Som aktiv forskarstuderande (aka doktorand) läser jag gärna tidsskrifter som behandlar forskning, forskningsmedel och följer med i olika forskningsdebatter. Arbetsskadat måhända och för utomstående ljuder det säkert som en ganska tungmolnad tillvaro. För mig är av naturliga skäl så inte fallet då jag finner mitt jobb också ligga väldigt nära ett av mitt livs stora intressen. Snarare är det en ynnest och ett privilegium som långt ifrån alla har att få jobba med någonting de finner sjukt intressant.Det sagt.
Nu diskuteras (oh lord vad svenska folket älskar möten och diskussioner) i Sjukhusläkaren den svenska politikens målsättning att avsätta trez miljarder till klinisk forskning för att stärka dess villkor och genomslagskraft både nationellt och internationellt. Det ska dessutom främst inriktas mot att låta redan disputerade forskare ge möjligheten att driva sin forskning vidare. Visst, bra så. Det behövs mer tjänster för disputerade, jag kommer inte argumentera emot eftersom det vore ett synnerligen smidigt sätt att bita sig själv alldeles för hårt i den ludna svansen.
Det som istället fångade min uppmärksamhet i diskussionen om detta var att det fanns ett ganska ordentligt motstånd när det kom till kritan om forskningens vara eller icke vara av centralisering. Om forskningen skulle gå till forskningsstarka personer eller forskningsstarka miljöer.
Ursäkta? Fungerar den ena utan den andra?
Ska man ha kvalitativ och stark forskning som står sig bra konkurrensmässigt torde det väl ändå vara omöjligt att utesluta den ena i en sådan basmässig ekvation. Det vore som att ta bort en 1:a från "1+1=2". En forskningsstark person behöver en stimulerande miljö med tillräckliga resurser samtidigt som en miljö med tillräckliga resurser och stimulans inte fungerar utan driftiga personer med bra forskningsidéer och strategier.
Diskussionen känns lite som en espresso gjord på för välrostade bönor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar