Som en löpeld sprider sig Vidrigheten skoningslöst och frenetiskt tuggar den livet ur det friska som finns kvar. Fradgan hänger ur mungipan där den hungrigt tar sig genom kött och märg lika lätt och obemärkt som man bryter en torkad kvist på våren. Varje timme, minut och tickande sekund. Aldrig vilar den eller reflekterar över sin egna konsekvens. En parasit, ett livets sattyg vars existens bara lämnar sorg, bedrövelse och saknad i sina spår.
Sluta ät upp min mamma din Vidriga jävel!
Jag hatar dig. Villkorslöst, obarmhärtigt och obevekligt.
19 maj, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Åh kära hjärtat. Om jag kunde säga nåt, ändra nåt... Fan, det finns ingen som kan. Och det är så pissigt att man fan inte kan få in det.
Jag kan ärligt säga att jag är glad att det för mig och min pappa är över. Känslan av tomhet och saknad är så mycket bättre än den plåga du går igenom nu.
msjulia: Tack snälla du. Det är ju det som är det inhumant värsta, vetskapen att man inte kan göra ett endaste dyft. Bara vara där och ta vara på tiden som är så ögonblickligt kort men för alltid oförglömligt åtföljd av alla de känslor från högt till lågt man känner på en och samma gång. Hopp och förtvivlan. Smärta tror jag bestämt det kallas.
Jag vet inte vad jag ska säga. Sitter med tårar i ögonen. Så orättvist, så hemskt, så fullständigt onödigt! Mina tankar är hos dig.
Anna: Så snällt sagt av dig. Onekligen är dagarna i stor utsträckning gråa och maten fadd, men som alla andra människor försöker man göra det bästa möjligt av varje dag som passerar.
Det finns inga ord till tröst i detta.....jag jobbar med det du och din mamma går igenom och det är inget annat än bara för jävligt...
Mina tankar hos er!!
Anna: Några rätta ord finns direkt inte men för jävligt är en rätt bra beskrivning. Tack för omtanken.
Sänder varma tankar och styrka. Min pappa gick bort i cancer för snart två år sedan. Hoppas att du hittar ett sätt att ta dig igenom detta grymma. Det gör man ju. Bra att du skriver av dig ilskan!
lumumma: Att jag tar mig genom det finns det nog ingen större tvekan om, men att uppleva, dela och se smärtan samt hur livet långsamt rinner bort tär på en. Tack för omtanken.
Jag hatar den sjukdomen. Så mycket. Som du skriver- ett Vidrigt, glupskt monster är vad det är.
All värme och alla tankar. Ta en dag i sänder. Var rädda om varandra och varje ögonblick ... i nuet.
Varför ska livet vara så skört och oberäkneligt?
Maria: Kanske är det att livet just är skört och oberäkneligt som är lärdomen (något jag lärt mig redan tidigare i livet). Alldeles för många gånger har jag sett människor som börjat leva på riktigt först när de sett och upplevt döden på nära håll. Är inte det något av det mest tragiska?
Och något av det mest kraftfulla är att se hur mycket gnista av liv och hopp det kan finnas hos en människa praktiskt taget utan hopp. Det finns en gömd glädje i det mesta, men de flesta blundar alldeles för hårt för att se.
Skicka en kommentar