Doktorandtankar proudly presents 2009 års nyårskrönika; "Åldersnojan och Nyårslögnen"

Nyårslöften är, av ren historisk princip, en av de största nationella lögner där folk lovar bot och bättring åt sig själv, åt sin nästa och nästan åt sin granne. Det är lika tragikomiskt vackert varje år hur alla ändå är för nedkärade i sina normala mönster och faller tillbaka i dem lika fort som klockan slår 00:02. För indeed, nyårslöftet måste åtminstone infrias i alla fall en minut. Nej nyårslöften har aldrig varit mitt gebit (inte julen heller, och med klang och jubel är den äntligen över) men däremot har jag en lätt faiblesse för att se över historien. Det tror jag har att göra med ålder. Nästa år blir jag 30. Det måste hur man än vrider och vänder på det betraktas som en trea och en nolla. Inga tvåor som gemener längre, maktlöst lämnas ungdomen bakom sig och helt plötsligt ska man vara vis med begynnande kärleksvalkar ovanför jeanslinningen och skägg på hakan. Kärleksvalkarna har kommit som ett jävla expressbrev varpå jag aldrig skulle få för mig att sluta med mitt instruerande. Träningen är således redan i hamn. Skägget har jag redan, om än tunt. Visheten får jag dessvärre lämna åt någon annan, återkommer efter skriven tenta om det har blivit någon progression på den fronten. Åldersnoja, om ni inte greppat det ännu, det är mitt gebit.

Åldersnoja. Smaka på ordet. Det är som att sticka ned näsan i ett glas med Farmer's Reserve och förvänta sig doften av citrus och smörkola, men mötas av bubbelgumsaktig fjortisslang nedsköljt med filmjölk. Både blasé och passé i samma mening. Varför ska man åldersnoja när vi ändå obevekligen vet med oss att vi blir äldre? Who knows. Dessutom åldersnojar man oavsett vilka prestationer man än har rott i hamn på senare tid. Då vi nu övergår från '09 till '10 är det ganska passande, hur Aftonbladsliknande processionen än är, att återspegla ett decennium av händelser. Tänker jag tillbaka tio år blir det en ganska hisnande procession. Jag träffade min flickvän som blev sambo som blev fru. Vi skaffade ett, två ja till och med tre barn. Satte min första stapplande fot på ett universitet i en främmande stad. Jag fullgjorde en fyra-årig utbildning som blev en springboard till de andra två utbildningarna som är under 'arbete pågår' ett tag till. Lärde mig tycka om kaffekulturen med latté i pappmuggar samt vinbeskrivningar som bredbent och med ton av gödsel. Odlade nya bekantskaper och vänner, avslutade andra.

Så här sitter jag nu i en stel skjorta med ett glas vitt vin i handen och ytterligare ett decennium för dörren. Tio år till. Man kan inte undgå att fundera över vad mer som kommer hända. Kanske sitter jag där, med lite större kärlekshandtag och en förlorad kamp mot min kropp och tänkt införskaffa en motorcykel med lång framgaffel och ZZ Top skägg. Det har kanske sina fördelar med att bli äldre ändå; trots allt. Jag återkommer i frågan. Spännande blir det nog vilket som.

Skål.

Dialog

Dagarna smälter in i varandra, bildar en grå massa där graden av urskiljan hela tiden gror tunnare med tiden. Precis som de ändlösa volymer av mjölkigt kaffe i pappmuggar dansar Svansjön med sina gelikar av plastmuggar till bredden med kallt vatten när de längs samma esofageala banor bjuder upp till rumba i ventrikeln. Hela tiden bäddas allting in av sylvasst bitande kyla utan human karaktär mellan höga snövallar, ett Winter Wonderland som Dylan nynnade ett avlägset årtionde sedan. Bokskeppens kantiga utformning rymmer hyllmetrar av litteratur; från Aristoteles där bildningens rötter är bittra men frukten välsmakande till Nietzsches resonemang om människan är ett av guds misstag eller gud ett misstag av människorna. Mitt emellan allt detta sitter en medicinkandidat med den åter klassiska tentaångesten som tidigare varit väl undanstoppat i en kista inhysande sin Boggart av underkänd tenta. Det rabblas diagnoser, samband, kontraindikationer, ja indikationer, termer av fikon och frukter i en evig kaskad av oförstående på grunder att se det enkla i det svåra.

Vilket inte är så enkelt.

Allt det gråa bryts i korta men intensiva delar av och bildar ett krackelerande mycel där man tillåts se någonting annat och hjärnan, om än för bara ett sporadiskt ögonblick, andas ut och står på tomgång med glasaktig blick som sekundär konsekvens. En välsmakande svampsoppa bakom en glasruta sittandes vid en hög disk. Utanför skymtar folk förbi i raskt respektive långsamt mak. De enstaka ansiktena bränner av en bekant tanke i hjärnbarken, men dess stadie av pausfågel gör att bekantskapen redan försvunnit i vimlets myriader av människor när relationen gör sig till minnes. Idag hälsade en person på mig. Jag förde en dialog med denne, någonting om kaffe och hej, eftersom vi uppenbarligen kände varandra på någon nivå. Först efteråt insåg jag vi gick tre år i skola tillsammans. Nu hade han skägg. Det var svårt. Dessutom passade han inte i det. Måste jag nu reflektera över mitt eget tunna skägg? Jobbigt. Tror jag behåller det.

Tillbaka i det gråa. All information börjar ta sig fysiska former och klia på huden. Puster? Erysipelas? Spiders? Skaraber hör mitt ord. När tröttheten är så uttalad att ord och formler tar sig kännbara uttryck bör boken stängas och ögon slutas. Ett glas vin med mat från Fisk, en behaglig stund i varm bastu, en kopp kaffe med dopp hos Chokladmoster, andas i håret på sin son, kramas med E, sömn.

Och i morgon samma cirkus. En gång till. En dag till. Sen tar vi nytt år.

Konsten att sammanfatta julen med ett ord

iPhone.

Hilfe bitte, jetzt!

Alltså.

Ju mer jag läser desto räddare blir jag över det faktum att jag aldrig kommer kunna ställa en vettig, än mindre korrekt diagnos, hos en patient. Fifan, jag sitter med magknip redan på ett bibliotek. Hur ska det gå när jag sitter med en patient som bara har lilla mig att förlita sig på?

Eller så beror magknipet på den kaffe latté jag just sörplat i mig.

Men jag vågar satsa åtminstone några dollars på lucka #1.

Christmas is all around according to Bill Nighy..

..i sin fantastiska roll som Billy Mack, en nerdekad föredetting i ett gråmulet förortsLondon. Och samma vers går inte att ta miste på varken denna dag eller någon av de närmsta efterföljande, så låt oss därför få de eventuella frågetecknen utrotade på en gång; jag tycker inte om julen och dess påklistrade traditioner. Min positiva anda av dessa helgdagar är starkt begränsad till ett dignande julbord där det förhoppningsvis serveras någonting utöver traditionerna (I'm all for nymodigheter) och att ge några fina presanger till mina troll. Resten kan jag vara utan, särskilt lismande julsånger där det låter lika klistrat som ett av epitetet Sverigets svart-orangea gymkedjor är. Nej jag är onekligen ingen julens man så mycket kan sägas utan sockerlindor.

De senaste dagarna har ändock bjudit på samtal och händelser av intressanta karaktärer där tid har varit något av ett nödvändigt prerekvisit för sortering och reflektion. Av enklare karaktär sprang jag på bästa och gravida L i medicinarnas lunchrum med utsikt ner över älven och staden badandes i sitt norrländska skymningsljus. In mot sjukhusets helikopterplatta ovanför akuten dundrar en helikopter in med en patient. Samtalet vävs in och ut mellan klinik, familj och livet i sina små och stora perspektiv. Tid jag onekligen inte hade växte sig lång och intressanta samtal har en fabulös förmåga att tycka allt annat av initial viktig karaktär bli till smuts i periferin. Efter att ha slitit mig ur den behagliga lejonkulans famn bjöds det på fler überraskningar i forskningsvärlden, alltjämt sobert inlindat i svart kaffedimma. Till synes kommer Handledaren smita iväg för halvtid på västkusten under sina sista arbetsår. Inte för att det påverkar mig i någon större utsträckning då e-mail är mitt favoritgebit i kontaktväg, men definitivt fanns det andra som inte såg lika vänligt på hela situationen såattsäga. Till råga på allt och med socker på lämnar Falköga (Bihandledaren som hittar allting i kylen och frysen jag aldrig hittar även om det är rakt framför näsan) institutionen för nya eskapader i det elfenbensvita grannhuset. Nä ja e int bitter som jag skulle sagt om jag fortfarande bodde kvar i den lilla staden där jag nu sitter insnöad.

Den lilla staden, ja. Packade bilen en tidig morgon post en gourmetpizza och glaset rosévin kvällen innan och körde upp längst vita vägar i begynnande mörker följt av gryende morgonljus. Traditionsenligt besök enligt konstens alla regler och jag känner mig enligt konstens alla tidigare sätt lika instängd och insnöad på mer sätt än det uppenbara faktum att snön yr som en furie utanför fönstret. Mina böcker och papper badar i det fantastiska lysrörsskenet, och det enda som bryter av är mina pennsvarta svar på tentafrågorna och bibliotekariens monotona pip pip vid bokutlåningsdisken några bokskepp nedströms min lysrörsljusa fönsterplats. En av dagens riktigt ljusa punkter, om man bortser från de övertydliga lysrören, var ändå det högeligen intresseväckande seminarie jag höll för naturvetargymnasister on the brink till vuxenvärlden. Det föll mig på tungan i god smak att upplysa om universitet, forskning och utbildning på ett ganska humoristiskt och enkelt sätt för elever som i stor utsträckning ska in i denna värld utan att veta vad de ger sig in i. Hur ofta gör man egentligen sådana val, där man bara kastar sig ut i avgrunden av ovisshet med devisen vi-får-se-hur-det-går? Istället har vi blivit mossiga stoffiler där varje anledning och val ska utvärderas, revärderas, rekalkyleras så att ingenting vi gör är oväntat eller utanför ramarna av vad vi inte känner till. I det avseendet beundrar jag yngre människor som ser livet och världen på ett sätt jag börjar glömma hur det var. Ett sätt jag heller aldrig reflekterat över att jag börjat glömma förrän nu.

Fast vad kan jag göra åt det just nu där jag sitter på det lilla biblioteket i den lilla staden och läser stora texter om människokroppen? Jag skulle ju alltid kunna ställa mig upp på detta cirkelformade och gröna träbord med sina omgivande trästolar och blå stoppning för att med pondus basunera ut mina tvångstankar om vilken stol jag ska sätta mig på när jag kommer in i ett rum. Eller att jag vrickade foten i ett cykelnav när jag tumlade nedför en lerig backe i tioårsåldern.

Fast varför det? Jag har ju lock för högerörat till råga på allt.

Paus

Sittter i en liten stad, på ett litet biblioteket, och läser om kroppen.

Utanför snöar det lapphandskar.

Blir inte mer spännande än så just nu.

Ibland

Ibland behöver man musik när man läser.

Ibland behöver man musik för avkoppling.

Ibland behöver man bara musik.

Då har man över tio timmar Books, Blood & Baluchiterums.

Mycket nöje.

Kontinuum

Vardagen är ett fantastiskt subjektiv. Till vilken grad av eskapism man än tidigare flytt det rutinmässiga, det bekanta, det kännbara, är det lika familjärt som det alltid varit när man än en gång hamnar rakt ner i dess smältdegel som om ingenting har hänt, än mindre passerat. Operationen, sårdränen, sömnlösheten, oron, trösten, allt är på ett ögonblick endast en del av den verbala historia man delar med sig av till omgivningen, och ändå förstår ingen till fullo det man upplevt. En upplevelse blir bara halv i ett statiskt återberättande om än det åtföljs av eggande rytm, passion, med emfas illustrativa handrörelser.
Än en gång är det där man står, startrutan efter varvet runt. Likt Einstein förklarar relativitetsteorin i saklig form är man tillbaka i sin utgångspunkt men näsan pekar åt ett annat håll. Man har rört sig för blicken är mot väst istället för norr, men vad säger att man egentligen har rört sig? Är det en illusion? Är det bara en själv som känner rörelsen ingen annan ser? För likt vartdagens smältdegel sitter man där åter. En pipett i handen, provrören i provrörsstället, provlösningar i provrören – allt man behöver för att sätta igång den lilla maskinen man har i sitt perifera blickfång. Man går ut genom avdelningens dörr, trycker dit hissen, åker ner, går till centralhallen och köper en latté på Kahl’s som man alltid gjort sen butiken öppnade sina dörrar. Man utbyter bekanta och trevliga trivialtoner med baristan bakom espressomaskinen. Med den varma pappersmuggen i handen drar man på sig sina bekanta landstingskläder och det finns en familjär trygghet i rutinen, en trivsamhet svår att klä i rättvisa ord. Rutinen tar ett avbrott när en ny lektion står på tapeten, någonting fortfarande lätt främmande i form av nålsättningsövningar. Bästa J (eller Nexium som vi också kallar denna eminenta vän av rang) sticker mig trenne gånger innan det finns en fungerande infart till mina vener. Lyckades inte bättre själv och behövde även tre försök till antalet. Att dock lyckas är en vinst i sig om att man inte fullständigt behöver ligga i gatstenen och hulka över sin totala oförmåga. I någon liga med ssk:or blir man aldrig som doktor, nota bene, där har man aldrig något att komma med. Men känslan bryter ändå av rutinen skarpt på mitten och ger således dagen en mening och värde att komma ihåg.
Med vardagsrutinen redan bruten finns det inga regler för fortsättningen. Vad man än gör tillhör det inte längre normaliteten hur vardagligt det än är, för dagen klev tidigare utanför ramen av ens förväntningar. Därför sätter man sig, likt många gånger förr, med böcker under näsan och i hjärnbarken trycker in behandlingar, sjukdomstillstånd, mediciner; de små accessoarer i livet som en helt annan dag utanför ramen av vardagen kan rädda en annan människas liv, i ett större perspektiv än de nuvarande centimetrarna medelst näsan och de tryckta versalerna.
Hemmavid lagar man mat likt alltid förr med tankarna fast i det fantastiska. Fräser löken, tillsätter arborioriset, häller på lite vin, låter allt kräma ihop sig med grönsaksbuljongen, avslutar med den grovrivna parmesanen och fin machesallad. Ovanpå den blanka och väldoftande risotton lägger man en ugnsstekt kycklingfilé marinerad med röd chili och salvia. Där man nu tar tugga på tugga och molarerna mosar härligheten till en sväljbar massa svävar tankarna vidare till vad man ska bidra med till nästa veckas julbord. Det får bli en terrin av potatis och rotselleri samt revbensspjäll med citron och örter. Nymodighet är dagens, och julens, ledord. Tillika är The Letting Go med Melissa Etheridge, åtminstone dagens, alster att beundra.

Det är ju trots allt en dag utöver andra dagar. Som sig bör hos oss alla vareviga dag.

Jordens smutsigaste avskräde till sänggranne

Mystiken i Pans labyrint minskar för varje timme och minut. Tog min grabb i manuell fyrhjuling och gasade runt i kulvertarnas alla vrår och skrymslen för att låta mamman få välförtjänad vila. Är inte helt roligt för mamman att vandra runt på en avdelning halva natten med en tvåmånaders spjuver som inte vill kännas vid några timmerstockar. Nöjd som få tog han istället förmiddagen i akt och sov som en stock där pappan fick sitt lystmäte när han överkom kulvertarnas frågetecken och upptäckte logiken i dess vindlande system.
Någon eufori stod dessvärre inte att finna hos sänggrannen i vår tvåsal. Man upphör aldrig förvånas över människor då man oåterkalleligen blir påmind om att dumhet och manligt avskräde går hand i hand. Ett till början synes trevligt par från swänska nordliga inlandsgrader som är där för både behandlingar och operationer med sitt rätt lilla barn inte ens året fyllt. Pappan ska åka hem i förväg då jobbet kallar (och slakt av två renar för "litt go mat under vintern!") och resterande del av familjen kommer några dagar senare. Något större förtroende inger han inte heller när han knappt bryr sig om deras sjuka barn och bara tycker barnet "ska såv å sluut gnäll!". Har man inte hört talas om att omvårdnad, kärlek och omtanke ofta läker minst lika bra som mediciner? Avskyvärt. Vad han dessvärre i något bisarrt infall av förbrödande anledning av för mig oklar genes delar med sig av får mig att kitta fast clementinklyftan jag då tuggar på rakt ner i mitt larynx. Han är överlycklig att hinna hem lite innan familjen eftersom han då "hinn va' mä lite andrä jänter!".

?!?

Han tror onekligen hans svinaktiga approach vinner några poäng hos mig när jag snarare ögonblickligen förpassar honom som ett smutsigt avskräde lägre än kloakråttestatus. Jag skulle gladeligen slänga ut otrohetssvinet genom fönstret om det fanns en garanti som håller mig utanför Kumla-anstaltens tradiga väggar. Han sjunger vidare i refrängen med en undertonad fråga, ja borderline ett påstående, om att även jag tycker det är fantastiskt med några på sidan om.

Blir helt tyst och undrar om det jag hör kan vara sant.

Blir förbannad.

Svarar kort med syrlig underton "Nej. Aldrig skulle jag svika min fru och familj på ett sådant sätt.".

Jag möts bara av en oförstående blick med total apati.

Försöker överkomma det jag just hört och upplevt. Sätter mig i sängen, lyfter upp min fantastiska lilla grabb och erbjuder tröst. En varm hand mot kinden. Kärleksfullt framviskande som ett stycke skönlitteratur. Det är som att ta en bit av en riktigt god kaka, det känns som om allting kommer att bli ok. Ibland, när vi förlorar oss själva i rädsla och förtvivlan, i rutin och varaktighet, i hopplöshet och tragedi, ja det är då man behöver en riktigt god kaka. Och lyckligtvis, när det inte finns några kakor till hands, finner man uppmuntran i en bekant hand på kinden, en vänlig och kärleksfull gest, subtil uppmuntran, kärleksfullt omfamnande, ett erbjudande om tröst, för att inte tala om sjukhusbårar och vårdpersonal. Mjukt viskande hemligheter och kanske den emellanåt lilla behövande delen av sagor. Man måste komma ihåg att alla dessa saker, nyanserna, avvikelserna, finesserna, som vi bara tror är accessoarer i våra dagar, är effektiva för mycket större och mer ädla skäl. Dom är här för att rädda våra liv. Idén är underlig, men jag vet det råkar vara sant. För så var det att ett litet ultraljud, i det långa loppet, räddade min sons liv.

Ackis

Kulvertarna under Ackis har mig i sin linda. Hemmavid är det inte så dåligt av dem heller, men onekligen så får dom skämmas i jämförelse med dessa. Till höger och vänster, upp och ner, bakåt och framåt; en Pans labyrint. Dagarna har i denna labyrint av upp och ner, än hit än dit, varit en berg-o-dalbana som får Balder att skämmas i sitt Lisebergshörn. Undersökningar, konsultationer, ovisshet, beslut, resultat, väntan, skratt, ledsamhet, smärta, vänskap och stöd. Nu så här med en nefrektomi senare, i lekmanstermer minus en sjuk njure, har det tagits flera steg mot återhämtning.
Varje kväll vandrar jag i sen timme med ett mer nedreglerat sympatikuspåslag ner längs Fyrisån i trafikljusens Mecca med sina enkelriktade gator, viker av upp emot stora torget och vidare mot patienthotellet. Sover några timmar, kliver upp och äter vad som blivit en tradig hotellfrukost utan inspiration för att med raska steg ta mig upp till Ackis och familjen. Där sitter jag, hela dagen, och jag vill inte vara någon annanstans. Dagarna går i monoton tomgång och jag vill inte ha det på något annat sätt. I stillheten och det igenkännliga finns trösten och styrkan. Just nu vill jag bara sitta här, under min korkek och lukta på blommorna.

Death by chocolate

Efter en heldag på labbet och utbildning i A-HLR där man fick leka med defibrillatorn tog jag familjen och drog ned till nyöppnade Vita Björn där en bekant jobbar som kökschef. Ett pittoreskt litet kök & bar inrett i en av de gamla båtarna nere vid centrala kajen. Hela båten har någon grads slagsida vilket ger en underbar känsla med de stora panoramafönstren ut emot älven och de upplysta husen på andra sidan. Det låga trätaket ramas in med stilrena möbler, mycket stearinljus men framför allt löjligt god mat till vettiga priser. Blev en klassisk skagentoast till förrätt, gårdsgris rullad i örter med rödvinssyrad rödlök till varmrätt samt en dessert av rang; Death by chocolate. Jag lovar, den heter exakt så. Fantastisk maffig chokladskapelse med lingon smaksatta av apelsin, man kunde lätt och tveklöst dö lycklig med den chokladen i kroppen.

Jag har äntligen hittat min favoritkrog.

I morgon bär det av till Ackis.

Stuck in a moment

Så många gånger som jag satt mig framför skärmen, med fingertopparna på tangentbordet, och varje gång upplevt den mest påtagliga writer's block möjlig. Tankarna åker Balder på Liseberg, känslorna stockar igen halsen likt ett svulstigt ödem. Vill skriva om min sjuka son, vill i mina svagaste ögonblick slå sönder köksinredningen i ett furiskt raseriutbrott. Vill hålla om honom och säga det ska bli bra även om vet lika lite som jag vet om solen lyser från klarblått valv under morgondagen. Allt är ett enda stort frågetecken under gråa moln, vädret och hans sjukdomar. Får jag höra ett endaste till "vi får vänta och se" eller "jag vet inte" kommer den i min närhet när frasen yttras få känna på ett utifrån inducerat helvete. Allting bara hopar och växer sig likt en magisk bönstjälk till en känsla av oöverkomlighet. Men jag har writer's block - det går bara inte att skriva om.

Julklappar på bästa sätt

Unicefs gåvoshop.

Postludium

Fram med stråkarna, blås några toner i fugans mollklaviatur, placeringen är över och jag känner ett illavarslande stygn i bålsidans epidermis. Inte få följa upp de patienter som skickades till operation, inte se förbättringarna av de medtagna patienterna man mötte upp på akuten. Jag har så till förbannelsens högborg älskat mitt liv till fullo dessa två veckor att jag skrämmer slag på mig själv. Från osäkert stapplande steg där man försöker förstå journalsystemens lingo till att egenhändigt ta emot patienter, självständigt föreslå behandlingar där överläkaren endast flikat in om han eller hon behövt. Utfört tester, samtal, utskrivningar; ja hela den fantastiska gemenskapen inom vårdkedjan och den speciella kontakten man utvecklar till sina patienter. Berömmet från blivande kollegor har tillika varit en enorm sporre i min osäkerhet. Har efter min första(!) placering redan flera läkare i mitt cv som goda referenser vid sökande av framtida läkarvik. En bättre början hade jag aldrig kunnat önska mig, än mindre förväntat mig. Jag är ju bara jag, en liten kandidat-pyssling-bluff. Uppenbarligen har andra sett något annat i mig jag själv inte lagt märke till. Lovi lovi.

