Ingen linje på horisonten

Förvisso skriver jag ingen föräldrablogg men just nu är det så pappablödigt att ni får stå ut ett med mina eskapader ett tag till. Undersökningar avlöper varandra men allting pekar i rätt håll och riktning. Är sen gårdagen utskrivna från sjukhuset. Samtalade med några föräldrar fortfarande fast på neonatalen med deras barn och deras önskan om att själva kunna lämna det bakom sig syntes som blixtrande stjärnor i ögonen på dem. För nu likt normaliteten åker vi hela familjen till stormarknaden och handlar, sitter hemma och njuter av att bara vara. Att ligga i soffan med näsan i den lilla grabbens hår är något jag kan göra hela dagarna utan att ledsna eller känna mig uttråkad ens en endaste sekund. Herr Katt gör mig sällskap några sekunder, snusar ett andetag eller två även han, nyser till och går iväg. Jag ligger kvar med hans hår kittlandes djupt i mina näsborrar. Doften vävs in i hela mig. Vad behöver man mer av livet än just dessa ögonblick?

Emellan läser jag en blogg eller två, funderar runt kursstarten om drygt en vecka, resonerar runt jobbet, skriver på kapitel till LIEK men allt känns så oviktigt blekt och hela tiden faller tankarna tillbaka till vår lilla son. Har i min extrema blödighet köpt en videokamera för att föreviga små ögonblick i rörelse, en tanke och idé att väva samman med mitt fotograferande.

Man blir löjligt linjär när man blir förälder oavsett gång av ordning.

Och jag älskar varje stund av det.