16 oktober, 2009

Du är pappa

Den pigga och lilla krabaten med sina knappt tre tunga kilon och fyrasju centimeter tröttade till sig efter hand. Om än jag upplevt det tidigare så är den överväldigande känsla som kommer över en direkt man lägger ögonen på det barn man skapat något magiskt. Du blir pappa och det förändrar allt. Gråten stockar sig i halsen och väller sedan ut i hulkande attacker som när man slog sig fördärvad från gungställningen i lekparken likt den femåring man egentligen är. Enda skillnaden här är att uppkomsten av den är euforisk lycka av villkorslös kärlek istället för ett blåöga och skrapade knän.

Men allt var inte på topp.

Likt jag tidigare skrev om Den sista droppen som spräcker berget fick så alla de tankar och funderingar man haft under lång tid en ytterst reell verklighet. Nu ligger vår lilla vän med sina knappa tre kilo och fyrasju centimeter på barnavdelning med ekg-övervakning, saturationsmätning, sond, venkateter och mer därtill. Undersökningar har avlöst varandra på löpande band av ultraljud, provtagningar och än mer därtill. Blåsljud på det lilla pickande hjärtat och kablar går in och ut från alla vrår. Nu låter allting helt nattsvart vilket är en sanning med modifikation, ty han mår ok och kommer bli bra med behandlingar och kirurgi, men ofrånkomligen vill man inte att de man älskar ska vara sjuka.

Hur mycket medicin men kan respektive inte kan är en blek parentes, jag är bara en pappa med en sjuk son och grinar av lycka varje gång jag ser in i hans mörkt djupblåa ögon som ser rakt in i mitt djupaste djup. Jag brister till molekyler av lycka och kärlek på ett ögonlock. Han somnar på min bröstkorg och jag hör hans små gnyenden. Tänker han inte behöver oroa sig, pappa finns här hela tiden samtidigt som handen håller hans små fingrar i sin. Sov, vila, pappa är här hos dig. Världen är din att upptäcka och jag finns där för att skydda dig. Varje dag, från monstren under sängen till skrubbade knän, jag går ingenstans. Jag finns här för dig, att visa dig allt det fantastiska med den bästa gåva vi kallar livet.

Sov lilla Isak, pappa är här.

9 kommentarer:

KatBat sa...

Åh! Hur går allt? OM du vill snacka av dig har jag ganska bra erfarenhet av barnen i och med BIVA. Skicka facebook-mail om du vill. Kram och ALL LYCKA!

forskarmamman sa...

Ta hand om er också!
Jobbigt i hjärtat när barnen inte mår bra.
Extra energi och styrka skickas genom cyberrymden.

Doktoranden sa...

Kat, det går framåt. Ingen mer övervakning och han äter som en kalv. Även V-sonden är borta. Väntar nu bara på fler undersökningar och ord från kirurger osv. Men det känns bättre och bättre. Tack för omtanken bästa Kat.

Forskarmamman, verkligen. När ens egna barn inte mår bra har man onekligen fokus på bara en sak och det är dom. Man älskar dem mer än man någonsin trott möjligt man kunde älska någon annan.

Mårr sa...

Snörvl - så superfint! (Just kollat bilderna men lyckas inte kommentera det inlägget)

Glad att höra att det verkar ordna upp sig, allting.

Doktoranden sa...

Mårr, tack vännen. Vi tar en dag i sänder och ett steg i taget.

Pysseliten sa...

GRATTIS till 3.0!! Jag förstår oron, men vet också att ni klarar det! Önskar all lycka till den lilla!

Doktoranden sa...

Pysseliten, tack snälla.

Hemliga damen sa...

Oj så fint skrivet, och vilken fin film... Först besöket här och så möts man av detta (hittade via forskarmamman)

Doktoranden sa...

Hemliga damen, tack för de vänliga orden. Jag rådnar rodney.