Jag börjar förstå charmen och dragkraften med det här yrket. Det är sättet på vilket man berör och påverkar andras liv, det förtroende man får. Det är den humana aspekten som gör läkaryrket till allt det fantastiska som det är, inte de medicinska termerna och den tekniska utrustningen. Det är de människor och de korsningar där vi möts i samma behövande stund.


Regina Spektor - Eet.

The "Dont's" in landstingspyjamas

När man lägger landstingspyjamasen i tvätten, se till att tömma fickorna på både kaffenyckeln till avdelningen och cykelnyckeln.

Det blir så jobbigt annars.

Trust me.

Ja men häng me ru nå!

Ibland är bara vissa dagar så jäbelusiskt svårtoppade när det kommer till eufori, notera väl utan någon form av inducerad sort som kräver Narkanti iv (Fass it) för återgång till normaltillstånd. Nej jag talar om något så banalt som min första dag på akuten med briljant medicinjour. Dagen har kantats av anafylaktiska chocker, hjärtinfarkter, hjärtsvikt, infektionsproblematik, KOL, artificiell aortaklaff och så mycket mer. Har lagt in patienter, gjort status, tagit anamneser och blivit än mer introducerad i en värld jag på så kort tid kommit att älska så villkorslöst. Att varje dag få slå upp ögonen och inte veta vad man ska möta i sin landstingspyjamas är en kärlekskänsla jag inte förmår förklara. Stannade till och med kvar ett par extra timmar med nattjouren bara för att jag inte alls ville gå hem. Till slut var jag så illa tvungen att inse några timmars sömn är av vikt om jag ska orka med medicinavdelningen i morgon och resten av veckan. Men ändå. Ack.

Väl hemma sotades och ugnsstektes kycklingfiléerna som marinerat i chili och lime i ett dygn tillsammans med lite klyftpotatis, stekt svamp och rödvinssås smaksatt med timjan. Till detta ett glas kallt rosévin, allt framför ett avsnitt Entourage och So You Think You Can Dance. Tala om att somna ovaggad.

Just nu är livet så bra att jag borde skämmas.

Men det gör jag inte.

Jag njuter.

Det perfekta receptet på en lördagskväll

En Melon Passion minus alkoholen med massor av is.

Nya Urban Gypsy med Meja i bakgrunden.

Ett stycke bok Kliniska Färdigheter av Lena Lyons.

Hjon ställs ut för allmänt utskrattande och bitter beskådan

Kombinationen av gräsänkling, ett pH-acidotiskt och tungt november kan tippa de flesta över vilken kant som helst, så även mig. För att inte fullständigt manifestera fast den ehensahamma loservålnad jag egentligen är tände jag blåslampan och i skrymslen jagade fram lite folk som ännu inte komplett övergett mig till fredagsmiddag morgens. Att middagsfolket består av fem kandidathjon och en tandläkarhermelin lämnar vi därhän. Fram för vin och mat, blanda en cocktail eller två och hys en svag förhoppning om ett avbrott i den gråtråkiga Alfonsvärlden med Muse i bakgrunden. Återstår att se vad pilgrimsmusslor med tomatkompott, marinerade kycklingspett i valnöts- och äppelkonjakssås samt en mini Grand-dessert kan åstadkomma. När kliniken således ringde ut för rast hojade jag i regnet runt helahalva staden i jakt på ingredienser. Väl hemma var inspirationen lika utfluten som en adipöst uppdriven buk och mitt fantastiska jag säckade ihop i soffan med en tallrik nudlar i tacosås, lite svamp och fläskfilé. Hoo-yah, Master Ch(i)ef.
Men hur väl man än vill undkomma sin monotoni går det inte undvika hur mycket man oftast gillar sin tillvaro som ett koffeinhypat kandidathjon. Idag var det på avdelningen en hel skock med unga kandidater (unga i bemärkelsen tidiga terminer av T2 grad) i lämmeltågsvariant på studiebesök av verkligheten. Pratade med två stycken som sedermera yttrade sig över hur säker jag verkade som kandidat. Jo jag tackar jag, efter att fiskat upp stetåskåpet ifrån mitt larynx mumlade jag något ohörbart i stil med "ehrm, jo tack, men...". Säker som kandidat? Jag? Methinks not, sitter ju och googlar medicintermer inne på expen i parti och minut för att ens ha en suck att hänga med i ÖLarnas lingo. För att inte nämna the dreaded diktafon. Men av någon outgrundlig anledning hade jag egna patienter idag, och så vitt jag vet andades de i alla fall när jag sprang därifrån med paniken i barken och lämnade dem i händerna på någon som faktiskt vet vad de gör. Hela jag är en bluff. Väntar på att någon ska syna mig och uppvisa loservålnaden bakom fasaden som tror den vet något. På eget bevåg hörde jag därför av mig till helgens bästa medicinjour om möjligheten att gå med på akuten hela söndagen. Självfallet gick det hur bra som helst. Ja men ni hör ju, hur sad är jag inte på en skala.

Hej jag heter Doktoranden. Jag är ett hjon.

När sömmar brister och blottar sig naket

Tid är något man sällan har för mycket av, mestadels alldeles för lite. Men varför sätter man sig i den jäbla sitsen där man panikartat krälar i stoftet för att återfå någon tidigare, ytterligare, förlorad minut? Novembermörket med sitt ackompanjerande regn i moll bidrar inte ens nämnvärt med något sympatikus. Så illa har sig vägen vandrat att The Jasmine Flower av Heather Nova är upplyftande varm minus the obvious melankolin.
Första riktiga dagen på klinik och min skallbas har med skakande frossa delokaliserat sig till en trygg position under armhålan. På få timmar de omöjliga uppdragen att lära sig hela journalsystemet (totalt utan logik), fundera runt behandlingar för patienter, överkomma den panikartade rädslan för diktafonen, utföra sitt första neurologiska status, föra samtal med nästan hundraåriga damer av rang som "mår lite tjyvens", inskrivning med motvillig patient; ja men ni hör ju. Läkarrocken har näver känts så stor och jag fyller upp den lika väl som Nils Karlsson pyssling. Toppa hela dagens prövningar med att min bästa vän får lära sig samma sak som jag gjorde den där ödesdigra vårdagen. Som glasyr på den redan fragila eterbehållaren mer känt som my so called liv är decemberoperationer i rullning för lillgrabben på Akademiska. It Ain't Easy som Ziggy bräker ur sig i ett bolmande jointmoln anno 1972 lika relevant nu som då.

Tanken är god, realiteten något annat

Post rörelseaktivitet på Svettinstitutionen tog jag mig svängen förbi Akademin. Tanken var att starta lite labbande för att gå över natt och därmed vara klart i arla morgonstund. När man istället märker ett litet paket på bordet för inkommande leveranser märkt med "Doktoranden" och "Dator" falierar det presumtiva labbandet som ett korthus i kuling.

Tog kartongens innehåll, stoppade ner hela alltet i den starkt läderdoftande Ultralight Executive-väskan och bilade hemåt med vindrutetorkarna som frenetiskt blinkande ögonfransar för att undanröja den vattenridå som öste ner. Väl hemma lagades det Quesadillas och bredvid mig brummade en liten svart igång sina ännu kalla och stela kretsar.

Min HP ProBook. My own. My precious.

I morgon är det praktik på klinik i landstingspyjamas. Heja.

My eyes.... my eyes!!

Någonting lyser på himlen men har svårt att förstå vad det är. Uppenbarligen sticker det i ögonen om man tittar rakt på det, varm är den också.

Solen säger ni?

Tänk så lite som gör en lycklig när man är starkt depriverad på sina ljusvitaminer.

Här tidigare en kväll, för att abrupt gå från en sak till en annan, satt jag och A och pluggade internmedicinen. Eller pluggade är kanske fel ordval. Vi åt wasabi- och chilinötter, drack Costaslatté men framför allt redde ut vilka i vår termin respektive närliggande terminer innehar de olika rollerna i Grey's Anatomy. Jag var självfallet George och A den klassiska Richard. Vilka roller resten av gängse kollegor fick ha håller vi för oss själva, men Izzie och McSteamy var självskrivna roller redan från the get-go. Vi skrattade gott åt alltihop. Vad sedan grannarna tycker om den visuella insynen av att två barbröstade och framtill behårade killar i 20-årsåldern på kvällskvisten sitter och lyssnar på varandra med stetoskop, det bjuder vi på.

And now, the continuation of the hugely lovely albeit unquestionally sick little kid

Ramlar nästan in genom ytterdörren. Regnvattnet i håret rinner ned längs nacken och ryggen för att skapa en ljummen kontrast till de pärliga svettdropparna innanför de vindtäta kläderna. Näsborrarnas vindsegel fladdrar frenetiskt till då dofterna från den kryddigt mustiga grönsakssoppan blandas med ljuvligheten av nybakt ciabatta. Dagens påfrestningar rinner långsamt av en likt dropparna längs ryggen evaporerar till intet i ljummen rumsvärme. Hjärtundersökningen av lillgrabben exkluderar VSD:n* thank nånting. ASD:n** är kvar men åtminstone i min naiva pappavärld såg det mindre ut än tidigare och min takykardi är därmed något snäpp lättare. Professionalism kopplat med logik lyser dessbättre(värre?) med sin frånvaro när man är förankrad med kärleksmässiga band av blytung kraft. I morgon väntar MR*** i narkos med initialt fastande. I flera timmar kommer lillgrabben behöva skrika hjärtskärande efter mat vi inte kan ge honom utan endast vyssjande, lugnande ord han inte ens förstår. Krack säger pappahjärtat.

På sidospåret fortsätter min bana som den inofficiella demonstrationspersonen. Efter att tidigare både uppvisat hjärtEKO, viloEKG, arbetsEKG, halskärl, kärl i nedre extremiteter så varför undfly ett tydligen vinnande koncept? Under gårdagen i en grupp på tretton friska personer pekar ÖLen**** på mig och vill demonstrera hjärtstatus. Go ahead I say. Idag på föreläsning om lungstatus sållar den andra ÖLen ut mig (av roughly fyrtio friska huvuden!) att få demonstrera lungstatus på. Go ahead I say. Att avdramatisera och komma in i en ny klass med sina redan uppbundna konstellationer finns det inget bättre sätt än att halvnaken sätta sig på katedern likt ett rådjur i helljus under ÖLens demonstrativa fingrar. Fick säkert 1,34 nya vänner i processen.

En helt vanlig schizoid dag i mitt så kallade liv.

*Ventrikelseptumdefekt
**Förmaksseptumdefekt
***Magnetröntgen
****Överläkaren

Navelskåderi och livsdrömmar

Alla människor har nog ett O-uttryckligt behov av att blicka tillbaka i sin tillvaro. Reflektera över val, situationer, händelser och sin egenupplevda historia; ungefär lite som Rob i High Fidelity. Mycket av sådan retrospektiv navelskådning gör jag i skrivandet om Livet i en kartong, vilket på ett personligt plan är starkt givande, men en aspekt av historien som inte kan inrymmas i LIEK är hur jag kom att intressera mig för medicin och läkaryrket.

