Woven Hands majestätiska Mosaic går på evig repeat i bakgrunden. Suggestivismen och den melankoliska skönheten vandrar hand i hand som ett förälskat par i strandens vattenbryn med den sjunkande solen som bränner dess yta avlägset i horisonten. Jag beundrar skådespelets passionerade dramaturgi på bekvämt avstånd.I min hand finns stadens godaste kaffe possible. Underbar moccachino på dubbel espresso och skummad mjölk med kanel- och chokladsirap. Ljuvlig dryck som smeker läpparna, värmer hela innandömet och landar som en sammetslen kudde långt inne i kroppen. Långsamt förstärker den sinnena och synintrycken av skådespelet framför mina näthinnor. Solen har övergått till illavarslande rött och liknar mer en ursinnig flamma som motvilligt är på väg att släckas bara för att återfödas som en fågel Fenix när morgondagen gryr. De förälskade paret tonar bort i periferin av mitt blickfång när sanddynerna sväljer deras silhuetter. Kvar sitter jag när solen slocknat och stjärnorna tänds långt ovanför mitt huvud. Det räcker till alldeles väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar