Historia på repeat

Jag hade inte fru Fortuna på min sida när jag blev lottad min uppväxtort då 70-talets decennium av progg och nakenkollektiv ringde ut och ringde in det glada 80-talet med tuperat hår, axelvaddar och midjekorta kavajer som bästa kavaljerer. Nej jag drog nitlotten att växa upp i en småstadshåla i grantäta Norrbottens Sverige där alla nöjde sig med mediokert och jantelagen som var mans bibel.
Jag passade in i det facket lika bra som en 2-åring försökte få den triangulära klossen genom det runda hålet. Hur mycket barnet än bankade, karvade, tryckte och pressade mot det runda hålet tog sig den triangulära formen inte genom hur mycket viljekraft som än uppbådades.

Den triangulära formen var jag och det runda hålet min nemesis.

En mångårig kamp mot tristess, leda, jantelag och negativism var min strävan att uppnå något mer än att bli en inventarie, olikt alla andra som förnöjsamt såg det som livets höjdpunkt var det beyond me, trängde jag mig till slut genom hålet - fortfarande triangulärt intakt. Det var min nemesis som fick ge vika under tyngden av mitt blodiga pannben, och jag finner osökt mig själv att tänka på The Bride som utbrister "Pai-Mei, Here I come" när hon gräver sig ut från sin underjordiska grav med sina bara händer. Smutsig och full av jord efter kravlandet upp mot ytan under en stjärnklar himmel på jakt efter luft att insupa i skrikande lungor går hon sedan in på närmaste nattöppna café, slår sig ner och ber om ett glas vatten. Likadant gjorde jag den där sensommardagen för en nu preskiberad tid sedan. Smutsig och full av jord tog jag mig bort från ett förutbestämt liv till en osäker och okänd tillvaro på två egna, svajande ben. Jag satte mig ner. Beställde ett glas vatten.

Aldrig har vatten smakat så gott som då.