16 november, 2009

Navelskåderi och livsdrömmar

Alla människor har nog ett O-uttryckligt behov av att blicka tillbaka i sin tillvaro. Reflektera över val, situationer, händelser och sin egenupplevda historia; ungefär lite som Rob i High Fidelity. Mycket av sådan retrospektiv navelskådning gör jag i skrivandet om Livet i en kartong, vilket på ett personligt plan är starkt givande, men en aspekt av historien som inte kan inrymmas i LIEK är hur jag kom att intressera mig för medicin och läkaryrket.

En del vet exakt vad de vill jobba med från att de är väldigt unga, kanske har de föräldrar av samma sort, och hur mycket man än vill låta bli så färgas man hårt av sitt ursprung. För andra växer det fram, för andra blir det en ögonblicklig impuls som faller väl ut. Oavsett var och vad man än kommer ifrån så har varenda en av oss en egen historia att berätta, en egen upplevelse till det (o)medvetna valet. Jag är uppvuxen i en familj och med en släkt där akademiska blickfång inte ens existerade i periferin, förutom hos mig. Jag visste redan ifrån det att jag var en liten slyngel att akademin och universitetet var något för mig. Där jag idag sitter med mina år på nacken går det att se alla bakomliggande faktorer, upplevelser och funderingar i ett sammanhang och kontext tidigare omöjlig eftersom man saknade den ytterst viktiga faktorn som stavas d-i-s-t-a-n-s. Jag tror mig nu övertygad att jag redan i rätt unga år, förutom att universitetet lockade rent generellt, hade en känsla att jag någon gång ville bli läkare. Varje gång man var tvungen besöka hälsocentralen, akuten eller någon annan lämplig avdelning var det med en skräckblandad förtjusning. Jag gillade miljön och atmosfären, jag gillade människorna som tog hand om mig, jag gillade det helt enkelt. Under åren i skolan fick vi göra studiebesök och se avdelningar och det greppade tveklöst tag i mig. De minnen när jag på sjukhuset i grannstaden låg inne för att operera bort tonsillerna som sexåring. Hur jag och sängkamraten Anton kastade godis till varandra i höga paraboliska banor. Eller när jag som nioåring skulle rullas in på operation för appendicit och var hysterisk när narkossköterskan skulle sätta pvk:n i handen på mig (nålfobin har jag skrivit om här). När det var over and done with och sängen åkte in i själva operationssalen och jag glad i hågen frågade operatören om han nu skulle skära upp mig. Jag kommer fortfarande ihåg den horribla blick min mamma gav uttryck för när jag yttrade mina ord. Samtidigt skakade jag under åren av mig det grepp jag befann mig i eftersom min studiedisciplin och min känsla för att klara av det låg så långt utanför min ram av möjligheter att jag knappt ägnade den en vettig fundering. Jag målade över och begravde vad jag trodde var för gott den svaga tanken på vad jag egentligen helst av allt ville göra. Det fanns ändå ingen chans att klara av det så varför ens fundera?

Så jag växte upp. Lämnade hemstaden bakom mig och började en utbildning i molekylärbiologi. Efter två år på den utbildningen kändes allt så fel. Det var inte det jag ville hålla på med. Så jag bytte. Blev biomedicinare istället. Det var mycket intressant med humanfysiologi och kurser som koncentrerade sig på människor och människors sjukdomar istället för näringsdigestionen i en amöba (ja jag kan fortfarande tragiskt nog redogöra för den specifika processen) om jag säger så. När sedan kursen i patologi gjorde sitt intåg hade någon lika gärna kunnat köra över mig med expresståg. Kursen lästes tillsammans med läkarstudenter och där satt hela bunten av folk som redan läste det jag övertygat mig själv jag inte ville läsa men innerst inne visste att det var det enda jag ville läsa. Det bubblade upp till ytan som korken flyger ur en flaska väl omskakad Bollinger.

Men jag tog min examen någon termin senare. Någonstans hade även intresset för forskning väckts och jag valde att slå mig in på den akademiska banan som doktorand. Dumdristigheten att dock förneka min önskan att fullständigt ge mig in i den medicinska världen var ett misstag jag redan gjort en gång och inte skulle göra igen. Så mitt i min aktiva forskningsvärld tog jag en chans att gripa efter det tunna halmstrå när chansen väl infann sig.

