Vägens början

Om jag nu så gärna vill bli läkare, varför läser jag det inte än?

Well, allting här i livet har ofta en tendens att gå lite krokigt, det är sällan spikrakt som en 4-filig Europaväg. Visst, en del seglar fram på det sättet och inte heller alltför sällan med en oljad räkmacka under fötterna till råga på allt, men andra kan ha det lite snårigare och vägen i livet liknar mer en övervuxen grusväg i en grantät skog i Norrbotten.

Som ett gymnasiebarn på det glada 90-talet var jag likt många andra med ambitionen att läsa något extra år efter den gymnasiala tiden inriktad på datorer och elektronik. IT-bubblan var av en gigantisk storlek och det lovades guld och gröna skogar till de som utbildade sig inom detta område. Naiv, ung (jag är dock fortfarande ung märk väl) och utan nämnvärd erfarenhet av en liten sak som kallades livet föll jag såklart in på denna väg. Läste teknisk inriktning och hoppade över allt vad fjollig biologi hette (sådana tomtar var bara ute och travade i bäckar och letade småkryp), inte heller läste jag mer kemi än nödvändigt (varför skulle jag kunna kolföreningar?). Nej datorer, elektroniska kretsar, ettor och nollor sjöng min melodi.

Sen fick jag kortslutning.

Eller snarare var det så att IT-bubblan sprack och helt plötsligt började jag inse vikten av att faktiskt göra mina egna medvetna val och ta det håll man själv ville vid olika vägskäl. Detta ledde till mitt då ganska förvånande, men eminenta, intresse för biologi och kemi. Sagt och gjort så när jag väl gick ut gymnasiet från teknisk linje moderat glad över mina tidigare val så låg siktet på Komvux och lite snabb omskolning. Detta tog dock dryga året och var inte alls i något avseende 'snabbt'.
Till slut var det då universitetsdags och efter funderingar på marinbiologi i Göteborg och diverse andra utbildningar blev det således molekylärbiologi på en annan ort som fick agera basen för min vidare utbildning.

För att göra en hittills alldeles för lång historia lite kortare så var molekylärbiologi inte heller min melodi, särskilt inte när det kom en kurs i molekylär växtfysiologi (här talar vi om tråkighet på den mest intensiva och professionella nivå möjlig). Så med två års studier la jag benen på ryggen och blev biomedicinare istället med lite mer fokus på människans sjukdomar (läkeriet var fortfarande inte att tänka på). Mycket av mina ditintills inlärda kunskaper var bra och tillgodoräkningen var stor, sänkte bara mig själv med en termin och tog min examen därifrån i januari 2007.

Därefter var jag verksam som stipendiat inom diverse forskningsområden, framför allt då klinisk genetik. I slutet av 2007 ändrades detta och jag är numera en fullvärt anställd doktorand inom ett helt annat område som handlar mer om nedbrytning och uppbyggnad av skelettet hos människan.

Men när kom då läkartankarna in i bilden? Måste svara mer och mer mot slutet av min utbildning i biomedicin och sedan dess har viljan, målsättningen och drivkraften bara växt. Möjligheten för det finns absolut men saker och ting ska klaffa, passa in tidsmässigt och fungera på flera plan.

Jag trivs oerhört bra som doktorand och vad jag jobbar med men framtiden för mig innebär inte att man bara jonglerar med endast en enda boll, jag kan faktiskt jonglera med tre. Prövar jag med fyra bollar faller alla i backen men tre går alldeles utmärkt.

Nu en cappucino.