En del vet exakt vad de vill jobba med från att de är väldigt unga, kanske har de föräldrar av samma sort, och hur mycket man än vill låta bli så färgas man hårt av sitt ursprung. För andra växer det fram, för andra blir det en ögonblicklig impuls som faller väl ut. Oavsett var och vad man än kommer ifrån så har varenda en av oss en egen historia att berätta, en egen upplevelse till det (o)medvetna valet. Jag är uppvuxen i en familj och med en släkt där akademiska blickfång inte ens existerade i periferin, förutom hos mig. Jag visste redan ifrån det att jag var en liten slyngel att akademin och universitetet var något för mig. Där jag idag sitter med mina år på nacken går det att se alla bakomliggande faktorer, upplevelser och funderingar i ett sammanhang och kontext tidigare omöjlig eftersom man saknade den ytterst viktiga faktorn som stavas d-i-s-t-a-n-s. Jag tror mig nu övertygad att jag redan i rätt unga år, förutom att universitetet lockade rent generellt, hade en känsla att jag någon gång ville bli läkare. Varje gång man var tvungen besöka hälsocentralen, akuten eller någon annan lämplig avdelning var det med en skräckblandad förtjusning. Jag gillade miljön och atmosfären, jag gillade människorna som tog hand om mig, jag gillade det helt enkelt. Under åren i skolan fick vi göra studiebesök och se avdelningar och det greppade tveklöst tag i mig. De minnen när jag på sjukhuset i grannstaden låg inne för att operera bort tonsillerna som sexåring. Hur jag och sängkamraten Anton kastade godis till varandra i höga paraboliska banor. Eller när jag som nioåring skulle rullas in på operation för appendicit och var hysterisk när narkossköterskan skulle sätta pvk:n i handen på mig (nålfobin har jag skrivit om här). När det var over and done with och sängen åkte in i själva operationssalen och jag glad i hågen frågade operatören om han nu skulle skära upp mig. Jag kommer fortfarande ihåg den horribla blick min mamma gav uttryck för när jag yttrade mina ord. Samtidigt skakade jag under åren av mig det grepp jag befann mig i eftersom min studiedisciplin och min känsla för att klara av det låg så långt utanför min ram av möjligheter att jag knappt ägnade den en vettig fundering. Jag målade över och begravde vad jag trodde var för gott den svaga tanken på vad jag egentligen helst av allt ville göra. Det fanns ändå ingen chans att klara av det så varför ens fundera?

Så jag växte upp. Lämnade hemstaden bakom mig och började en utbildning i molekylärbiologi. Efter två år på den utbildningen kändes allt så fel. Det var inte det jag ville hålla på med. Så jag bytte. Blev biomedicinare istället. Det var mycket intressant med humanfysiologi och kurser som koncentrerade sig på människor och människors sjukdomar istället för näringsdigestionen i en amöba (ja jag kan fortfarande tragiskt nog redogöra för den specifika processen) om jag säger så. När sedan kursen i patologi gjorde sitt intåg hade någon lika gärna kunnat köra över mig med expresståg. Kursen lästes tillsammans med läkarstudenter och där satt hela bunten av folk som redan läste det jag övertygat mig själv jag inte ville läsa men innerst inne visste att det var det enda jag ville läsa. Det bubblade upp till ytan som korken flyger ur en flaska väl omskakad Bollinger.

Men jag tog min examen någon termin senare. Någonstans hade även intresset för forskning väckts och jag valde att slå mig in på den akademiska banan som doktorand. Dumdristigheten att dock förneka min önskan att fullständigt ge mig in i den medicinska världen var ett misstag jag redan gjort en gång och inte skulle göra igen. Så mitt i min aktiva forskningsvärld tog jag en chans att gripa efter det tunna halmstrå när chansen väl infann sig.

Så idag sitter jag där jag sitter. Som läkarstuderande, och doktorand, där jag om en vecka ska ut på min första ordentliga praktik och möta verkligheten som den faktiskt är; inspirerande, stressig, liv och död, diagnoser och behandlingar, tillfrisknanden och bortgångar. Och mitt i all stress och hårt arbete så njuter jag. Det brukar man göra när man hittat hem.

Så vad är den moralfilosofiska lärdomen?

Sluta aldrig drömma.

Ge aldrig upp.

Det är livet alldeles för kort för.

När bruset stringerar till något förståeligt men icke-linjärt

Det var inte många år. Eller ja, killen var inte många år, knappt tvärhanden hög med en marginal på dryga metern eller så. Skräckparalyserad vandrandes i korridorerna med den kombinerade doften av formalin och absint. Bakom varje hörn trodde killen en syster skulle hoppa fram med kanylen i röd brandberedskap. Killen och kanyler drog inte jämnt, kanylkillen, ungefär som spåntade brädor och gula hallonbuskar vid bergspredikan. Det fanns en kontrovers i de avsaknades logik där det mesta låg utanför ramen av rim och reson. Kanylramen. En avsaknad av logik till skillnad från om en mås sätter sig på huvudet på Gustav den sjätte Adolf. Och så skiter den litet på huvudet på honom. Det som då utmärker Gustav den sjätte i motsats till andra svenska kungar är att han torkar av sig skiten. Ni vet, Martin Luther han fick börja som alla andra med att gå och leta efter drickspengar i springorna i katedralen i Worms. Alla småpengarna som dom lämnade i kollekt föll ned i kryptan. Biobiljetter och sånt där. Ett år taxerade han för 30.000 pfennig. Och med beaktande av att en dåtida pfennig är lika med 53 nutida, eller en och en halv träl, förstår vi vilken baddare Luther blev. En riktig fisk. Nu var inte kanylkillen varken fisk, Luther(sk) eller Adolf(sk); nej han var livrädd för nålar.

I mångt och mycket, tidens förlopp och allt sånt där av ringa karaktär, finns det inte särskilt mycket att hämta hos någon med nålrädsla. Nej till både blod och logik. För likt bröstningarna i Maison Dior i år ska vara 80 cm, och så ska klänningarna vara klockade, och så ska man ha vadd i öronen. Kläppar istället för ben. Man ska ha påsar istället för skor, som man knyter om händerna. Upp över öronen. Upp över öronen åkte kanylkillens tunnaste plagg när kniven sattes i magen på honom. Aj kan tyckas men en mördare som är iförd äppelknyckarbyxor gör sig löjlig. Han är en skam för sitt yrke. Det vore ungefär som att bli klippt men i förväg tvunget uppvisa sin skicklighet på en klippdocka. Tonsillerna kan man vara utan men jag säger till när ni kommer till hypofysen. Det är minsann inte första gången man tar bort en blindtarm. Det är som att donera sin kropp till teologiska institutionen i Uppsala för utrönande om själens fortsatta levnad.

Kanylkillen fann med tiden (timmar?), och med småa mått mätt (millimeter?), kanyler av ganska ringa karaktär och det är ju fel att tro att en resa skulle vara farligare och kräva mera lyckönskningar än att vara hemma. Han skulle behöva någon som kom och önskade en lycka på hemmavarandet. Det var så tyst att resekillen hörde rummet kröka och hovbuga sig på samma gång. Lika pretentiöst som att se Gustav den sjätte Adolf röka ett paket John Silver utan filter och samtidigt nynna ett epos till katolicismen.

Att resa är intressant. Man kan befinna sig på två platser samtidigt vid samma tidpunkt. Resekillens fablesser för resande var rätt lokalt. Som ett ödem. Eller på grund av utslag dom fått på seismologiska institutionen i Uppsala, för de tror sig kunna konstatera en Röda Hund-epidemi med centrum på Götgatan i Stockholm. Resekillens resor kändes ganska aviga för i botten visste han vad han ville, men det var ju så fel och otänkbart. En olycka. Precis som Gotland. Det är vad som är kvar efter den stora olyckan då havregrynsgrötfabrikens stora tanker Lilla Grynet Molvig gick under med man och allt utanför Gotska Sandön. Det är som när man frågar doktorn vad det är för fel på en. Kanske vet doktorn. Men säger det inte. Utan säger endast att det inte är något lindrigt. Killen visste således sjukdomen var hans gebit. Men hur gick det sen? Ska det sjungas vid en jordfästning ska det vara rent och snyggt. Ingen falsk blygsamhet.

Sagt av neurokirurgen till auditoriet:

- Neurokirurger lurar ni aldrig. Kan ni inte frågan, säg att ni inte kan.

(konstpaus)

- Ortopeder kan ni lura hur mycket som helst!

Tänk er

Det ultimata beviset på den ytterst torftiga tillvaro man lever som forskare fick idag sitt ultimata klimax och därmed cementerat fast mig i det eviga träsket som akademinörd av lyxvariant. Tänk er en sen eftermiddag, ni gör samma experiment som ni gjort tiotals gånger förut och det har ännu aldrig fungerat. Tänk er sedan att experimentet är av viktig karaktär och att den presumtiva publikationen måste innehålla data från det experiment som ännu aldrig fungerat tillfredsställande. Tänk er, när ni för x:te gången sitter vid exponeringskameran och på skärmen framför dig ser små gråfläckiga band framträda där det tidigare bara lyst med sin frånvaro. Tänk er att ni samtidigt pratar i telefonen med den du är gift med och nästan i ett orgasmmaraton börjar stamma "jag ser band.... Jag ser band! JAG MÅSTE LÄGGA PÅ!!". Eller som jag skrev i sms:et till A;

"ÄLSKA WESTERN! Lång passionerad älskog utan slut... Fuck läkeriet, forskning rules!"

Bara för att sekunder senare få tillbaka;

"Jag skall spara detta och ta fram när inget fungerar på en månad nästa gång...."

Och han har ju rätt. Så klart.

Men inte idag.

Så här nördigt är det faktiskt att forska. Helt ärligt.

Sagt av kardiologen till auditoriet:

- Ibland kan ni vända EKG:et upp och ner för att mer tydliggöra inverterade Q-vågsinfarkter.

(konstpaus)

- Till skillnad från ortopeder som rullar ihop det och tittar genom hålet.

DaddyDay

Vaknar kallsvettigt upp ifrån mardrömmen där livet fullständigt raserats under korta ögonblick av fasor. Andetagen är hårt rivande, djupa, tunga, verkligheten känns under ett ögonblick diffus och oklar. Drömmens svärtade fantasi skiftas långsamt ut mot barnens lekfulla och ljudliga morgonhumör från något annat hörn av bohaget. Inser jag ligger tryggt i min säng, allt är som det brukar och det är en söndag likt alla andra. Utanför ytterdörren står fortfarande den snölykta vi byggde under gårdagen med influenser av både snödöpning och snöbollskastning. Barnen kommer inspringande i sovrummet. Grabben har en hel bok av teckningar som han nästan kastar över mig. Ett regn av färger och konstellationer. Dottern håller fram en presang. I det medföljande kortet har grabben skrivit "vi älskar dig pappa", självfallet med spegelvänt S. Rörd är ett understatement. Under presangpappret finns ytterst fina espressomuggar från Rörstrand/Filippa K. Dom vet pappan gillar sitt kaffe. Omfamnar dem båda och när de med emfas yttrar orden jag redan läst i kortet är det lätt bli sentimentalt blödig.

En söndag likt alla andra?

Kanske lite bättre än vanligt.

musik anno 2009

Detta år, ett år då musiken varit mig av livsviktig karaktär, går otvivelaktigt till historien som ett av de bästa musikåren i mannaminne.

Varför?

W.E.T.
Bon Jovi - The Circle
Winger - Karma
Hardline - Leaving The End Open
Dream Theater - Back Clouds & Silver Linings
Europe - Last Look At Eden
Within Temptation - An Acoustic Night At The Theatre
Muse - The Resistance
Chickenfoot
Daughtry - Leave This Town
Gotthard - Need To Believe
Takida - The Darker Instinct
Dare - Arc Of The Dawn
Bruce Springsteen - Working On A Dream
Red - Innocence & Instinct
U2 - No Line On The Horizon
Collective Soul
Lacuna Coil - Shallow Life
Creed - Full Circle

För att nämna bara ett fåtal.

