Kollot
Någon särskilt stabil grund ska man inte påstå jag och S hade byggt, snarare var den baserad på ögonblickliga infall där gemensamma intressen hade kolliderat i en kaskad av fuck you-mentalitet. Därmed var tvåsamheten inte särskilt långvarig utan rann ut i sanden någon månad och veckor senare. Den initiala bitterheten över vad som utspelats på vårdiscot från den grabbiga S var dock inte svår att undgå. Gliringar och glåpord haglade som dånande spöregn mot skolans platta plåttak. Inte för att jag brydde mig i någon större utsträckning, det rann av mig som vatten på en gås, men hade jag då vetat den riktiga anledningen till hans nästan hatiska inställning mot mig och S hade jag definitivt utnyttjat momentet till fullo och tryckt ner hans tryne i närmsta smutsiga lerpöl. Han var självfallet i egen låg person upp över öronen nerkärad i S som jag på skolgården gick omkring och höll hand med. Fantastisk backfire han aldrig hade räknat med.
Till slut, eller snarare ska sägas ganska fort, insåg både jag och S att vår konstellation inte var särskilt mycket att hänga i någon sprickande vårbjörk och vi gick åt var sitt håll som vänner innan sommarlovet gjorde sitt antågande i början av juni detta år 1990. Alla dessa år senare sprang jag på henne vid ett café i hemmastaden då jag behövde förstärka min koffeinhalt i kroppen. I släptåg hade hon en barnvagn med nyföding varpå jag gratulerade henne hjärtligt. Livet fortgår onekligen.
Ja sommar, nu som då, klassificeras ofta under banér som ’frihet’ och i nådens år -90 kändes inte något behov av stabil flickvän vara av största vikt, inte ens en liten vikt. Under den följande sommaren skallade tillika en av de värsta sommarplågarna i mannaminne allas trumhinnor, Angels ”Sommaren i City” och bara en flyktig tanke av den hela nitton år senare får mina interna bukorgan att slå dubbelknutar på sig själva. Kommer ännu ihåg den horribla tröjan min mor gick omkring med, en vit tisha med trycket ”SOMMAREN I CITY 1990” i vita snirkliga bokstäver inramade av en rosa rektangel. Ouch. Men förutom den värsta sommarplågan alla kategorier skulle denna varma säsong även bjuda på något jag också bara skulle komma att göra en endaste gång i mitt liv. Vi talar om sommarkollo i skärgården. Om jag hade vetat hur mycket de få dagarna skulle forma mitt helt klart mediokra svenssonliv, hade jag överhuvudtaget åkt dit? Jag vill tro det.
Fårön. Ett händelsernas centrum.
En rätt stor ö men väldigt nära fastlandet, så nära att den har en löjligt kort bro ut till sig och den rätt härliga campingen där det var tanken att spendera en vecka i stuga tillsammans med en massa andra ungar. Kröp in i ett av rummen där min mamma hjälpte mig bädda in sängkläderna innan hon sa hejdå och lämnade mig åt mitt kollonistiska öde. I resten av stugan bodde ytterligare två killar, Martin och Sebastian samt två tjejer. Ena tjejen, K, verkade rätt stel och tråkig men hennes ett år äldre storasyster L var öppen, tuff och trevlig. Tuffa tjejer var något ouppnåeligt och coolt. Att jag därmed dissade K och tyckte hon var en tråkmåns skulle få konsekvenser jag aldrig kunnat drömma om, men det är en historia för höstmörkret och inte denna sommar.
Vår stuga var bara en av flertalet. Uppe på den lilla kullen till vänster om vår egna bodde några som verkade vara rätt coola killar, Ricardo var en av dem. Han hade den där poppis-glansen som fick alla flickor att himla med sina ögonfransar på ett fullkomligt patetiskt sätt. Patetiskt av den enkla anledningen att de flashade sina fransar åt hans håll istället för mitt. Men vad hade jag att komma med? Inte mycket. Ricardo gick på händer som en cirkusartist och jonglerade med knivar. Konkurrera med honom? Aldrig, någon dödsönskan stod inte på min tapet för den veckan om än tjejer gjorde det.
