Gå vinnande ur striden

Hyreslägenhet ger mig mental hybris. Den som förvisso inhyser mig (och resterande delar av familjen) bör kanske inte högaktningsfullt föraktas eftersom jag trots allt har tak över huvudet i fyra rum uppdelat på hela 105 kvadrat. Men den mentala och fysiska blockeringen i form av den halvfeta och oförstående bovärden att inte bara kunna slita ner tapeter, måla väggar, göra om kök, badrum och allehanda andra saker är en frustration värre än hallonkärnor som fastnat i tänderna. Och hallon om än lustfyllt goda tas inte lättvindigt på när (för det är en fråga om när och inte om) kärnorna fastnar på mindre behagliga ställen, mark my words.

Att investera en mindre förmögenhet eller för den delen en vansinnig summa pengar i sitt egna boende känns ibland som bästa dealen och andra gånger en fullständig omöjlighet. Hopp och förtvivlan är min högra respektive vänsta hjärnhalva - och de kommer inte överens utan anfaller varandra lika skoningslöst som Tyskland mot Sovjet 1942. Idag var jag på min x:te husvisning och lite småkär blir man ju enligt konstens dumma regler. Fingertopparna kliar frenetiskt och vill bara börja slita ner tapeter, måla, byta golv, kakla, svära, klinkra, utbrista djävulberg, dra kablar för mysig belysning och arrangera möbler in på småtimmarna tills solen åter kryper upp vid horisonten.
Det är ju bara det där med pengasumman som alltid drar iväg till skyarna eftersom andra tomtenissar är lika kåta på eget boende och slippa allt vad mardröm till hyreslägenhet stavas.

Husköp är onekligen en dyr ormgrop av gruppsex.

Merde.