23 maj, 2008

Borta bra men hemma bäst

Som utflyttad korttidshemvändare är det sällan en angenäm upplevelse att komma tillbaka, hur kort visiten än må vara. Direkt man passerar den osynliga kommungränsen endast markerad av sin blåa trafikskylt går kroppen in i sitt välkända survival mode som så många gånger tidigare. Minnen, händelser och historia sköljer över en som ett dånande vattenfall helt skonat från empati och hämning.

Vaknar morgonen efter, gnuggar sömngruset ur ögonen och tar mig ner till den lilla stadens enda centrala gata som för mig aldrig vaknar ur sin eviga vinterdvala. Letar upp det enda caféet som har fasonen att vakna före klockan tio och kan erbjuda någorlunda morgonpigga individer på kaffe. Caféet är gammalt och rustikt där anor från 50-talet gör sig påmint. Gamla bord liknar vad man idag med gnuttan tur hittar bortglömt i ett hörn på Myrorna, ekstolar som med sina rosa, solblekta och illa stoppade dynor vittnar om tidens tand. Doften i caféet påminner lite om farmors kök som barn när hon stökade på som mest vilket också är dess enda positiva behållning. Vid ett av borden sitter en äldre dam och dricker te samt äter ett frasigt wienerbröd. Av ren försäkran undrar jag om de har kaffe på take-away och får till min förvåning ett jakande svar. Beställer någonting som åtminstone gör ett halvhjärtat försök att efterlikna något kallat en cappucino. "Man får vara nöjd med det lilla", sjunger jag enstämmigt och lågt för mig själv på väg ut från caféet och tillbaka i gatans solljus.
Gatan utanför har fyllts på med aningens mer folk och från flertalet antingen ser eller känner jag deras blickar och tankar; "gå omkring och dricka kaffe i pappmugg", "tror han att han är nåt?", "viktigpetter", "tror han är bättre än andra!".

Ni förstår, som återbesökande småstadsbo bryter jag alla kända men oskrivna sociala regler för samhället i fråga. Jag motsätter mig till fullo det förväntade faktumet att direkt falla tillbaka och in i småstadsmentaliteten som sig bör då jag vuxit upp och kan det sociala spelets regler. Jag fortsätter istället gå med huvudet högt, vara nöjd och stolt med vad jag åstadkommit och väljer att inte skämmas för det å det minsta. I ett jantelagssamhälle är det märkbart fult och betraktat som ohyfs varpå jag borde veta hut. Ett svart får. Katten bland hermelinerna. Ja det är jag i bektraktarens blida ögon. Avundsjukan visar återigen, föga överraskande, sitt fulaste tryne.

Öppnar bildörren, sätter mig in, tar en klunk av det ännu heta kaffet ur min pappersmugg och styr kosan bortåt. Hemåt.

För varje gång blir bilden bara tydligare och den har börjat blinka som en neonskylt längs Broadway; Hemma är inte längre där hemma var. En sanning jag insett är helt fri från både modifikationer och samvetskval.

3 kommentarer:

Tolkia sa...

Jag är, genom uppväxt i en liknande, miljö bekant med känslan. Ibland undrar jag dock om man inte själv ofta gör en insats för att späda på den genom att läsa in en outtalad diss i varje blick man möter - en outtalad diss som skulle basera sig på hur det var då. Men livet förändar ju inte bara den som flyttar bort, utan även den som stannar kvar. Det som var då kanske är det som är nu. Jag vill inte heller bosätta mig i den stad där jag växte upp - men jag tycker att jag ju äldre jag blir, ju mildare blir den blick med vilken jag ser på den. Och när det händer, blir också min syn skarpare och jag ser alla de GRÅ fåren. Hermekatterna. Kattelinerna. Något som gör det hela både lite svårare och lite enklare.

Dag Hammarsköld har skrivit så här:
"Man återvänder aldrig. En annan man finner en annan stad."

KatBat sa...

Jag kan inte säga att jag kommer från en småstad, med svenska mått mätt. Men likväl ogillar jag svårligen känslan av att falla tillbaka i "gamla mönster" när jag åker tillbaka. Jag kan inte sätta mer fingret på det än så, det är bara smått olustigt...

Doktoranden sa...

Tolkia: Inte en omöjlighet att man uppfattar det hela lite på ett sådant sätt men det till trots upplevs känslan som en ulv i fårakläder när man vandrar där. Det är ej bekvämt och de "dömande" blickar jag upplever kanske finns till lika stor del i mitt huvud, men det stör mig till mina grundvalar.
En optimism och positivism är möjligt i och med konceptet att se både hermekatter och katteliner men i sann egotrippande anda tar jag hellre på mig mina solglasögon och går därifrån. Det gör inte mig ett dugg bättre än någon annan, men det känns bättre.

Dag Hammarsköld sa det bra. Agreed.

Katbat: Smått olustigt och "gamla mönster" svar ja. Kan inte instämma mer än till fullo.