Antingen är det åldersrelaterat eller en fråga om mognad, eller ja kombinationen av det. Aldrig har jag reflekterat över det då jag varken behövt eller än mindre kunnat. Det blev så tydligt, så verkligt. Först nu finns en balans där jag förmår att verkligen se. Och känna.
För första gången är jag verkligen redo att bli förälder.
Konstigt kan tyckas då det nu var tredje gången gillt och jag enligt alla normer och regler borde have it all down. Men icket. Under tidigare år har jag nu insett hur mycket annat som också hägrade runt mig och brutalt stal all min uppmärksamhet ifrån det som egentligen borde ha varit det allra viktigaste. Vänner, fester, studier, friheten, självständigheten, behovet av självhävdelse; allt gick före det som borde varit i mitt främsta rum. Allt grundade sig i rädslan att förlora sig själv. Det gör inte så lite ont på ett både bra och dåligt sätt. Bra för insiktens brutala infinnande men dåligt för den bisarra tidsaspekt det tog att hitta rätt. När man nu inser att man onekligen finner och förstår sig själv när man vågar ge sig hän, då har allting aldrig varit så enkelt som just nu. Kärleken till ett barn faller sig naturligt, men att verkligen släppa in den är inte alldeles enkelt alla gånger.
Äntligen ser jag magin. På ett sätt jag aldrig förstått den förut.
Är inte ett dugg svårt att förstå varför.
När man vet.
För första gången är jag verkligen redo att bli förälder.
Konstigt kan tyckas då det nu var tredje gången gillt och jag enligt alla normer och regler borde have it all down. Men icket. Under tidigare år har jag nu insett hur mycket annat som också hägrade runt mig och brutalt stal all min uppmärksamhet ifrån det som egentligen borde ha varit det allra viktigaste. Vänner, fester, studier, friheten, självständigheten, behovet av självhävdelse; allt gick före det som borde varit i mitt främsta rum. Allt grundade sig i rädslan att förlora sig själv. Det gör inte så lite ont på ett både bra och dåligt sätt. Bra för insiktens brutala infinnande men dåligt för den bisarra tidsaspekt det tog att hitta rätt. När man nu inser att man onekligen finner och förstår sig själv när man vågar ge sig hän, då har allting aldrig varit så enkelt som just nu. Kärleken till ett barn faller sig naturligt, men att verkligen släppa in den är inte alldeles enkelt alla gånger.
Äntligen ser jag magin. På ett sätt jag aldrig förstått den förut.
Är inte ett dugg svårt att förstå varför.
När man vet.
4 kommentarer:
så fint.
mer som en spiral kanske, där varje varv ger nya tankar, nya känslor, slutar inte. Alltid mer att se, alltid mer att upptäcka.
Anne, perfekt valda ord i sammanhanget. Man lär så länge man lever, ibland tar dock spiralvarven ett ordentligt snäpp uppåt.
Jag svarar sent, men måste ändå skriva att du har så rätt.
Men som tur är så är oftast inte barnen stora när man kommer på det, man har tid att ta igen på.
Drw, det är väl fördelen med det hela. Visst önskar man att man upptäckt det tidigare, men bättre sent än aldrig som man säger.
Skicka en kommentar