12 december, 2009

Jordens smutsigaste avskräde till sänggranne

Mystiken i Pans labyrint minskar för varje timme och minut. Tog min grabb i manuell fyrhjuling och gasade runt i kulvertarnas alla vrår och skrymslen för att låta mamman få välförtjänad vila. Är inte helt roligt för mamman att vandra runt på en avdelning halva natten med en tvåmånaders spjuver som inte vill kännas vid några timmerstockar. Nöjd som få tog han istället förmiddagen i akt och sov som en stock där pappan fick sitt lystmäte när han överkom kulvertarnas frågetecken och upptäckte logiken i dess vindlande system.
Någon eufori stod dessvärre inte att finna hos sänggrannen i vår tvåsal. Man upphör aldrig förvånas över människor då man oåterkalleligen blir påmind om att dumhet och manligt avskräde går hand i hand. Ett till början synes trevligt par från swänska nordliga inlandsgrader som är där för både behandlingar och operationer med sitt rätt lilla barn inte ens året fyllt. Pappan ska åka hem i förväg då jobbet kallar (och slakt av två renar för "litt go mat under vintern!") och resterande del av familjen kommer några dagar senare. Något större förtroende inger han inte heller när han knappt bryr sig om deras sjuka barn och bara tycker barnet "ska såv å sluut gnäll!". Har man inte hört talas om att omvårdnad, kärlek och omtanke ofta läker minst lika bra som mediciner? Avskyvärt. Vad han dessvärre i något bisarrt infall av förbrödande anledning av för mig oklar genes delar med sig av får mig att kitta fast clementinklyftan jag då tuggar på rakt ner i mitt larynx. Han är överlycklig att hinna hem lite innan familjen eftersom han då "hinn va' mä lite andrä jänter!".

?!?

Han tror onekligen hans svinaktiga approach vinner några poäng hos mig när jag snarare ögonblickligen förpassar honom som ett smutsigt avskräde lägre än kloakråttestatus. Jag skulle gladeligen slänga ut otrohetssvinet genom fönstret om det fanns en garanti som håller mig utanför Kumla-anstaltens tradiga väggar. Han sjunger vidare i refrängen med en undertonad fråga, ja borderline ett påstående, om att även jag tycker det är fantastiskt med några på sidan om.

Blir helt tyst och undrar om det jag hör kan vara sant.

Blir förbannad.

Svarar kort med syrlig underton "Nej. Aldrig skulle jag svika min fru och familj på ett sådant sätt.".

Jag möts bara av en oförstående blick med total apati.

Försöker överkomma det jag just hört och upplevt. Sätter mig i sängen, lyfter upp min fantastiska lilla grabb och erbjuder tröst. En varm hand mot kinden. Kärleksfullt framviskande som ett stycke skönlitteratur. Det är som att ta en bit av en riktigt god kaka, det känns som om allting kommer att bli ok. Ibland, när vi förlorar oss själva i rädsla och förtvivlan, i rutin och varaktighet, i hopplöshet och tragedi, ja det är då man behöver en riktigt god kaka. Och lyckligtvis, när det inte finns några kakor till hands, finner man uppmuntran i en bekant hand på kinden, en vänlig och kärleksfull gest, subtil uppmuntran, kärleksfullt omfamnande, ett erbjudande om tröst, för att inte tala om sjukhusbårar och vårdpersonal. Mjukt viskande hemligheter och kanske den emellanåt lilla behövande delen av sagor. Man måste komma ihåg att alla dessa saker, nyanserna, avvikelserna, finesserna, som vi bara tror är accessoarer i våra dagar, är effektiva för mycket större och mer ädla skäl. Dom är här för att rädda våra liv. Idén är underlig, men jag vet det råkar vara sant. För så var det att ett litet ultraljud, i det långa loppet, räddade min sons liv.

4 kommentarer:

FiaLisa sa...

Jag har aldrig gillat delade sjuksalar. Funderar på, när mina konspiratoriska sidor får ta över, om det är för att få patienten att vilja åka hem så fort som möjligt. Fram för fler enkelrum!

Marie sa...

Tänker på er och hoppas så innerligt att prövningarna går smidigt och snart är över.

Boris sa...

Skönt att ni har fått åka hem. Steriotypen av män du beskriver finns det gott om här uppe. Jag möter dem i drivor här på akuten...

Fredrik sa...

FiaLisa, enkelrum är bra saker. Vi hade inte grannar hela tiden vilket var skönt (och behövligt). Fyra-salar är dock ett jäbulens påfund.

Mårr, check på smidigheten och prövningarna är passerade. För den här gången at least.

Boris, skönt indeed. Påminn mig att jag ska beväpna mig om jag någonsin måste befinna mig i den landsändan någon gång.