Om man sätter mitt doktorerande aside finns det två ytterligare sidor till min person. Jag är en familjefar till två pärlor, L och T, som har en synnerligen fantastisk förmåga att skänka glädje, testa extrem stresstålighet och inspirera mer aktivitet av barnasinnet hos en vuxen doktorand. Utöver mina barn och mitt yrke har jag dessutom en hobbyverksamhet som passionerad gruppträningsinstruktör några gånger i veckan. Att få jobba med kroppen, pressa psyket och testa sina gränser till vissa gånger bristningsgränsen är en lycka, en passion och en mentalt kännbar spark i skrevet. I feel alive så att säga.
Igår fick jag således också den tyngsta av pungsparkar ever då jag och min kollega E visade var skåpet (aka modell Turning Torso) skulle stå. Mer eufori har sällan skådats i en gruppträningssal. En uppladdning och gigantisk rush av adrenalin laddade om hjärnans batteri så till den grad att vardagen med ens kändes lite lättare, varmare och bättre. Så om än det är något jag personligen behöver i vanliga fall för normal kropp- och hjärnfunktion är det i dagsläget en oumbärlig källa för uppladdning av ork. Ja det ska inte stickas under en stol.
21 maj, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du har alldeles rätt. Framförallt för oss som sitter mycket så blir idrott som en drog. Att verkligen få ta ut sig är det som håller mig mentalt frisk.
Konstigt att förr var det bästa man kunde göra på sin fritid att vila nu är det precis tvärtom!
jenny maria: Visst blir det så och det hjälper mig lika mycket mentalt som det gör rent fysiskt.
Förvisso har jag kanske inte märkbart reducerat min träning den sista tiden (då skulle ingen vistas i min närhet eftersom jag konstant skulle uppträda med en manlig form av PMS) men däremot omstrukturerat och klippt bort mycket av träningens bisysslor som lätt följer i släptåg. Behövligt och bra.
Skicka en kommentar