Den första kvällen inleddes med grillning vid den stora eldstaden som omgärdades av de stugor där vi huserade. Marshmallow och pinnbröd grillades och vi fick höra allt som veckan framför oss hade i sitt sköte. Tillgänglighet till poolen, strandbad, luncher, middagar, aktiviteter som discon och en herrans massa annat. Kollot kändes som en fullspäckad vecka av äventyr olikt någonting annat. I all min glädje och vänliga samtal med de som satt bredvid mig såg jag henne. Rakt igenom eldslågorna lös hennes blonda hår upp mer än någonting annat runt omkring mig. H var namnet. Hon skrattade, log och när hon bara flyktigt nådde min blick blev det momentan hjärtklappning och tunghäfta. Hur vi sedan faktiskt kom att börja prata med varandra har jag under åren undgått att kunna dra mig till minnes. Att vi istället tillbringade dagarna i gräset under en solbeklädd blå himmel, poolbadandes, lekandes, ja alla de vakna stunder av dagarna tillsammans var ofrånkomligt. Vissa händelser kan man dyka djupare in i, bland annat hur man likt alla andra hormonsprittande idioter med en pung, försökte styla och uppträda coolare än man ens var i närheten av. Om det nu ger något substantiellt till historien i fråga är diskutabelt, särskilt om det innefattar omöjligheten att styla med frivolter i poolen bärande badbrallor med pastellspräckliga oktagonger, eller att åka vissa karuseller så att man till slut kaskadvomerar som en kalv, eller att för hela veckans cashflow köpa halva kiosken med Sebastian och vräka i sig alltihop på alldeles för kort tid.
Men H och jag hade våra stunder där ingenting annat hade någon betydelse och ingen kväll fick en större betydelse än kvällen med discot. Tryckare var melodin för oss och redan där utkristalliserades någonting av vad som kom att bli våran låt under många tillfällen under många år down the road. Vi talar om ”Carrie” med Europe. Discot tog plats i en loge med ett höloft uppe under bjälkarna. Självfallet off-limits men där uppe låg vi och njöt av både musiken, de dansande ljusen och varandras sällskap. En pojkaktig lycka sänkte sig över mig i stundens bedårande allvar och allting kändes just då gå helt enligt min väg. Om jag bara hade vetat hur kort det hela skulle vara.
På morgonsidan dagen efter droppade en eftersläntrare in på kollot. Stefan, en lite mer muskulös sportnörd i glasögon, ljusblå Adidasbrallor och mjukisfaktor. Vid dagens högsta solstånd sökte jag upp H för att göra sällskap till lunchen i den lilla byggnaden med de på insidan horribelt orangefärgade väggarna, utan tvivel en efterlevnad av 80-talets pastellattityder. Dock var hon ingenstans att finna och jag satte mig med grabbgänget och åt en portion av någonting knappast minnesvänligt. Efteråt är jag på väg tillbaka till stugan och då ser jag det. Eller vadå det, jag ser dom; H och Stefan i skogsdungen hållandes händer. Det jävla idrottspuckot har snott min girl! Mitt hjärta brast på plats och i stundens skriande sekund vet jag inte om jag vill springa fram och slå han på käften eller smyga iväg till min stuga, lägga mig under täcket och grina över den ytterst kännbara förlusten av sommarflirten. Äh who am I kidding, vadå sommarflirt? Jag var kär upp över öronen i det blonda lilla trollet. Så väl under täcket innanför stugans skyddande träväggar tar jag, efter ordentligt tyst grinande, kontakt med hemmakontoret och lämnar kollot bakom mig utan pardon. Precis när jag ska till att åka därifrån ropar H från avstånd:
- Vart ska du någonstans!?
- Hem, säger jag med gråten i halsen och blicken i grusgången.
- Så tråkigt, jag kommer sakna dig!
Visst, tänker jag i mitt stilla sinne. Sakna mig, ljug lite mer bara. Om jag ändå redan då hade vetat att allt var ett enda stort missförstånd hade jag besparat mig mycket ont i hjärtat. Men väl hemma var det åter igen bara jag, smöriga rockballader om smärta och förlorad kärlek och en bitter känsla av upprepning.
Mixtape "Camping With my Heart"
Angel – Sommaren I City
Giant – Innocent Days
Mr. Big – Ain’t Seen Love Like That
Mr. Big – Nothing but Love
Europe – Carrie
Mr. Big – What’s It Gonna Be
Steve Vai – Still My Bleeding Heart
Queen – Too Much Love Will Kill You
Return – Save the Heart
Någon särskilt stabil grund ska man inte påstå jag och S hade byggt, snarare var den baserad på ögonblickliga infall där gemensamma intressen hade kolliderat i en kaskad av fuck you-mentalitet. Därmed var tvåsamheten inte särskilt långvarig utan rann ut i sanden någon månad och veckor senare. Den initiala bitterheten över vad som utspelats på vårdiscot från den grabbiga S var dock inte svår att undgå. Gliringar och glåpord haglade som dånande spöregn mot skolans platta plåttak. Inte för att jag brydde mig i någon större utsträckning, det rann av mig som vatten på en gås, men hade jag då vetat den riktiga anledningen till hans nästan hatiska inställning mot mig och S hade jag definitivt utnyttjat momentet till fullo och tryckt ner hans tryne i närmsta smutsiga lerpöl. Han var självfallet i egen låg person upp över öronen nerkärad i S som jag på skolgården gick omkring och höll hand med. Fantastisk backfire han aldrig hade räknat med.
Till slut, eller snarare ska sägas ganska fort, insåg både jag och S att vår konstellation inte var särskilt mycket att hänga i någon sprickande vårbjörk och vi gick åt var sitt håll som vänner innan sommarlovet gjorde sitt antågande i början av juni detta år 1990. Alla dessa år senare sprang jag på henne vid ett café i hemmastaden då jag behövde förstärka min koffeinhalt i kroppen. I släptåg hade hon en barnvagn med nyföding varpå jag gratulerade henne hjärtligt. Livet fortgår onekligen.
Ja sommar, nu som då, klassificeras ofta under banér som ’frihet’ och i nådens år -90 kändes inte något behov av stabil flickvän vara av största vikt, inte ens en liten vikt. Under den följande sommaren skallade tillika en av de värsta sommarplågarna i mannaminne allas trumhinnor, Angels ”Sommaren i City” och bara en flyktig tanke av den hela nitton år senare får mina interna bukorgan att slå dubbelknutar på sig själva. Kommer ännu ihåg den horribla tröjan min mor gick omkring med, en vit tisha med trycket ”SOMMAREN I CITY 1990” i vita snirkliga bokstäver inramade av en rosa rektangel. Ouch. Men förutom den värsta sommarplågan alla kategorier skulle denna varma säsong även bjuda på något jag också bara skulle komma att göra en endaste gång i mitt liv. Vi talar om sommarkollo i skärgården. Om jag hade vetat hur mycket de få dagarna skulle forma mitt helt klart mediokra svenssonliv, hade jag överhuvudtaget åkt dit? Jag vill tro det.
Fårön. Ett händelsernas centrum.
En rätt stor ö men väldigt nära fastlandet, så nära att den har en löjligt kort bro ut till sig och den rätt härliga campingen där det var tanken att spendera en vecka i stuga tillsammans med en massa andra ungar. Kröp in i ett av rummen där min mamma hjälpte mig bädda in sängkläderna innan hon sa hejdå och lämnade mig åt mitt kollonistiska öde. I resten av stugan bodde ytterligare två killar, Martin och Sebastian samt två tjejer. Ena tjejen, K, verkade rätt stel och tråkig men hennes ett år äldre storasyster L var öppen, tuff och trevlig. Tuffa tjejer var något ouppnåeligt och coolt. Att jag därmed dissade K och tyckte hon var en tråkmåns skulle få konsekvenser jag aldrig kunnat drömma om, men det är en historia för höstmörkret och inte denna sommar.
Vår stuga var bara en av flertalet. Uppe på den lilla kullen till vänster om vår egna bodde några som verkade vara rätt coola killar, Ricardo var en av dem. Han hade den där poppis-glansen som fick alla flickor att himla med sina ögonfransar på ett fullkomligt patetiskt sätt. Patetiskt av den enkla anledningen att de flashade sina fransar åt hans håll istället för mitt. Men vad hade jag att komma med? Inte mycket. Ricardo gick på händer som en cirkusartist och jonglerade med knivar. Konkurrera med honom? Aldrig, någon dödsönskan stod inte på min tapet för den veckan om än tjejer gjorde det.
