mig själv och min sambo utan deras kontroll. Fascinerande tillika skrämmande. Färgkodade från start.

Eller vad säger ni?

5 kommentarer:

Johan sa...

oj jäklar.. den här bloggen måste jag börja läsa! förbannat vettigt och välformulerat!

Doktoranden sa...

Johan, vänligt sagt av dig. Uppskattas.

Dr. Jollan sa...

ja de böckerna är verkligen bra och hemska...

tror det kräver en viss styrka att inte "trilla dit" själv ifall man inte vill bli som föräldrarna. för om man vänder ryggen till en sekund, så vips har man blivit precis så som man inte ville bli.

och jag tror att man blir mer och mer blind för egna brister ju äldre man blir och man får svårare att ändra på sig. "svårt att lära gammal hund sitta"...

mkt bra skrivet förresten! som vanligt :)

Maria Byström sa...

Japp. Visst är det så. Allt finns därinne.

Själv har jag inte vågat läsa böckerna ännu. De skulle vara alldeles för smärtsamma...

Doktoranden sa...

drj, utan tvekan några av de absolut bästa böckerna jag läst. Vilket livsöde.
Kanske framstår min text som så att det är negativt bli som sina föregångare vilket inte är själva syftet, det kan likväl vara positivt. Allt handlar bara om hur lätt det är att bli någonting per automatik, oavsett startpunkt.
Och jo jag håller med dig. Ju mer blind man är för sina egna brister och fel (vilket vi alla har ty ingen är perfekt eller helt altruistisk), desto svårare att ägna sig åt en viss grad av självkritik.

Maria, precis allting. Mörker och ljus, hemskheter och absolut godhet. Ett mynt har alltid en baksida, likaså människan.