Alla vet att vi föds och att vi dör, kanske de två mest säkra sakerna vi vet om vår fragila tillvaro. När man ändå ställs inför det andra faktumet seglar verkligheten ner lika fort som en tegelsten från tredje våningen med siktet inställt på det sköra hjässbenet. Det träffar hårt och verklighetens fotfäste svajar farligt osäkert i den ljumma vårvinden som istället upplevs mer likt snålblåst en sen och grå höstdag med starkt lysande röda blad runt fötterna.Smärtan sprider sig vidare neråt, förbi ögonen där blicken blir grumlig och suddig tills det känns som om man tittar under vattnet trots att man står på gatan bland myllret av människor. Kanske regnar det bara. Förbi läppen vandrar det onda, okontrollerat darrar den till och med viljestyrka försöker man tygla dess rörelse. En maktlös kamp. Resten av kroppen darrar som asplöv tills det enda som återstår är att krypa ihop, glömma och önska samtidigt som man viskar det enda vanvettiga ordet om och om igen för sig själv i ett evigt mantra.
Varför?
5 kommentarer:
Jadu, detta varför...
Jag tror ändå att man har kommit ganska långt i sitt sorgearbete när man klarar av att ställa sig frågan varför- och faktiskt fundera över svaret.
Jag är där inte ännu. För mig är varför fortfarande oväsentligt. Jag skiter i varför, ge mig tillbaka den jag älskar. Så känner jag...
När jag är redo att fundera över varför, då har jag kommit en bit på vägen.
Det är ju så att det inte finns något svar på frågan "varför" vi dör, utöver ded rent medicinska, kemiska, fysikaliska: "hjärtat slutar slå", "syretillförseln bryts", "sjukdomen x medför att y" osv. Inte mer än vad det finns ett svar på "varför" vi föds. Jag är inte säker på att jag tror att vi egentligen vill ha något svar på "varför" ens om det skulle finnas, för vad skulle det vara för slags svar? För oss som blir kvar är ju alltid utgångspunkten "det borde inte ha hänt" (för vi önskar oss ju att de som lämnat oss hade fått stanna kvar, åtminstone så länge vi själva lever) och ett svar som förklarar varför det som hände visst borde ha hänt som INTE är medicinskt, avskalat och fritt från värderingar som vi kan acceptera, det tror jag inte finns. "Varför" är för mig här mindre intressant än det faktum "att"; att förstå mindre intressant än att acceptera (notera här dock skillnaden mellan att acceptera något och att tycka att något är OK).
Det som gör ont gör dock ont, oberoende av hur man resonerar kring det.
msjulia: Det är en fråga jag utbrister dagligen men samtidigt inte förväntar mig att få ett svar, främst av den anledningen att det inte finns något. Det är snarare en del av processen som kallas livet. Vi har alla våra egna vägar, vårt egna sätt och våra egna funderingar. Vissa håller man för sig själv, andra vill man ventilera. Du hittar din väg genom alltihop även du, precis som jag också lär göra med tiden...
Tolkia: Själva frågan om "varför" är nog mer en del av processen mot acceptans än en ren fråga per se. Tiden säger man läker alla sår vilket jag också tror, men det kan göra ordentligt ont under tiden dit. Och som du säger - oberoende av resonemanget.
Vackert skrivet. Beklagar. Har också utbrustit i denna fråga utan svar. När jag tänker vidare kring den där tiden så hade den alltid på ett eller annat sätt att göra med orättvisa. Varför just X, varför just vi, varför just där, varför just då? Den var tätt sammanlänkad med det där "omet" som också kryper under huden på en. Det kanske har att göra med att allting står och väger, hänger löst, när man är i chocken. Är det död eller är det liv? Jag lever, X är död, vem har livet egentligen? Det blir någon slags liminal ångest. När distansen sakta, men obevekligt tillsammans med att tid längs mellan nu och då, växer omvandlas "varför" och "om" till, precis som Tolkia skrev, ett "att". Tacka gud för den omvandlingen, hur den än sker, för jag tror det är den som får oss att leva vidare, att inte lägga oss ned tillsammans med den döda, utan resa oss och se livet.
Karolin: Tack. Acceptansen för mig i det här avseendet har nog varit rätt stor men det finns något ofrånkomligt att det ändå rubbar ens tillvaro i dess grundvalar. När "varför" slutligen blir till "att", för här håler jag med till fullo, är det nog en av de mest betydelsefulla detaljerna som får oss att gå vidare, att leva vidare.
Skicka en kommentar