Med livet blottat och balanserat på vass treudd

Utanför river vinden med tunt virvlande snöflingor. De tända ljusen i fönstret fladdrar i de svagt kyliga vindpustar som smiter mellan de dåligt listade fönsterkarmarna. Det är inte charmerande någonstans just nu. Kroppen krackelerar som dåligt fogad mosaik och blir till ett omöjligt miljonbitars pussel.
Hela tiden kastas man i vild förtvivlan emellan triaden liv där varje del har sin äckliga schablon av förväntningar och frågetecken. Föreläsningarna radar upp sjukdomar, dess diagnoser, symptom och behandlingar. Alla vill likt skrupelfria demonförsäljare pitcha just sin sjukdom som den viktigaste man aldrig får missa. Vad har hänt? Fjärde dagen på terminen och redan nu måste jag påminna mig själv om att det är människor, sjuka och utsatta människor vi talar om och inte ett streck i en statistisk undersökning. Cynismen lurar runt hörnet och passar man sig inte lär man snart ha kokat ner sina önskvärt goda gärningar till en fond där man bara ser sjukdomar istället för individer med känslor. Föreläsningen i lungcancer hade dock mitt känslospektrum utanpå skinnet utan de minsta av egeninflikterande påminnelser. Föreläsaren rabblade monotont återigen symptom, diagnoser, överlevnadsprediktioner, palliativa behandlingar och yada yada yaha.... Jag såg och hörde någonting annat; mamma mamma mamma.......

På labbet är det stelt. Provrör. Färglösa vätskor. Stora maskiner med surrande ljud. Det bekant distinkta klicket när Nanodropen mäter RNA. Iklär mig landstingets blåa blus, vita byxor och svingar pipetten med vana fingrar enligt tidigare ryggmärgsbekväma mönster. Allt känns svart på vitt. Ingen gråzon. Det är intressant och lärorikt men när jag går hem brinner ingen tanke om vad morgondagen har i sitt sköte. Det är lite rutin. Lite svart på vitt. Kollegorna är ljuspunkten. De visar omtanke, stöd, vänskap och allt det där man behöver i perioder när livet inte är helt på topp. Schabloner och skugglika fasader fungerar under en kort tid, men likt alla fasader står de aldrig emot tidens vittrande effekt då sanningen blottar sin nakna barm.

Hemma i soffan känner jag mig hel. Dottern ligger i sin säng och från glipan i dörren till hennes rum smiter små fragment av ljudbokens sövande toner ut till mig. Grabben har tandborsten i munnen och trots skummet virvlandes är både ett ben och armarna i luften samtidigt som det från lungornas djupaste botten sjungs "I wanna rock & roooolll!". Jag ler. Fånigt. Knasigt. Ärligt.
I mina armar ligger minstingen i familjen. Ögonen tittar rakt på mig. Rakt in mig. Rakt igenom. Den som tror man kan gömma något i sin bröstkorg inför oskyldig ärlighet bedrar sig grundligt. Jag ser och älskar, jag ser vad nästan alla skulle säga är en pigg, vacker och frisk liten kille. Jag ser samma sak; pigg, vacker men inte frisk, det är ännu bara mitt livs högsta önskan. Jag ser hans knytnävslilla hjärta med sina ej önskvärda hål. Jag ser hans njure som inte fungerar. Jag ser de mediciner som ger han magknip, hes och skrikig röst med ledsna ögon. Jag ser den nyfunna cystan som dom ännu inte vet vad det är. Jag ser framför mig operationerna, undersökningarna, det onda efteråt. Men jag ser en morgondag med förhoppningen om en frisk liten kille som sina syskon. Just som alla andra barn.

Jag vill grina i vild förtvivlan.

Men det går inte.

Så jag lägger näsan i hans yvigt mörka hår och andas djupt.

Veckan thus far i korta meningar

"Baconfeber" utan tvekan bästa uttrycket på den omtalade svininfluensan.

Sämsta föreläsningen om medicinsk juridik light in absurdum (längtar därmed INTE till T10 där det tydligen görs någon form av djupdykning i detta träsk).

Var på ett berikande seminarie med Ann Heberlein.

Ny jobbdator beställd (HP Probook) då denna stationära sak jag f.n. sitter vid har börjat stånka och stöna likt ett trött gammalt ånglok. Ska jag uttryckligen säga att jag idag säkerhetskopierat mina forskningsdata till två olika lagringsmedier?

Nu hem. Familj, mat, barn; livet utanför den akademiska ankdammen ni vet. I morgon stroke. Föreläsning that is.

Superman tonight

Ledigheten lider emot sitt obarmhärtiga slut. Varje dag hemma med familjen har i de allra enklaste mått varit helt fantastiska. Gryning till kvällning har kantats av bus, lek, promenader, inspirerande mat, kramar, matandes lillgrabben med flaska då Mamma-Mu sprungit och gömt sig, skratt och inte att förglömma en stor skvalpande butelj av syskonrivalitet. De största barnen har lekt sjukhus i hela bohaget de senaste dagarna och därför finns över huvudtaget ingenting på sina respektive platser längre. Lillebrors sitter har förvandlats till en sjukbår med bandagerade dockor. Klisterlappar blir EKG-kopplingar som de mer än gärna fäster på sin pappas ej hårfria bröstkorg och rycker bort utan pardon med skrattet guppande i halsen. Pappans efterföljande avgrundsvrål har inte mer effekt än att deras skratt brister ut i galasång och en vilja i att repetera samma sak over and over igen. Jag kan varmt rekommendera barn om man behöver en, eller flertalet, vaxningar. Sen prövade grabben sin mammas riktiga stetoskop på sig själv (tydligen passade inte plaststetoskopet längre), följt av en bedjande mening:

- Pappa, jag vill också ha ett stetoskop!
- Ja om man jobbar med sjuka människor får du väl det..
- Menar du doktor som dig?
- Eller sjuksköterska.

Här får grabben ett fundersamt uttryck innan han utbrister:

- Sjuksköterska!? Men jag är ju kille, då ska jag ju vara doktor! Det är ju bara tjejer som är sjuksköterskor!

Efter att jag plockat upp min haka från golvet, stoppat in mina ögon i sina hålor, reflekterat över vad min sexåring just sagt och återfått talförmågan får han lära sig ett och annat om pojkar och flickor. Jamennihörju, hur tusan ska man lära sina barn jämlikhet när de redan i den åldern är så segregerade i sin syn på medmänniskor och sin tillvaro? Tvi vale, jag fick ångest på plats utan ett katastrofschema i handen. Men likväl vilka karaktärer och upplevelser man än möter under ledigheten, detta virrvarr av nytt och familjärt som passerar fortare än man förmår blinka, når sin ände varpå man brutalt ånjo kastas in i den blekgråa vardagen med pannbenet före.
Idag blev man illa påmind om det blekgråa då insikten att om jag inte har någorlunda koll på läget innan 0-200km/h-läget come måndagen så är det lika bra att köra över mig med ett tåg. För att undvika detta brutalt mentala faktum drog jag min lata baksida till jobbets bekanta korridor. Grävde med händerna i den ännu mer bekanta -150 graders-frysen (trust me, riktigt kalla labb-frysar glömmer man näver ever) efter ett litet provrör celler. Satte mig vid mitt skrivbord och skrev ihop en "vad bör du göra när du är tillbaka"-lista och förfasades ett ögonblick över mängden innan jag igenkännande inser att det för det mesta egentligen ser ut just så här. Ingen fara på taket. Vi toppar bara det hela med lite heltidsstudier. Tjoflöjt. Back in business.

Som Bon Jovi sjunger på The Circle;

"There's something about you I wanna rescue
I don't even know you so what does that mean?
Maybe I'm cynical, painfully logical
You're tragic and beautiful and that's enough for me

You're looking for a hero but it's just my old tattoo
Tonight I swear I'd sell my soul to be a hero for you

Who's gonna save you when the stars fall from your sky?
Who's gonna pull you in when the tide gets too high?
Who's gonna hold you when you turn out the lights?

I won't lie I wish that I
Could be your superman tonight"


Jag hade aldrig kunnat säga det så bra själv.

När cirkeln sluts

Sitter med ett 24h-EKG uppkopplat på bröstkorgen, en liten grabb i famnen och lyssnar på den bästa skiva jag hört på 14 år.

The Circle.

Säger bara det.

Livet i en kartong, XII.

Kollot

Någon särskilt stabil grund ska man inte påstå jag och S hade byggt, snarare var den baserad på ögonblickliga infall där gemensamma intressen hade kolliderat i en kaskad av fuck you-mentalitet. Därmed var tvåsamheten inte särskilt långvarig utan rann ut i sanden någon månad och veckor senare. Den initiala bitterheten över vad som utspelats på vårdiscot från den grabbiga S var dock inte svår att undgå. Gliringar och glåpord haglade som dånande spöregn mot skolans platta plåttak. Inte för att jag brydde mig i någon större utsträckning, det rann av mig som vatten på en gås, men hade jag då vetat den riktiga anledningen till hans nästan hatiska inställning mot mig och S hade jag definitivt utnyttjat momentet till fullo och tryckt ner hans tryne i närmsta smutsiga lerpöl. Han var självfallet i egen låg person upp över öronen nerkärad i S som jag på skolgården gick omkring och höll hand med. Fantastisk backfire han aldrig hade räknat med.
Till slut, eller snarare ska sägas ganska fort, insåg både jag och S att vår konstellation inte var särskilt mycket att hänga i någon sprickande vårbjörk och vi gick åt var sitt håll som vänner innan sommarlovet gjorde sitt antågande i början av juni detta år 1990. Alla dessa år senare sprang jag på henne vid ett café i hemmastaden då jag behövde förstärka min koffeinhalt i kroppen. I släptåg hade hon en barnvagn med nyföding varpå jag gratulerade henne hjärtligt. Livet fortgår onekligen.

Ja sommar, nu som då, klassificeras ofta under banér som ’frihet’ och i nådens år -90 kändes inte något behov av stabil flickvän vara av största vikt, inte ens en liten vikt. Under den följande sommaren skallade tillika en av de värsta sommarplågarna i mannaminne allas trumhinnor, Angels ”Sommaren i City” och bara en flyktig tanke av den hela nitton år senare får mina interna bukorgan att slå dubbelknutar på sig själva. Kommer ännu ihåg den horribla tröjan min mor gick omkring med, en vit tisha med trycket ”SOMMAREN I CITY 1990” i vita snirkliga bokstäver inramade av en rosa rektangel. Ouch. Men förutom den värsta sommarplågan alla kategorier skulle denna varma säsong även bjuda på något jag också bara skulle komma att göra en endaste gång i mitt liv. Vi talar om sommarkollo i skärgården. Om jag hade vetat hur mycket de få dagarna skulle forma mitt helt klart mediokra svenssonliv, hade jag överhuvudtaget åkt dit? Jag vill tro det.

Fårön. Ett händelsernas centrum.

En rätt stor ö men väldigt nära fastlandet, så nära att den har en löjligt kort bro ut till sig och den rätt härliga campingen där det var tanken att spendera en vecka i stuga tillsammans med en massa andra ungar. Kröp in i ett av rummen där min mamma hjälpte mig bädda in sängkläderna innan hon sa hejdå och lämnade mig åt mitt kollonistiska öde. I resten av stugan bodde ytterligare två killar, Martin och Sebastian samt två tjejer. Ena tjejen, K, verkade rätt stel och tråkig men hennes ett år äldre storasyster L var öppen, tuff och trevlig. Tuffa tjejer var något ouppnåeligt och coolt. Att jag därmed dissade K och tyckte hon var en tråkmåns skulle få konsekvenser jag aldrig kunnat drömma om, men det är en historia för höstmörkret och inte denna sommar.

Vår stuga var bara en av flertalet. Uppe på den lilla kullen till vänster om vår egna bodde några som verkade vara rätt coola killar, Ricardo var en av dem. Han hade den där poppis-glansen som fick alla flickor att himla med sina ögonfransar på ett fullkomligt patetiskt sätt. Patetiskt av den enkla anledningen att de flashade sina fransar åt hans håll istället för mitt. Men vad hade jag att komma med? Inte mycket. Ricardo gick på händer som en cirkusartist och jonglerade med knivar. Konkurrera med honom? Aldrig, någon dödsönskan stod inte på min tapet för den veckan om än tjejer gjorde det.

Den första kvällen inleddes med grillning vid den stora eldstaden som omgärdades av de stugor där vi huserade. Marshmallow och pinnbröd grillades och vi fick höra allt som veckan framför oss hade i sitt sköte. Tillgänglighet till poolen, strandbad, luncher, middagar, aktiviteter som discon och en herrans massa annat. Kollot kändes som en fullspäckad vecka av äventyr olikt någonting annat. I all min glädje och vänliga samtal med de som satt bredvid mig såg jag henne. Rakt igenom eldslågorna lös hennes blonda hår upp mer än någonting annat runt omkring mig. H var namnet. Hon skrattade, log och när hon bara flyktigt nådde min blick blev det momentan hjärtklappning och tunghäfta. Hur vi sedan faktiskt kom att börja prata med varandra har jag under åren undgått att kunna dra mig till minnes. Att vi istället tillbringade dagarna i gräset under en solbeklädd blå himmel, poolbadandes, lekandes, ja alla de vakna stunder av dagarna tillsammans var ofrånkomligt. Vissa händelser kan man dyka djupare in i, bland annat hur man likt alla andra hormonsprittande idioter med en pung, försökte styla och uppträda coolare än man ens var i närheten av. Om det nu ger något substantiellt till historien i fråga är diskutabelt, särskilt om det innefattar omöjligheten att styla med frivolter i poolen bärande badbrallor med pastellspräckliga oktagonger, eller att åka vissa karuseller så att man till slut kaskadvomerar som en kalv, eller att för hela veckans cashflow köpa halva kiosken med Sebastian och vräka i sig alltihop på alldeles för kort tid.

Men H och jag hade våra stunder där ingenting annat hade någon betydelse och ingen kväll fick en större betydelse än kvällen med discot. Tryckare var melodin för oss och redan där utkristalliserades någonting av vad som kom att bli våran låt under många tillfällen under många år down the road. Vi talar om ”Carrie” med Europe. Discot tog plats i en loge med ett höloft uppe under bjälkarna. Självfallet off-limits men där uppe låg vi och njöt av både musiken, de dansande ljusen och varandras sällskap. En pojkaktig lycka sänkte sig över mig i stundens bedårande allvar och allting kändes just då gå helt enligt min väg. Om jag bara hade vetat hur kort det hela skulle vara.

På morgonsidan dagen efter droppade en eftersläntrare in på kollot. Stefan, en lite mer muskulös sportnörd i glasögon, ljusblå Adidasbrallor och mjukisfaktor. Vid dagens högsta solstånd sökte jag upp H för att göra sällskap till lunchen i den lilla byggnaden med de på insidan horribelt orangefärgade väggarna, utan tvivel en efterlevnad av 80-talets pastellattityder. Dock var hon ingenstans att finna och jag satte mig med grabbgänget och åt en portion av någonting knappast minnesvänligt. Efteråt är jag på väg tillbaka till stugan och då ser jag det. Eller vadå det, jag ser dom; H och Stefan i skogsdungen hållandes händer. Det jävla idrottspuckot har snott min girl! Mitt hjärta brast på plats och i stundens skriande sekund vet jag inte om jag vill springa fram och slå han på käften eller smyga iväg till min stuga, lägga mig under täcket och grina över den ytterst kännbara förlusten av sommarflirten. Äh who am I kidding, vadå sommarflirt? Jag var kär upp över öronen i det blonda lilla trollet. Så väl under täcket innanför stugans skyddande träväggar tar jag, efter ordentligt tyst grinande, kontakt med hemmakontoret och lämnar kollot bakom mig utan pardon. Precis när jag ska till att åka därifrån ropar H från avstånd:

- Vart ska du någonstans!?
- Hem, säger jag med gråten i halsen och blicken i grusgången.
- Så tråkigt, jag kommer sakna dig!

Visst, tänker jag i mitt stilla sinne. Sakna mig, ljug lite mer bara. Om jag ändå redan då hade vetat att allt var ett enda stort missförstånd hade jag besparat mig mycket ont i hjärtat. Men väl hemma var det åter igen bara jag, smöriga rockballader om smärta och förlorad kärlek och en bitter känsla av upprepning.


Mixtape "Camping With my Heart"
Angel – Sommaren I City
Giant – Innocent Days
Mr. Big – Ain’t Seen Love Like That
Mr. Big – Nothing but Love
Europe – Carrie
Mr. Big – What’s It Gonna Be
Steve Vai – Still My Bleeding Heart
Queen – Too Much Love Will Kill You
Return – Save the Heart

Även en gammal hund lär sig sitta till slut

Antingen är det åldersrelaterat eller en fråga om mognad, eller ja kombinationen av det. Aldrig har jag reflekterat över det då jag varken behövt eller än mindre kunnat. Det blev så tydligt, så verkligt. Först nu finns en balans där jag förmår att verkligen se. Och känna.

För första gången är jag verkligen redo att bli förälder.

Konstigt kan tyckas då det nu var tredje gången gillt och jag enligt alla normer och regler borde have it all down. Men icket. Under tidigare år har jag nu insett hur mycket annat som också hägrade runt mig och brutalt stal all min uppmärksamhet ifrån det som egentligen borde ha varit det allra viktigaste. Vänner, fester, studier, friheten, självständigheten, behovet av självhävdelse; allt gick före det som borde varit i mitt främsta rum. Allt grundade sig i rädslan att förlora sig själv. Det gör inte så lite ont på ett både bra och dåligt sätt. Bra för insiktens brutala infinnande men dåligt för den bisarra tidsaspekt det tog att hitta rätt. När man nu inser att man onekligen finner och förstår sig själv när man vågar ge sig hän, då har allting aldrig varit så enkelt som just nu. Kärleken till ett barn faller sig naturligt, men att verkligen släppa in den är inte alldeles enkelt alla gånger.

Äntligen ser jag magin. På ett sätt jag aldrig förstått den förut.

Är inte ett dugg svårt att förstå varför.

När man vet.

Heipa

Influensavaccinet Pandemrix i armen - check.

Resemedel till 37th ESCT i Glasgow 2010 - check.

Dessutom

Jag avskyr Twitter.

Bara så ni vet.

(vilket endast beror på att jag inte förstår det; hence I'm old and over the hill)

Ingen linje på horisonten

Förvisso skriver jag ingen föräldrablogg men just nu är det så pappablödigt att ni får stå ut ett med mina eskapader ett tag till. Undersökningar avlöper varandra men allting pekar i rätt håll och riktning. Är sen gårdagen utskrivna från sjukhuset. Samtalade med några föräldrar fortfarande fast på neonatalen med deras barn och deras önskan om att själva kunna lämna det bakom sig syntes som blixtrande stjärnor i ögonen på dem. För nu likt normaliteten åker vi hela familjen till stormarknaden och handlar, sitter hemma och njuter av att bara vara. Att ligga i soffan med näsan i den lilla grabbens hår är något jag kan göra hela dagarna utan att ledsna eller känna mig uttråkad ens en endaste sekund. Herr Katt gör mig sällskap några sekunder, snusar ett andetag eller två även han, nyser till och går iväg. Jag ligger kvar med hans hår kittlandes djupt i mina näsborrar. Doften vävs in i hela mig. Vad behöver man mer av livet än just dessa ögonblick?

Emellan läser jag en blogg eller två, funderar runt kursstarten om drygt en vecka, resonerar runt jobbet, skriver på kapitel till LIEK men allt känns så oviktigt blekt och hela tiden faller tankarna tillbaka till vår lilla son. Har i min extrema blödighet köpt en videokamera för att föreviga små ögonblick i rörelse, en tanke och idé att väva samman med mitt fotograferande.

Man blir löjligt linjär när man blir förälder oavsett gång av ordning.

Och jag älskar varje stund av det.

En helt vanlig dag

Du är pappa

Den pigga och lilla krabaten med sina knappt tre tunga kilon och fyrasju centimeter tröttade till sig efter hand. Om än jag upplevt det tidigare så är den överväldigande känsla som kommer över en direkt man lägger ögonen på det barn man skapat något magiskt. Du blir pappa och det förändrar allt. Gråten stockar sig i halsen och väller sedan ut i hulkande attacker som när man slog sig fördärvad från gungställningen i lekparken likt den femåring man egentligen är. Enda skillnaden här är att uppkomsten av den är euforisk lycka av villkorslös kärlek istället för ett blåöga och skrapade knän.

Men allt var inte på topp.

Likt jag tidigare skrev om Den sista droppen som spräcker berget fick så alla de tankar och funderingar man haft under lång tid en ytterst reell verklighet. Nu ligger vår lilla vän med sina knappa tre kilo och fyrasju centimeter på barnavdelning med ekg-övervakning, saturationsmätning, sond, venkateter och mer därtill. Undersökningar har avlöst varandra på löpande band av ultraljud, provtagningar och än mer därtill. Blåsljud på det lilla pickande hjärtat och kablar går in och ut från alla vrår. Nu låter allting helt nattsvart vilket är en sanning med modifikation, ty han mår ok och kommer bli bra med behandlingar och kirurgi, men ofrånkomligen vill man inte att de man älskar ska vara sjuka.

Hur mycket medicin men kan respektive inte kan är en blek parentes, jag är bara en pappa med en sjuk son och grinar av lycka varje gång jag ser in i hans mörkt djupblåa ögon som ser rakt in i mitt djupaste djup. Jag brister till molekyler av lycka och kärlek på ett ögonlock. Han somnar på min bröstkorg och jag hör hans små gnyenden. Tänker han inte behöver oroa sig, pappa finns här hela tiden samtidigt som handen håller hans små fingrar i sin. Sov, vila, pappa är här hos dig. Världen är din att upptäcka och jag finns där för att skydda dig. Varje dag, från monstren under sängen till skrubbade knän, jag går ingenstans. Jag finns här för dig, att visa dig allt det fantastiska med den bästa gåva vi kallar livet.

Sov lilla Isak, pappa är här.

15:35

En helt vanlig dag.

Då blev jag pappa igen.

Version 3.0.

Melankolisk sorti av saknad

Veckorna med P närvarande har kantats av humor, inspiration och fördjupad vänskap. Från galenskaper i cellodlingslabbet till vin på Teatercaféets uteservering i höstmörkret för att nämna ett fåtal av många minnesvärda ögonblick. Människor med förmågan att vara ohämmat öppna om sig själva växer allt annat än på träd, och är därmed en ynnest att bevittna och ta del av. Särskilt i denna tillvaro av samhälle där många för det mesta går som katten kring den heta gröten och mössan ner över ögonbrynen.

Men allt tog ett abrupt slut när hans far gick ur tiden alldeles för tidigt i brasilianska förrädiska flodvatten. I skrivande stund seglar P hem till södra hemisfärens hemland för att öga mot öga möta det redan passerade slutskede av livet där boulevarden av minnen är det enda som finns kvar.

Jag känner med min väns förlust.

Och jag vet inte om vi ses igen. Någonsin.

"vardag"

Snart ledig.

Två veckor.


Joni Mitchells Both sides now hjälper.

Tenth Avenue Freeze-Out

Det enda som håller mig upprätt och vaken denna långa kväll och begynnande natt på det dunkelt upplysta labbet är Hammersmith Odeon, London '75 med Bossen.

Magi.

Läkarutbildning till USÖ

Likt af Ugglas bräker ur sig "snälla, snälla, snälla ..." i en vemodig men rätt vacker sång går Mikael Hasselgren på samma linje när det gäller stödet till en ny utbildningsort för läkare i Sveriget, vi talar således om cirkus Örebro.

