05 november, 2009

Med livet blottat och balanserat på vass treudd

Utanför river vinden med tunt virvlande snöflingor. De tända ljusen i fönstret fladdrar i de svagt kyliga vindpustar som smiter mellan de dåligt listade fönsterkarmarna. Det är inte charmerande någonstans just nu. Kroppen krackelerar som dåligt fogad mosaik och blir till ett omöjligt miljonbitars pussel.
Hela tiden kastas man i vild förtvivlan emellan triaden liv där varje del har sin äckliga schablon av förväntningar och frågetecken. Föreläsningarna radar upp sjukdomar, dess diagnoser, symptom och behandlingar. Alla vill likt skrupelfria demonförsäljare pitcha just sin sjukdom som den viktigaste man aldrig får missa. Vad har hänt? Fjärde dagen på terminen och redan nu måste jag påminna mig själv om att det är människor, sjuka och utsatta människor vi talar om och inte ett streck i en statistisk undersökning. Cynismen lurar runt hörnet och passar man sig inte lär man snart ha kokat ner sina önskvärt goda gärningar till en fond där man bara ser sjukdomar istället för individer med känslor. Föreläsningen i lungcancer hade dock mitt känslospektrum utanpå skinnet utan de minsta av egeninflikterande påminnelser. Föreläsaren rabblade monotont återigen symptom, diagnoser, överlevnadsprediktioner, palliativa behandlingar och yada yada yaha.... Jag såg och hörde någonting annat; mamma mamma mamma.......

På labbet är det stelt. Provrör. Färglösa vätskor. Stora maskiner med surrande ljud. Det bekant distinkta klicket när Nanodropen mäter RNA. Iklär mig landstingets blåa blus, vita byxor och svingar pipetten med vana fingrar enligt tidigare ryggmärgsbekväma mönster. Allt känns svart på vitt. Ingen gråzon. Det är intressant och lärorikt men när jag går hem brinner ingen tanke om vad morgondagen har i sitt sköte. Det är lite rutin. Lite svart på vitt. Kollegorna är ljuspunkten. De visar omtanke, stöd, vänskap och allt det där man behöver i perioder när livet inte är helt på topp. Schabloner och skugglika fasader fungerar under en kort tid, men likt alla fasader står de aldrig emot tidens vittrande effekt då sanningen blottar sin nakna barm.

Hemma i soffan känner jag mig hel. Dottern ligger i sin säng och från glipan i dörren till hennes rum smiter små fragment av ljudbokens sövande toner ut till mig. Grabben har tandborsten i munnen och trots skummet virvlandes är både ett ben och armarna i luften samtidigt som det från lungornas djupaste botten sjungs "I wanna rock & roooolll!". Jag ler. Fånigt. Knasigt. Ärligt.
I mina armar ligger minstingen i familjen. Ögonen tittar rakt på mig. Rakt in mig. Rakt igenom. Den som tror man kan gömma något i sin bröstkorg inför oskyldig ärlighet bedrar sig grundligt. Jag ser och älskar, jag ser vad nästan alla skulle säga är en pigg, vacker och frisk liten kille. Jag ser samma sak; pigg, vacker men inte frisk, det är ännu bara mitt livs högsta önskan. Jag ser hans knytnävslilla hjärta med sina ej önskvärda hål. Jag ser hans njure som inte fungerar. Jag ser de mediciner som ger han magknip, hes och skrikig röst med ledsna ögon. Jag ser den nyfunna cystan som dom ännu inte vet vad det är. Jag ser framför mig operationerna, undersökningarna, det onda efteråt. Men jag ser en morgondag med förhoppningen om en frisk liten kille som sina syskon. Just som alla andra barn.

Jag vill grina i vild förtvivlan.

Men det går inte.

Så jag lägger näsan i hans yvigt mörka hår och andas djupt.

11 kommentarer:

KatBat sa...

Åh. Det är bara å maila, men det hoppas jag du vet=P OM det nu kan vara till någon hjälp att bolla lite tankar så att säga. Kram!

Tolkia sa...

Kram?

Doktoranden sa...

Kat, åh jag vet snälla du. Tack.

Tolkia, ja.

Sara sa...

Skickar kraft och hopp till er alla.

Dr Wannabee sa...

Du skriver så jag sitter med tårar i ögonen. Ta hand om dig och de dina, och var i nuet, framtiden kan du inte påverka.

FiaLisa sa...

Jag skickar också en kram!

Emil sa...

Fan vad jag hoppas att allt kommer gå bra. Av hela mitt hjärta.

Mårr sa...

Ouch!
Massa omtänk och sajberkramar

Maskrosen sa...

Maktlös. Så känns det på den här sidan.

Häng i! Jag hoppas att din önskan om en frisk liten krabat går i uppfyllelse.

KRAM!!

Hemliga damen sa...

Här är en till som hoppas att allt blir så bra det bara tänkas kan. Vackert inlägg, ända in i själen.

Doktoranden sa...

Sara, värmande ord.

Drw, finaste kommentaren. Du har så rätt.

FiaLisa, tack.

Mårran, sajbertackar tebaks.

Maskrosen, maktlösheten är för oss alla i familjen ytterst påtagligt. Allt kommer ordna sig i slutändan, det är dock en väg att vandra innan man kommer fram.

HD, din uppskattning betyder en hel del.