Likt af Ugglas bräker ur sig "snälla, snälla, snälla ..." i en vemodig men rätt vacker sång går Mikael Hasselgren på samma linje när det gäller stödet till en ny utbildningsort för läkare i Sveriget, vi talar således om cirkus Örebro.
Möjligheten att öka antalet studenter man kan utbilda är i mina ögon bara positivt så länge man kan bibehålla den kvalité och utbildningssäkerhet som utbildning i fråga kräver. Inga utbildningar är perfekta från starten (inte är de det i något senare skede heller ffs) och i viss mån kan tyckas att de krav man ställer på USÖ inte är helt rimliga historiskt sett. Å andra sidan är det idag ofrånkomligen mycket högre krav på utbildningar och deras rätt att utfärda examen än det tidigare varit.
Mikael Hasselgren pekar på problemen inom den svenska sjukvården med referens till sensommarens »Uppdrag granskning«, vilket jag ändå måste erkänna som lite väl billigt. Programserien är långt ifrån nyanserad om än den pekar på väsentliga brister i vården och sådant som är av reellt stor vikt, om än mer sakliga argument är önskvärt, vilket han ger och därmed får mig som läsare än mer på hans linje i resonemanget.
Att vi idag lever med den problematik som finns med "stafett-läkareländet" är definitivt ett problem med grunden i att det utbildas för få läkare kontra den patientmängd som behöver behandling och vård. Att notera här är också det faktum hur mycket administrativt arbete läkare idag måste utföra som en konsekvens av den reform på 90-talet som fasade ut mycket av den administrativa personalen och som idag, tyvärr, därmed ligger på den vårdansvariges bord och stjäl dyrbar tid ifrån viktigt patientbemötande. Mikael Hasselgren pekar på att mer än hälften av nyutbildade läkare som anställs i Sverige har utbildat sig utanför landets gränser samt även anställande av utländska läkare. Det är ju onekligen inte någon brist av intresse för yrket, nej nog ligger problematiken i att vi helt enkelt utbildar för få läkare.
Men då kommer man också lite till pudelns kärna som jag nosade vid tidigare. Hur många läkare kan man utbilda för att bibehålla kvaliteten och möjligheten att tillgodogöra sig den medicinska kunskap och expertis som krävs för att bli en adekvat fungerande läkare? Jag tror definitivt man kan utbilda fler än man gör idag, men samtidigt måste man skilja på en sådan pass praktisk utbildning som detta är till skillnad från andra utbildningar (inga nämnda inga glömda) där man utbildar enligt en mer standardiserad norm. Den här utbildningen kräver både ett stort patientunderlag och tillika högt kvalificerad personal som ska utbilda nervösa gröngölingar i både teori och praktiska moment. Mikael Hasselgren pekar på att ansökningarna inte behandlats rättvist av staten (HSV, UD, andra medicinska universitet och Läkarförbundet), men i det avseendet kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag inte har varken någon vetskap eller kunskap om detta.
USÖ gör en medveten satsning och har kontinuerligt tagit till sig av kritiken för att utveckla en läkarutbildning. De rekryterar personal, de vill regionalisera utbildningen för god tillgång till patientunderlag för studenterna (exempelvis som Umeå gjorde för två år sedan) och mer därtill. Någonstans måste man ju beundra och tillika belöna deras arbete och viljestyrka till att i det långa loppet bidra till en bättre och säkrare vård. Ok, ordvalen låter lite utopiska och vidare ska man inte heller godkänna en utbildning och examensrätt av ren sympati, men jag tror (nota bene jag skriver inte vet) att USÖ skulle kunna examinera läkare precis lika bra som något annat av de medicinska universiteten i landet.
Bara därför vore det riktigt intressant att göra en placering i Örebro för att bilda sig en egen uppfattning om ett säkert bra sjukhus som av många verkar betraktas som ett oförtjänt svart får.
Jag skulle säkert trivas jättebra.
Möjligheten att öka antalet studenter man kan utbilda är i mina ögon bara positivt så länge man kan bibehålla den kvalité och utbildningssäkerhet som utbildning i fråga kräver. Inga utbildningar är perfekta från starten (inte är de det i något senare skede heller ffs) och i viss mån kan tyckas att de krav man ställer på USÖ inte är helt rimliga historiskt sett. Å andra sidan är det idag ofrånkomligen mycket högre krav på utbildningar och deras rätt att utfärda examen än det tidigare varit.
Mikael Hasselgren pekar på problemen inom den svenska sjukvården med referens till sensommarens »Uppdrag granskning«, vilket jag ändå måste erkänna som lite väl billigt. Programserien är långt ifrån nyanserad om än den pekar på väsentliga brister i vården och sådant som är av reellt stor vikt, om än mer sakliga argument är önskvärt, vilket han ger och därmed får mig som läsare än mer på hans linje i resonemanget.
Att vi idag lever med den problematik som finns med "stafett-läkareländet" är definitivt ett problem med grunden i att det utbildas för få läkare kontra den patientmängd som behöver behandling och vård. Att notera här är också det faktum hur mycket administrativt arbete läkare idag måste utföra som en konsekvens av den reform på 90-talet som fasade ut mycket av den administrativa personalen och som idag, tyvärr, därmed ligger på den vårdansvariges bord och stjäl dyrbar tid ifrån viktigt patientbemötande. Mikael Hasselgren pekar på att mer än hälften av nyutbildade läkare som anställs i Sverige har utbildat sig utanför landets gränser samt även anställande av utländska läkare. Det är ju onekligen inte någon brist av intresse för yrket, nej nog ligger problematiken i att vi helt enkelt utbildar för få läkare.
Men då kommer man också lite till pudelns kärna som jag nosade vid tidigare. Hur många läkare kan man utbilda för att bibehålla kvaliteten och möjligheten att tillgodogöra sig den medicinska kunskap och expertis som krävs för att bli en adekvat fungerande läkare? Jag tror definitivt man kan utbilda fler än man gör idag, men samtidigt måste man skilja på en sådan pass praktisk utbildning som detta är till skillnad från andra utbildningar (inga nämnda inga glömda) där man utbildar enligt en mer standardiserad norm. Den här utbildningen kräver både ett stort patientunderlag och tillika högt kvalificerad personal som ska utbilda nervösa gröngölingar i både teori och praktiska moment. Mikael Hasselgren pekar på att ansökningarna inte behandlats rättvist av staten (HSV, UD, andra medicinska universitet och Läkarförbundet), men i det avseendet kan jag varken säga bu eller bä eftersom jag inte har varken någon vetskap eller kunskap om detta.
USÖ gör en medveten satsning och har kontinuerligt tagit till sig av kritiken för att utveckla en läkarutbildning. De rekryterar personal, de vill regionalisera utbildningen för god tillgång till patientunderlag för studenterna (exempelvis som Umeå gjorde för två år sedan) och mer därtill. Någonstans måste man ju beundra och tillika belöna deras arbete och viljestyrka till att i det långa loppet bidra till en bättre och säkrare vård. Ok, ordvalen låter lite utopiska och vidare ska man inte heller godkänna en utbildning och examensrätt av ren sympati, men jag tror (nota bene jag skriver inte vet) att USÖ skulle kunna examinera läkare precis lika bra som något annat av de medicinska universiteten i landet.
Bara därför vore det riktigt intressant att göra en placering i Örebro för att bilda sig en egen uppfattning om ett säkert bra sjukhus som av många verkar betraktas som ett oförtjänt svart får.
Jag skulle säkert trivas jättebra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar