24 maj, 2008

Talar vi samma språk?

Väl ute från staden susade jag fram längs Europavägen på väg upp mot sjukhuset i mor och fars bil samtidigt som kaffet ur värmesynpunkt blev mer drickbart. Förutom den vilande blicken på vägen framför flackar den lojt runt i bilens familjära inredning av mörkt tyg och dåligt imiterat fuskläder. Ögonen stannar på någonting som får mina nostalginerver att pirra till. Ett blandband, tveklöst ett av de sista jag någonsin gjorde. Redan då hade kunskapen om CD-bränneri kommit in lite smått i var persons vardag, men eftersom denna bil var komplett avsaknad av en sådan mordernitet som CD-spelare vid inköpet -95 utan endast begåvad med ett kassettdäck fick man på den tiden göra det bästa av situationen. Ett blandband.

Plockade upp det, granskade låtlistan på baksidan som jag omsorgsfullt skrivit in eftersom att inte göra det vore ett etikettsbrott av astronomiska mått. Def Leppard, Van Halen, Bon Jovi och lite annat var inspelat. Stoppade bandet i kassettspelaren och igång drog den gamla 80-talsdängan "Pour Some Sugar On Me". När låt för låt passerar märker man dock den röda tråden, det passionerade språket som människor bara något eller några år yngre än mig inte alls talar eller har kännedom om. En säregen konst som fallit i glömska mellan iPods och sms. Blandbandsspråket.
Att genom låtarnas följd, deras känsla, texter och dramaturgi spela upp ett meddelande som inte sades med hjälp av ord utan av känslomässig upplevelse. Det var en konst som varenda parvel kunde när man växte upp, det var lika vanligt förekommande som att hälsa på grannen. Blandbanden flög kors och tvärs, till höger och vänster åt kompisar och likasinnade där blandbandens mentalitet handlade om tuffhet och allmän grabbighet. Svårare var det istället när man gjorde ett mer genomtänkt blandband som man kanske i bästa fall förmådde ge till den söta tjejen med rosetterna i håret på skolans eftermiddagsrast där dess språk var omöjligt att ta miste på:

"Jag tycker du är fin."

Som svar kunde man få blickar, skratt eller om man hade riktigt tur ett blandband av okänd karaktär som vart och ett berättade sin särskilda och personliga historia. Att koda av blandbandets berättelse var en upplevelse, en konst och ett känslosamt anslag på kroppens olika strängar. Något som gjordes på både gott och ont.

Så där satt jag i bilen, blandbandet på evig repeat och smuttade på mitt kaffe. Återigen kände jag mig som den där lilla pojken för så länge sedan. Det var något befriande över det hela.

7 kommentarer:

Tolkia sa...

Det händer att jag gör blandskivor (jag skulle inte våga lita på att alstrets mottagare skulle äga ett kassettdäck att sätta in ett blandband i). Det får mig alltid att känna mig barnslig och pinsam, men det äf lite för roligt för att jag skall sluta med det.

Andréa sa...

Åh! Jag måste genast leta upp mina gamla blandband! Så mycket nostalgi att man (jag) nästan bröjar gråta :)

Doktoranden sa...

Tolkia: Blandskivor är fortfarande vanligt förekommande på denna front. Det finns någon sorts djupt rotad glädje till konceptet som inte går att undkomma.

Andréa: Nostalgi var ordet. Sanning no doubt.

Maria Vosa sa...

Har också undrat om det är en försvunnen tradition med blandband i dessa mp3-tider med obegränsat utrymme och shuffle. Å andra sidan verkar vissa i-poddare lägga ned en enorm tid på att skapa spellistor. Men dessa skickas kanske inte till föremålet för de heta känslorna på skolgården.

För egen del är det också en åldersaspekt. Med jobb, forskning, barn och hem har jag bara inte tid att tillbringa tre helger på raken med att skapa den bästa låtlistan och, som du säger, nogsamt plita ned titel och artist. Har ännu inte haft styrkan att slänga ut de gamla antikviteterna som nu samlar damm i källaren.

Favorit när det begav sig:
Joan Jet - I Hate Myself For Loving You
(Nicke, varför älskade du mig inte tillbaka...?)

Doktoranden sa...

maria vosa: Själva konceptet är måhända inte helt förlorat att just göra sina egna delvis genomtänkta spellistor bland "ungdomen". Dock är jag mer övertygad att det utförs mer på basis av "tar bara några bra låtar" och lyssnar på det. Själva språket i blandbandet är nog dock en förlorad konst bland den yngre generationen.
Nostalgin sköljer obönhörligt över mig när man tänker tillbaka på de otaliga timmar man kopierade låtar från andras band, satt och lyssnade på tracks eller andra radioprogram som svensktoppen bara för att spela in särskilda låtar. Det var lite mer hantverk på den tiden, därav den nobla konsten. Fast icket får man slänga bort gamla blandband, det vore som att sopsortera bort en del av sin själ.

Och således måste jag då i sann vänskapsanda delge mig av något som hade stor betydelse för mig:

Europe - Carrie (Helena, jag vill krama dig natten lång), en låt som ofta följdes upp med Bryan Adams - Heaven (och aldrig släppa taget).

Anne sa...

Jag har också gjort blandband. En gång efter ett synnerligen allvarligt gräl med min nuvarande man hade jag svårt att få det sagt som jag ville, men då gjorde jag ett blandband, och slank in det i bilbandspelaren under en längre bilresa, allt utan att säga något till honom. Efter halva bandet öppnar han munnen och säger "jag förstår vad du menar..." och så inleddes försoningssamtalet.

Jag tänker också på den sällsynt charmiga filmen (och boken) High Fidelity, när jag tänker på blandband.

Doktoranden sa...

Anne: Ja se så enkelt vissa saker kunde lösas med ett blandband. Det funkar inte på samma sätt längre. Min sambo och blivande fru är bara tre år yngre än mig men hon är helt förlorad när det kommer till blandbandsgenerationen. Min årgång är nog en av de sista som tillhörde den, och för det skattar jag mig lycklig.

High Fidelity är en synnerligt charmig film och bokmässigt kan jag varmt rekommendera "Love is a mix tape" av Rob Sheffield.