Den första kvällen inleddes med grillning vid den stora eldstaden som omgärdades av de stugor där vi huserade. Marshmallow och pinnbröd grillades och vi fick höra allt som veckan framför oss hade i sitt sköte. Tillgänglighet till poolen, strandbad, luncher, middagar, aktiviteter som discon och en herrans massa annat. Kollot kändes som en fullspäckad vecka av äventyr olikt någonting annat. I all min glädje och vänliga samtal med de som satt bredvid mig såg jag henne. Rakt igenom eldslågorna lös hennes blonda hår upp mer än någonting annat runt omkring mig. H var namnet. Hon skrattade, log och när hon bara flyktigt nådde min blick blev det momentan hjärtklappning och tunghäfta. Hur vi sedan faktiskt kom att börja prata med varandra har jag under åren undgått att kunna dra mig till minnes. Att vi istället tillbringade dagarna i gräset under en solbeklädd blå himmel, poolbadandes, lekandes, ja alla de vakna stunder av dagarna tillsammans var ofrånkomligt. Vissa händelser kan man dyka djupare in i, bland annat hur man likt alla andra hormonsprittande idioter med en pung, försökte styla och uppträda coolare än man ens var i närheten av. Om det nu ger något substantiellt till historien i fråga är diskutabelt, särskilt om det innefattar omöjligheten att styla med frivolter i poolen bärande badbrallor med pastellspräckliga oktagonger, eller att åka vissa karuseller så att man till slut kaskadvomerar som en kalv, eller att för hela veckans cashflow köpa halva kiosken med Sebastian och vräka i sig alltihop på alldeles för kort tid.
Men H och jag hade våra stunder där ingenting annat hade någon betydelse och ingen kväll fick en större betydelse än kvällen med discot. Tryckare var melodin för oss och redan där utkristalliserades någonting av vad som kom att bli våran låt under många tillfällen under många år down the road. Vi talar om ”Carrie” med Europe. Discot tog plats i en loge med ett höloft uppe under bjälkarna. Självfallet off-limits men där uppe låg vi och njöt av både musiken, de dansande ljusen och varandras sällskap. En pojkaktig lycka sänkte sig över mig i stundens bedårande allvar och allting kändes just då gå helt enligt min väg. Om jag bara hade vetat hur kort det hela skulle vara.
På morgonsidan dagen efter droppade en eftersläntrare in på kollot. Stefan, en lite mer muskulös sportnörd i glasögon, ljusblå Adidasbrallor och mjukisfaktor. Vid dagens högsta solstånd sökte jag upp H för att göra sällskap till lunchen i den lilla byggnaden med de på insidan horribelt orangefärgade väggarna, utan tvivel en efterlevnad av 80-talets pastellattityder. Dock var hon ingenstans att finna och jag satte mig med grabbgänget och åt en portion av någonting knappast minnesvänligt. Efteråt är jag på väg tillbaka till stugan och då ser jag det. Eller vadå det, jag ser dom; H och Stefan i skogsdungen hållandes händer. Det jävla idrottspuckot har snott min girl! Mitt hjärta brast på plats och i stundens skriande sekund vet jag inte om jag vill springa fram och slå han på käften eller smyga iväg till min stuga, lägga mig under täcket och grina över den ytterst kännbara förlusten av sommarflirten. Äh who am I kidding, vadå sommarflirt? Jag var kär upp över öronen i det blonda lilla trollet. Så väl under täcket innanför stugans skyddande träväggar tar jag, efter ordentligt tyst grinande, kontakt med hemmakontoret och lämnar kollot bakom mig utan pardon. Precis när jag ska till att åka därifrån ropar H från avstånd:
- Vart ska du någonstans!?
- Hem, säger jag med gråten i halsen och blicken i grusgången.
- Så tråkigt, jag kommer sakna dig!
Visst, tänker jag i mitt stilla sinne. Sakna mig, ljug lite mer bara. Om jag ändå redan då hade vetat att allt var ett enda stort missförstånd hade jag besparat mig mycket ont i hjärtat. Men väl hemma var det åter igen bara jag, smöriga rockballader om smärta och förlorad kärlek och en bitter känsla av upprepning.
Mixtape "Camping With my Heart"
Angel – Sommaren I City
Giant – Innocent Days
Mr. Big – Ain’t Seen Love Like That
Mr. Big – Nothing but Love
Europe – Carrie
Mr. Big – What’s It Gonna Be
Steve Vai – Still My Bleeding Heart
Queen – Too Much Love Will Kill You
Return – Save the Heart
2 kommentarer:
Väntar med spänning på fortsättningen!
Sara, nya kapitel är på väg. Jodå.
Skicka en kommentar