Möjligheten att öka antalet studenter man kan utbilda är i mina ögon bara positivt så länge man kan bibehålla den kvalité och utbildningssäkerhet som utbildning i fråga kräver. Inga utbildningar är perfekta från starten (inte är de det i något senare skede heller ffs) och i viss mån kan tyckas att de krav man ställer på USÖ inte är helt rimliga historiskt sett. Å andra sidan är det idag ofrånkomligen mycket högre krav på utbildningar och deras rätt att utfärda examen än det tidigare varit.
Mikael Hasselgren pekar på problemen inom den svenska sjukvården med referens till sensommarens »Uppdrag granskning«, vilket jag ändå måste erkänna som lite väl billigt. Programserien är långt ifrån nyanserad om än den pekar på väsentliga brister i vården och sådant som är av reellt stor vikt, om än mer sakliga argument är önskvärt, vilket han ger och därmed får mig som läsare än mer på hans linje i resonemanget.

Att vi idag lever med den problematik som finns med "stafett-läkareländet" är definitivt ett problem med grunden i att det utbildas för få läkare kontra den patientmängd som behöver behandling och vård. Att notera här är också det faktum hur mycket administrativt arbete läkare idag måste utföra som en konsekvens av den reform på 90-talet som fasade ut mycket av den administrativa personalen och som idag, tyvärr, därmed ligger på den vårdansvariges bord och stjäl dyrbar tid ifrån viktigt patientbemötande. Mikael Hasselgren pekar på att mer än hälften av nyutbildade läkare som anställs i Sverige har utbildat sig utanför landets gränser samt även anställande av utländska läkare. Det är ju onekligen inte någon brist av intresse för yrket, nej nog ligger problematiken i att vi helt enkelt utbildar för få läkare.
Men då kommer man också lite till pudelns kärna som jag nosade vid tidigare. Hur många läkare kan man utbilda för att bibehålla kvaliteten och möjligheten att tillgodogöra sig den medicinska kunskap och expertis som krävs för att bli en adekvat fungerande läkare? Jag tror definitivt man kan utbilda fler än man gör idag, men samtidigt måste man skilja på en sådan pass praktisk utbildning som detta är till skillnad från andra utbildningar (inga nämnda inga glömda) där man utbildar enligt en mer standardiserad norm. Den här utbildningen kräver både ett stort patientunderlag och tillika högt kvalificerad personal som ska utbilda nervösa gröngölingar i både teori och praktiska moment. Mikael Hasselgren pekar på att ansökningarna inte behandlats rättvist av staten (HSV, UD, andra medicinska universitet och Läkarförbundet), men i det avseendet kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag inte har varken någon vetskap eller kunskap om detta.
USÖ gör en medveten satsning och har kontinuerligt tagit till sig av kritiken för att utveckla en läkarutbildning. De rekryterar personal, de vill regionalisera utbildningen för god tillgång till patientunderlag för studenterna (exempelvis som Umeå gjorde för två år sedan) och mer därtill. Någonstans måste man ju beundra och tillika belöna deras arbete och viljestyrka till att i det långa loppet bidra till en bättre och säkrare vård. Ok, ordvalen låter lite utopiska och vidare ska man inte heller godkänna en utbildning och examensrätt av ren sympati, men jag tror (nota bene jag skriver inte vet) att USÖ skulle kunna examinera läkare precis lika bra som något annat av de medicinska universiteten i landet.

Bara därför vore det riktigt intressant att göra en placering i Örebro för att bilda sig en egen uppfattning om ett säkert bra sjukhus som av många verkar betraktas som ett oförtjänt svart får.

Jag skulle säkert trivas jättebra.

Newsfeed

"Hej Doktoranden!
Du är godkänd på EKG-tentamen!

Trevlig helg
Med vänliga hälsningar"

Spank you smelly much.

Nu gulaschsoppa med creme fraiche och ciabatta.

Saker man hinner göra om man är på labbet mellan 08 och 22

1. Man hinner muttra och svära lågt över arbetsmängden man har framför sig. Viktigt att notera här; den tid man spenderar muttrandes multipliceras exponentiellt med sig självt som extra tid man kommer att behöva arbeta innan man kan gå hem.

2. Man hinner bygga (åtminstone) två modeller av downtown Manhattan i skala 1:1000 av 96-well plattor innehållande diverse experiment.

2. Man hinner skicka små lustiga mail till chefen och se om man får några konkreta svar tillbaka där chefen i fråga försökt reda ut ens frågeställningar av fikonkaraktär.

3. Man hinner försöka lämna plasma men då bli stucken av en nybörjare som tror hon hanterar en seg bit biff med köttyxa istället för en lättstucken filur med rallybanor till blodkärl.

4. Man hinner gå på ultraljudsundersökning och få bekräftat att planerad nedkomst för bebis är nästa torsdag.

5. Man hinner många timmar efter lunch inmundiga "näring" i form av två smörkola, en tablettask, en mazarin och för många koppar kaffe.

6. Man hinner få huvudvärk.

7. Man hinner gå på möte med universitetets doktorandförening och dricka ännu mer kaffe.

8. Man hinner vara alldeles för länge på lab än vad som är bra för ens mentala hälsa.

9. Man hinner dessutom reflektera över den fantastiska morgondagen som går i samma tecken.

10. Och allra sist, man hinner sova alldeles för få timmar innan morgondagen är här.

Det är så jag rullar.

! (i'm on a running streak of stupid symbolic titles)

Det är tydligt kraven ökar exponentiellt med tiden. Man förväntas kunna mera, man förväntas kunna föra logiska resonemang och mycket mer därtill. Mot slipstenens grova yta vässas tillvarons egg skarpare och vassare för varje dag. De senaste dagarna har en realistisk insikt långsamt grävt sig in och grott fast i mina tankebanor. Att doktorera är riktigt jäbligt jobbigt emellanåt. Forskning är, när man kommer till den även rätt skrämmande insikten, ett enda stort avgrundsvrål av okunskap där ens futtiga fynd inte spelar någon nämnvärd roll. Allt är som ett litet förvaringsskåp på Paddington Station, viktigt för någon enstaka vilsen själ men mestadels obetydligt för den ström av människor som passerar förbi. Hela situationen får mig nästan att skratta mig harmynt. Börjar närma mig den första fas i varje doktorands liv som kallas skrivande av manuskript. Nästan två år av datainsamling studeras under lupp och antingen förkastas eller övervägs för att vara en del av det tänkta manuskriptet. Spenderar timmar med Handledaren som är ytterst tålmodig och duktig (respektive lite skrämmande när jag får frågor som sätter mig djupt på pottkanten, ja nästan i pottan to be frank) mitt i högen av papper, mikroskop, tankar och idéer. Ovanpå detta går experiment och analyser i 180 förbi mina öron som måste balanseras och tas om hand. Min hjärna drunknar således i forskningsfraser som zymosan-FITC, Trap, GGGG-cystatiner, lipopolysaccharider, real-tider, inhibitorer, interferoner, makrofager.. ...makaroner?

Finns bara ett soundtrack i tider som dessa. Something For The Pain med Bon Jovi.

"Happiness, it's been no friend to me
But forever after ain't what it's all cracked up to be
I had a taste, you were my fantasy
But I lost faith when I hit reality
I don't need no guru to tell me what to do
When you're feeling like a headline on yesterdays news"

Å andra sidan finns det en stark positivism i cirkusen of it all. Jag har faktiskt börjat sätta ihop mitt första manuskript, något som förhoppningsvis blir min första publikation somewhere down the road.

Till råga på allt ska jag bli pappa igen snart.

Det är större än vad som helst.

It's just one of those m-f days...

Försöker utveckla min dag till något produktivt men allt går på tomgång i ett grådaskigt töcken. Morgontröttheten har inte för allt kaffe i världen gått att skaka av sig ens nämnvärt. Har bokat om min tid för arbets-EKG:et, ringer universitet respektive företag land och rike runt för att beställa dyra prylar till labbet som jag i mitt töcken förbisett har gått missing in action. Inga experiment på tapeten således. Ordnat upp mikroskoperingsdata inför labbmöte med Handledaren i morgon och skrivbordet svämmar över av både pek jag borde läsa samt de sista kapitlen i internmedicin. Ögonen är dock lika trötta som den känsla av frusenhet jag får av den förbannade hösten utanför kontorsfönstret med halvt förvickade persienner och kontraproduktivitet är därmed dagens ledord. Går till blodcentralen och skriver upp mig för plasmagivning senare i veckan men om denna yttersta tristess är av ihållande karaktär blir det intet av den saken heller.

Skräp.

高見正道

Före helgen skickade jag ett mycket snällt e-mail till en högt uppsatt forskare i Japan med lite förfrågningar om en mycket intressant experimentmetod jag själv vill testa. Hade ett ytterst vänligt mail i inkorgen denna måndagsmorgon som började med "Dear Dr." följt av mitt namn.

Jag är inte Dr än (i något av de två framtida avseendena) men det kändes, för att slänga mig med kidsen, rätt värt.

Nördigt, jag vet.

Bjuder på det öppna målet.

Drugs do dhe deeds deemed done

Barn besitter, hur man nu vill betrakta dem, förmågan att ånga på enligt off eller on principen oavsett vad som rörelseinskränkt dem tidigare. Låt mig poängtera detta även gäller ungar post appendektomi. Med lite mårrfin (sorry Mårr!) tätt länkat med alvedon var lekterapin ett hett ämne under dagen. Sällan dög någonting så stillsamt som ett animerat Madagaskar, nejdå, bordshockeyspel och biljardbord var grejen med G. Tyvärr inser de inte heller att den medicinska effekten lakar ur emellanåt och off-sessionen kommer likt ett dundrande expresståg rakt in i bröstkorgen. The beauty of kids såattsäga och vi tillbringar därmed ytterligare en natt på Sjukhuset innan hemgång.

En annan sak jag lagt märke till sedan jag numer börjar infinna mig mer och mer på diverse kliniker runt Sjukhuset är att folk känner igen mig till både höger och vänster. Anestesispecialisten på min grabbs operation, flera av uppvakningssköterskorna, ÖLen på medicin, personal på klinfys, ÖNH-kirurgen to mention a few. Why? Jo tydligen så har många arbetande vårdhjon på Sjukhuset bedrivit fysisk aktivitet på mina träningspass under årens lopp där jag stått och gafflat i ansiktet på dem. Således välkommen till institutionen för ombytta roller där de nu får ge igen mångdubbelt på vilsen medicinkandidat.

Lagar middag åt dottern och mig. Blir vitvinssyrade och krämiga rotsaker med rödbetskompott på fänkål och broccoli toppat med grillat kycklingbröst. Till dessert lättvispad grädde med åkerbärsylt.

Försöker med ett glas latte macchiato i handen greppa och bilda en uppfattning över Tori Amos senaste alster Abnormally attracted to sin men faller så lätt tillbaka i hennes briljans i en live-miljö. Bara lyssna på någon av hennes konserter från Legs & Boots (rekommenderar Lawrence, KS). Framåt går det tillika för blandbandet med arbetsnamnet Books, blood & bolted down hardships.

Buzz lightyear

Morgontenta i EKG med kaffe i pappmugg. Check.

Grabben på op-bordet för appendektomi. Check.

Det är mycket nu.

Teh horror

Fick veta min avdelning för terminens regiontjänstgöring och är det någonting man kan vara säker på i detta avseende är det att Murphy är i farten. Självfallet är jag placerad på samma avdelning där min fru E jobbar som sköterska. Den avdelning där hon för alla arbetskamrater (läkare, usk:or, sköterskor you name it) berättat alla de pinsamma historier och anekdoter jag ombesörjt under årens lopp.

Livet är fan inte rättvist.

Lika bra ta på sig dumstruten på en gång.

