14 oktober, 2009

Melankolisk sorti av saknad

Veckorna med P närvarande har kantats av humor, inspiration och fördjupad vänskap. Från galenskaper i cellodlingslabbet till vin på Teatercaféets uteservering i höstmörkret för att nämna ett fåtal av många minnesvärda ögonblick. Människor med förmågan att vara ohämmat öppna om sig själva växer allt annat än på träd, och är därmed en ynnest att bevittna och ta del av. Särskilt i denna tillvaro av samhälle där många för det mesta går som katten kring den heta gröten och mössan ner över ögonbrynen.

Men allt tog ett abrupt slut när hans far gick ur tiden alldeles för tidigt i brasilianska förrädiska flodvatten. I skrivande stund seglar P hem till södra hemisfärens hemland för att öga mot öga möta det redan passerade slutskede av livet där boulevarden av minnen är det enda som finns kvar.

Jag känner med min väns förlust.

Och jag vet inte om vi ses igen. Någonsin.

2 kommentarer:

mellanbarnet sa...

Sorgligt!
Undrar varför behovet av vapendragare är så stort under doktorandtiden? Jag saknar min mycket!

Doktoranden sa...

Mellanbarnet, vikten av vapendragare vet jag inte riktigt varför den är så stor. Det är den dock. Utan doktorandkollegor att dricka kaffe med på sena kvällar ackompanjerat av skitsnack skulle jag inte överleva en vecka.