23 november, 2009

När sömmar brister och blottar sig naket

Tid är något man sällan har för mycket av, mestadels alldeles för lite. Men varför sätter man sig i den jäbla sitsen där man panikartat krälar i stoftet för att återfå någon tidigare, ytterligare, förlorad minut? Novembermörket med sitt ackompanjerande regn i moll bidrar inte ens nämnvärt med något sympatikus. Så illa har sig vägen vandrat att The Jasmine Flower av Heather Nova är upplyftande varm minus the obvious melankolin.
Första riktiga dagen på klinik och min skallbas har med skakande frossa delokaliserat sig till en trygg position under armhålan. På få timmar de omöjliga uppdragen att lära sig hela journalsystemet (totalt utan logik), fundera runt behandlingar för patienter, överkomma den panikartade rädslan för diktafonen, utföra sitt första neurologiska status, föra samtal med nästan hundraåriga damer av rang som "mår lite tjyvens", inskrivning med motvillig patient; ja men ni hör ju. Läkarrocken har näver känts så stor och jag fyller upp den lika väl som Nils Karlsson pyssling. Toppa hela dagens prövningar med att min bästa vän får lära sig samma sak som jag gjorde den där ödesdigra vårdagen. Som glasyr på den redan fragila eterbehållaren mer känt som my so called liv är decemberoperationer i rullning för lillgrabben på Akademiska. It Ain't Easy som Ziggy bräker ur sig i ett bolmande jointmoln anno 1972 lika relevant nu som då.

3 kommentarer:

E sa...

Fantastiskt skrivet, verkligen fantastiskt!

Dr Wannabee sa...

Förutom all press man sätter på sig själv att vara uberduktig, råkar man på en del läkare som tycker man skall komma ihåg allt från de sista 2,5 åren. Allt ifrån hjärnans cirkulation till njurens fysiologi..... Panik :D

Doktoranden sa...

E, jag hovbugar mig tacksamt.

Drw, jamen no kidding. Dock har jag klarat mig rätt bra ifrån ovan nämnt folk. Dessutom, vem kan njurens fysiologi, seriously?