Så idag sitter jag där jag sitter. Som läkarstuderande, och doktorand, där jag om en vecka ska ut på min första ordentliga praktik och möta verkligheten som den faktiskt är; inspirerande, stressig, liv och död, diagnoser och behandlingar, tillfrisknanden och bortgångar. Och mitt i all stress och hårt arbete så njuter jag. Det brukar man göra när man hittat hem.

Så vad är den moralfilosofiska lärdomen?

Sluta aldrig drömma.

Ge aldrig upp.

Det är livet alldeles för kort för.

13 kommentarer:

Anne sa...

Jag tänker att man ser och tar beslut när man är redo för det. Lätt att tänka att man skulle varit klar tidigare, hade kommit längre om man inte gjort alla de där andra utbildningarna först (jag gjorde likadant), men utan dem skulle jag inte vara där jag är nu.

Det är starkt att bryta och börja om och den där examensdagen kommer allt närmre. Övertygad om att du blir en utmärkt läkare, för det är det du vill mest.

Maria B sa...

Intressant att läsa om din väg till läkarlinjen. Jag var också övertygad om att jag ville bli läkare. Men jag sökte in tre gånger innan jag gav upp och började läsa biomedicin. Sen efter ett tag insåg jag att det var ju forskning jag ville syssla med, inte ta hand om patienter. Så jag hittade också rätt till slut. Nu ska jag söka doktorandtjänst :)

Doktoranden sa...

Anne, jag håller med dig så ut i fingerspetsarna det bara är möjligt. Man skulle aldrig vara där man är nu om man inte gjort det på det sätt man gjort. Om jag dryftar mig till att påstå jag brutit för att börja om är nog lite i överkanten, snarare ser jag det som fortsättande steg på den väg jag redan påbörjat. Och slutligen; tack för de fina orden.

Maria B, alla vägar bär till Rom sägs det ju. Min biomedicinutbildning skulle jag aldrig vela vara utan, det var trots allt den som lärde mig det spännande livet med forskning och allt vad det innebär. Lycka till med din jakt på doktorandtjänst! Var har du läst biomedicin om jag får fråga?

(nota bene: jag sökte läkarprogrammet fyra gånger innan jag kom in)

FiaLisa sa...

Oj vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag tog ju också omvägen via en annan examen och forskning innan jag hittade rätt. Jag har nog alltid velat bli läkare. Jag har undrat ibland om jag åtminstone hade försökt söka in på läkarlinjen tidigare om jag hade haft någon förebild inom den akademiska vägen, men det lär jag aldrig få veta.

Doktoranden sa...

FiaLisa, jag hade nog sökt in tidigare om jag vetat det jag vet idag. Men å andra sidan, hade jag vetat det om jag inte gjort som jag gjort? Nu blir det filosofiskt på rikt.
Som man säger, varför gråta över spilld mjölk? Vi är där vi är och det är så bra som det kan vara.

Emil sa...

På tal om Hornby, har du läst hans nya "Juliet, Naked"? Ska önska mig den i julklapp.

Doktoranden sa...

Emil, I have not. Läser just nu lite andra böcker, bl.a. av Ann Heberlein.

Maria B sa...

Doktoranden: Jag läste vid Umeå universitet. Nu är jag på virologen på samma lärosäte :)

Doktoranden sa...

Maria B, ah detta hemtrevliga universitet. Virologen har en hel del bra folk att omge sig med.

Anonym sa...

Hej!

Får jag fråga hur gamla ni var nä'r ni började på läkarprogrammet?

//Anna

Doktoranden sa...

Anna, går nog för sig alldeles fina fisken det. Blev antagen när jag var 28.

Steffo sa...

Trevlig läsning, har läst till biotek ingenjör och precis börjat doktorera på KI och ska söka till läkarprogrammet i vår.... Skönt att man inte är ensam i att se "klart".... Fyller 28 nästa år :) också
Peace and love and let the dreams live! Lite corny sorry .

Doktoranden sa...

Steffo, men bästa lycka till med antagningen. Det är, för att slänga sig med kidsen, en helvärd utbildning.