26 november, 2009

Hjon ställs ut för allmänt utskrattande och bitter beskådan

Kombinationen av gräsänkling, ett pH-acidotiskt och tungt november kan tippa de flesta över vilken kant som helst, så även mig. För att inte fullständigt manifestera fast den ehensahamma loservålnad jag egentligen är tände jag blåslampan och i skrymslen jagade fram lite folk som ännu inte komplett övergett mig till fredagsmiddag morgens. Att middagsfolket består av fem kandidathjon och en tandläkarhermelin lämnar vi därhän. Fram för vin och mat, blanda en cocktail eller två och hys en svag förhoppning om ett avbrott i den gråtråkiga Alfonsvärlden med Muse i bakgrunden. Återstår att se vad pilgrimsmusslor med tomatkompott, marinerade kycklingspett i valnöts- och äppelkonjakssås samt en mini Grand-dessert kan åstadkomma. När kliniken således ringde ut för rast hojade jag i regnet runt helahalva staden i jakt på ingredienser. Väl hemma var inspirationen lika utfluten som en adipöst uppdriven buk och mitt fantastiska jag säckade ihop i soffan med en tallrik nudlar i tacosås, lite svamp och fläskfilé. Hoo-yah, Master Ch(i)ef.
Men hur väl man än vill undkomma sin monotoni går det inte undvika hur mycket man oftast gillar sin tillvaro som ett koffeinhypat kandidathjon. Idag var det på avdelningen en hel skock med unga kandidater (unga i bemärkelsen tidiga terminer av T2 grad) i lämmeltågsvariant på studiebesök av verkligheten. Pratade med två stycken som sedermera yttrade sig över hur säker jag verkade som kandidat. Jo jag tackar jag, efter att fiskat upp stetåskåpet ifrån mitt larynx mumlade jag något ohörbart i stil med "ehrm, jo tack, men...". Säker som kandidat? Jag? Methinks not, sitter ju och googlar medicintermer inne på expen i parti och minut för att ens ha en suck att hänga med i ÖLarnas lingo. För att inte nämna the dreaded diktafon. Men av någon outgrundlig anledning hade jag egna patienter idag, och så vitt jag vet andades de i alla fall när jag sprang därifrån med paniken i barken och lämnade dem i händerna på någon som faktiskt vet vad de gör. Hela jag är en bluff. Väntar på att någon ska syna mig och uppvisa loservålnaden bakom fasaden som tror den vet något. På eget bevåg hörde jag därför av mig till helgens bästa medicinjour om möjligheten att gå med på akuten hela söndagen. Självfallet gick det hur bra som helst. Ja men ni hör ju, hur sad är jag inte på en skala.

Hej jag heter Doktoranden. Jag är ett hjon.

7 kommentarer:

KatBat sa...

http://katbat.wordpress.com/2007/11/20/bajsbajsbajsbajsbajs/

Hehe! Tyckte väl jag kände igen temat...

Doktoranden sa...

Kat, amen du räddar min dag. När briljanta du t.o.m känt dig som ett hjon hyser jag en svag förhoppning om bättring av mitt egna AT.

Boris sa...

Ett hjon you are....

julia sa...

"Words, words, words"... alla dina elokventa ordpiruetter är nog det mest vettiga jag träffat på idag. Ett sant nöje att känna igen sig, något oroande att känslan verkar dröja sig kvar i de högre terminerna. Eller livet ut, kan hända?

Doktoranden sa...

Boris, I so am.

Julia, den dagen man tror man kan allt ska man nog lägga läkeriet på hyllan. Det finns någon sorts bisarr trygghet i osäkerheten.

julia sa...

Du menar att man fortfarande är mänsklig, och inte en sjukvårdsrobot?

Doktoranden sa...

Julia, man försöker åtminstone. Det är lättare än man tror att bli en sjukvårdsrobot. Tanken skrämmer mig.