Dubbelagent 00doc språkar nörderi

Tisdagskvällen med fokus på ekg varvades frekvent mellan att leka bitter diagnostiker med House och ryckas in i den fantastiska seriestarten av Grey's Anatomy. Än värre blir det när man måste hantera celler som inte behagar sköta sin differentiella plikt så fixering kan ske under dagtid. Nejdå, tydligen är mycket sena kvällar med angränsande natt just den perfekta tidpunkten att tvinga en trött doktorand till ett nedsläckt labb under en nedsläckt himmel. Natten bjöd in till några timmars sömn men innan morgontuppen ens galat ut sin brokiga sång med morgonljuset var det dags för obduktion på patologen. Intressant och lärorikt, men omöjligt att frångå det faktum man ändå betraktar en avliden människa som levt ett helt liv med många intressanta historier, nu endast reducerat till att ta reda på vad som orsakade dennes bortgång. Ändock sker allt med vördnad och värdighet, det är viktigt att poängtera i text eftersom de flesta som läser detta till vardags sällan besöker en obduktionsavdelning.

Några timmar på jobb med både labbande och en intervention av parfymerande karaktär kontra känsliga luftrör initierat av mig gentemot några andra var det eftermiddag på klinfys. Undersökningar, utrustning och turligt nog en pacemaker-op att bevittna. På med snigga op-mössor, munskydd och välskrubbade övre extremiteter var det mycket intressant att vara med när en helt talande och vaken patient med endast lokalbedövning får elektroder insatta i hjärtat för att hjälpa den något besvärliga hjärtrytmen på traven. Wow helt enkelt. Det är ett rätt häftigt yrke det här. Resten av eftermiddagen lekte vi fumliga kandidater med våra egna perifera cirkulationer. Till vår hjälp hade vi ultraljudsprober (nej, tänk inte Cartman, anal probe och South Park i samma mening), gel, stetåskåp, blodtrycksmanschetter och två glada adjunkter med hög dignitet. Resten av kvällen har gått i ekg:ets tecken där, om än inte guldtian har trillat ner, så kanske åtminstone några enkronor.

Så här är det alltså att vara en medicinnörd på heltid.

Men nu, ja nu är det kanske dags att bli pappa. Igen.

Hört från Hipp Hipp

"Ja detta var alltså Dilba ni hörde och grönsaken som gömmer sig i det namnet det är ju dill, och dill, det växer ju i trädgårdar och de hängande trädgårdarna det var ju ett av de sju underverken och sju, det är man ju när man börjar skolan och då är det alltså pennvässare som ska in på vågrätt fem."

Humor.

Nu böcker.

Prodigal retrogradering

Långsam och smärtsam progression. Tvagandet på de senaste dagarnas träningspass värker i kroppen som högoktanigt bränsle i ådrorna och lämnar lite utrymme för behaglighet, om än det för stunden dövar det beskärda måttet av ångest inför fredagens ekg-tenta. Någon ljusning? Ha, sällan har jag navelskådat sådant fantasiregerande ludd. Allting lockar, till och med dåligt dubbad kriminaldeckare i ljummet långfilmsformat känns som ljuvlig extravagans i jämförelse med när jag överväger om ett tydigt VES bigemi egentligen skulle kunna vara av helt annan ischemisk karaktär. It leaves little hope for a weak mind.

Till råga på allt indoktrineras jag i parfymer så mina övre luftvägar leker lagt kort ligger med Härenstam på 80-talet. Fifan. Man skulle lättvindigt kunna ta mig för ett arbetandes parfymerihjon på Åhlens emellan förpackningarna av Dolce och Juicy Couture. Inte länge till. I. Kid. You. Not.

Dagens viktigaste läsning

Mården är vassare än ett rakblad.

Mörkt och skrämmande briljant om en sann verklighet få vill se.

En lördag above

Åkte iväg med dottern till pyttedansens fortsättningsklass. Små baletthintar smög sig in i alla andra roligheter av känguruhopp, spökdanser och äppelplockningar. Ballerinaklänningen fladdrade runt runt fram och tillbaka, alltjämt ackompanjerat av det bredaste och genuina leende possible. Tror jag smälter på plats. Plask plask. I den efterföljande värmande höstsolen svängde jag in på Costas för stans bästa latte macchiato. I släptåget och med danshoppande steg var dottern när vi styrde riktningen mot bondens egna marknad vid en av stadsparkerna. Botaniserade bland all frukt och grönt tills jag blev saligt lyrisk och påsarna i vardera hand svällde över av fantastiska råvaror. Vackra morötter, jordig potatis, vit och fänkål, lökar i alla de former och färger, rödbetor, magiskt franska surdegsbröd, örter, zucchinis, doftande broccoli och den största pricken ever över i:et i form av en stor burk åkerbärssylt. Teh rån men teh lycka. Stannade på torget och på en utmejslad stenbänk med rådhuset i ryggen och solen i ansiktet satt jag och dottern med en varmkorv i handen och tyckte allt var något av en lördag above the rest. Nu doftar det härligt i hela bohaget av nykokt rabarberkräm och till middag bakas det italienska pizzor enligt konstens alla oskrivna regler.

Hela alltet är så smörigt klämkäckt att jag nästan brister ut i galasång med In This Moment av Hardline.

?

Kan någon för mig förklara den snedvridna avsaknad av logik när folk svarar på kommentarer i sin egna blogg genom att skriva svar i kommentatorns blogg istället för i sin egen? Kommentarer hamnar rätt mycket utanför sin kontext.

It seems rather stupid.

Sätt sprätt på livet, eller, krona eller klave spelar ingen roll - du går ändå vinnande ur striden

Vad har jag gjort för att förtjäna det jag har? Inte för att spä på melodramaturgin, omvandlas till ett aber och börja sjunga med till Righteous Brothers Unchained Melody, men ändå. Alltför många dagar ser och möter man livsöden i spillror, tragedier och de som evigt lever med devisen att olyckor aldrig kommer ensamma. Kanske är det en gåva att vårda och hålla nära att man aldrig i ordagranna lag känner till sin morgondag. Man hämtar på dagis och skola och möts av barnens ovillkorslösa kärlek tillika hårda omfamningar, man kommer hem och möter någon man älskar mer än livet självt och som återbördar känslan rakt tillbaka till en själv.
Sällan skulle någon höra mig säga att jag bara haft det lätt. On the contrary mon amie, här finns både funderingar och problematik som aldrig debatteras eller reflekteras med någon annan än jaget för ingen annan ser dem på samma sätt än jag som levt med upplevelserna. Vägrar tro på uttrycket att exakt allting har en futil grund i den nästan grundlagsstiftade hårt arbete lönar sig. Det känns för tunt, som för lite smör på för mycket bröd (courtsey of Bilbo Baggins), ja borderline naivt. Ligger det snarare i hur man väljer se på tillvaron och vardagen? Ser man guldkornen, möjligheterna och de gyllene tillfällena istället för det som motarbetar vår egna utveckling till att bli vad vi förmår vara? I sanning är inga relationer, inga liv perfekta, oavsett den förspänning man vaggades till sömns av och drack i bröstmjölken all those years ago. Alltid finns det något att yttra frustration, panik och ångest över, det är bara på olika premisser men tillika på genuint samma plan oavsett problematikens grund bland alla människor där ingen har mer rätt eller fel än den andre.

Varför känner jag ett gnagande dåligt samvete över mina åstadkommanden? Det finns ingen anledning att inte säga att jag i mina egna företaganden har lyckats med vad jag undertagit mig, varför skulle det? Men varför drar man sig? Av rädsla för att det ska sticka någon annan i ögonen som Duncans motsträvan emot Prins John? Av rädsla att man ska uppfattas som en dryg och arrogant jobbig prick? Varför skulle man ens vilja ha ett mentalt, eller för den delen, ett destruktivt (konstruktivt passar sammanhanget lika bra som att försöka övertyga mig om att rosévin smakar finkel) utbyte? On the contrary mon cherie, jag diggar optimister likt jag skarpörat lystrar till välkomponerade playlists i Spotify (särskilt Mårdens pga diversiteten från mina egna) och mixtapes. Negativism hos andra är inget jag vältrar mig i utan håller mig undan, men varför räds jag dem ändå? Är vi så skrämda till att utstå kritik varpå vi bättre flyr än illa fäktar? Kritik är ju, om man ska se till dess positiva effekt, något som ändå får oss att växa till större och bättre människor så länge vi förmår se bortom den kritiska fasaden om det finns en genuin ärlighet bakom de ord som sägs eller blickar som fälls. Därför;

Jag är stolt så innihelvete över mig själv och över vad jag har åstadkommit.

Jag har än mer högtflygande tankar, målsättningar och idéer om min framtid.

Sedär, jag sa det.

Stäm mig för förtal då jantejäbel om du känner för det.

I don't give a fuck anymore.

Ah

Högproduktiv dag på labbet till ända. Från ugnen doftar ljubelklang av rabarberpaj med kanel. På bänken svalnar hemmavispad vaniljsås och i handen ett svalt glas Sancerre rosé från bolaghyllornas tillfälliga sortiment. På stereon Every Word Was A Piece Of My Heart från konserten med JBJ & Friends från Starland Ballroom.

Det är gott att leva.

Fredag

Dagens låt.

Om ni (ännu) inte tycker om rockmusik så mjukstartar ni med blandbandet Rckr2.

Risk för ventrikeltakykardi föreligger

Jag är alldeles för upprörd för att skriva något sakligt, än mer vettigt, om Dahlqvist efter att ha sett denna bisarra teater.

Kanske var det därför jag i en svag sekund yttrade "och så piper den där jävla centrifiguren igen!" på labbet alldeles nyss.

Beständighet

Tiden går och långsamt nödgas jag utmejsla och fila på konststycket att utveckla en balans som fungerar för barnen, familjen, jobbet och studierna. Kontrapunkterna vävs in emellan vackert anslagna sorlande ackord i dur och lätt svårmodiga melodier i ljuv moll. Ingenting kommer enkelt eller snabbt utan allt utkristalliserar sig i egen takt likt kol under tryck och tid vrider sig till diamanter. Aktuella situationer, pragmatiska förhållanden och nymodiga omställningar ställer det rådande sakläget på kant och man ansätts utreda dess följder, facit och tendenser på sätt sällan helt enkla. Mångt och mycket förblir nog ändock förbehållet den mentala övertygelsen om att glaset till trots allt ändå är halvfullt. Jag lär mig hur man måste dela upp sitt arbete. Vad man hinner, vad som kan vänta och vad som måste göras utan att det blir på bekostnad av något annat man varken vill, kan eller bör göra något sorts avkall på. Vitsen att plåga sina av trötthet rödsprängda ögon i vargtimmens ylande vaka förlorar både pondus och förnuft. Alla delar behöver sin beskärda del kvalitetstid och bara jag själv kan styra över fördelningen i frågan.

Sätter mig bredvid min fru och den fantastiska mage som likt ett vinkelrätt spjut pekar rakt ut från kroppen. Den vrider och vänder på sig och påminner mig om det fantastiska med livet som snart gör en storartad entré för att omvälvande ställa allt på charmerande kant ytterligare en gång. Grabben kommer upp från sängen i sitt rum och snyftar efter sin farmor som inte längre är i livet. Tar sin kudde, kryper ihop under en filt bredvid mig i den grå soffan och jag stryker honom långsamt över håret samtidigt som ögonen läser vidare i boken jag har i knät. Den känsla av förlust och saknad vi båda känner i samma ögonblick är påtaglig och påminner mig om livets ibland fragila och sorgliga men oundvikliga natur.

Någonstans mitt i all denna kakafoni av upplevelser, händelseförlopp och känslospel finns livet man aldrig kan skjuta på framtiden. Livet har ett syfte och det är resan i sig självt. Ändhållplatsen är inte av intresse ty den är mig veterligen rätt slutgiltig.

Jag reser, lever, lär och helt enkelt, bara är.