07 oktober, 2009

! (i'm on a running streak of stupid symbolic titles)

Det är tydligt kraven ökar exponentiellt med tiden. Man förväntas kunna mera, man förväntas kunna föra logiska resonemang och mycket mer därtill. Mot slipstenens grova yta vässas tillvarons egg skarpare och vassare för varje dag. De senaste dagarna har en realistisk insikt långsamt grävt sig in och grott fast i mina tankebanor. Att doktorera är riktigt jäbligt jobbigt emellanåt. Forskning är, när man kommer till den även rätt skrämmande insikten, ett enda stort avgrundsvrål av okunskap där ens futtiga fynd inte spelar någon nämnvärd roll. Allt är som ett litet förvaringsskåp på Paddington Station, viktigt för någon enstaka vilsen själ men mestadels obetydligt för den ström av människor som passerar förbi. Hela situationen får mig nästan att skratta mig harmynt. Börjar närma mig den första fas i varje doktorands liv som kallas skrivande av manuskript. Nästan två år av datainsamling studeras under lupp och antingen förkastas eller övervägs för att vara en del av det tänkta manuskriptet. Spenderar timmar med Handledaren som är ytterst tålmodig och duktig (respektive lite skrämmande när jag får frågor som sätter mig djupt på pottkanten, ja nästan i pottan to be frank) mitt i högen av papper, mikroskop, tankar och idéer. Ovanpå detta går experiment och analyser i 180 förbi mina öron som måste balanseras och tas om hand. Min hjärna drunknar således i forskningsfraser som zymosan-FITC, Trap, GGGG-cystatiner, lipopolysaccharider, real-tider, inhibitorer, interferoner, makrofager.. ...makaroner?

Finns bara ett soundtrack i tider som dessa. Something For The Pain med Bon Jovi.

"Happiness, it's been no friend to me
But forever after ain't what it's all cracked up to be
I had a taste, you were my fantasy
But I lost faith when I hit reality
I don't need no guru to tell me what to do
When you're feeling like a headline on yesterdays news"

Å andra sidan finns det en stark positivism i cirkusen of it all. Jag har faktiskt börjat sätta ihop mitt första manuskript, något som förhoppningsvis blir min första publikation somewhere down the road.

Till råga på allt ska jag bli pappa igen snart.

Det är större än vad som helst.

9 kommentarer:

E sa...

Åh Grattis, ja, det är större än det största när ett nytt liv börjar i ens armar. Härligt!

Doktoranden sa...

E, trevligt höra av dig igen, var definitivt varken igår eller förrgår. Jo mycket händer och mycket är på väg att hända. Livet i allt annat än en kartong.

Tolkia sa...

Om det är av okunskap eller av något annat skall jag låta vara osagt, men att forskning ibland (ofta) är ett stort avgrundsvrål är fett sant. Primalskriet från vildmarken.

Slå upp "positivism", det blev (oavsiktligt?) väldigt roligt. ;)

Dr Wannabee sa...

Congratts till både uppdriven karriär och bullen. :)

Doktoranden sa...

Tolkia, ahahahahahaaa! Efter uppslag av "positivism" kan jag inte sluta skratta! Vilken passande punchline i sammanhanget. Det gjorde min kväll. Min tanke i skrivandets stund var mer enligt linjen "positivt tankesätt", men det blev så mycket bättre om man faktiskt tar in ordets rätta innebörd. Humor.
Och forskning ja, definitivt av primalskriande karaktär.

Drw, tackar och bockar.

Malin Lj sa...

Ja, när är det dax?:)

Doktoranden sa...

Malin, snart.

Zingo sa...

Tjena nice blogg. Är i princip i samma situation, skönt att någon kan OUTA att man faktiskt även som ambitiös forskarstudent bara ibland kan känna sig rätt pantad. =) Nu jobbar vi på!

Doktoranden sa...

Zingo, det är rätt frekvent man känner sig pantad men emellanåt har man även stunder där man känner sig rätt bra. Jobba på-mantrat behöver jag inte upprepa igen, sitter de facto på jobbet i skrivande stund. Sigh. Vill hem och dra snarkstock.