Förändringens blästrande vind

Inte var den väntad när man stack ut näsan från forskningsbyggnaden. Motvinden av slaget Allan. Från sjukhuset och in mot stadens kärna attackerade den skoningslöst i rak linje och fick mig nästan stillastående i nedförslut. Till råga på allt piskade den upp jord och sand från närliggande byggnadsplatser och förvandlade en moderat otrevlig motvind till ett maskineri av inhumant sandblästeri. In kröp kornen i ögon, näsa och mun så det krasade mellan tänderna. Inte ens bland stadens hus var man skonad, nej se staden hade förvandlats till något jag normalt mest trodde upplevdes i en torr Sahara-öken.
Väl framme tog jag skydd i en galleria och kikade förstrött in i en av butikerna. Ut kom jag minuterna senare med påsar, ett bättre humör och travade lättsamt in på hårstudion där ugglenästet omvandlades till en mer stilistisk igelkott. Lite fattigare och ännu gladare styrde kosan mig mot kaffehaket numero uno men se här fick sig den nyvunna glädjen en armbåge i revbenen:

"Stängt 15:00 pga personalutbildning. Vänligen återkom i morgon då vi har öppet som vanligt."

Merde. Detta var inte enligt planerna och humöret började bli lätt indränkt i citron. Vände på klacken och gick till Coffehouse, ett av de i alla fall bättre sekundära alternativen där en Macchiato White fick den tuffa uppgiften att ändra humöret. Den lyckades rätt ok ska sägas men att man fick en gratis mjukglass vid köpet av takeaway-kaffe var en bidragande faktor. Så där satt jag på torget i allmän förströelse med min kaffe, påse kläder, en vaniljglass och kände mig lite glatt Nalle Puh.

När sista klunken kaffe landat i sinnet (notera att kaffe dricks både för upplevelsens och smakens skull) föll ögonen på inkvarteringen av torgets bokhandel, och genast slog det mig att min efterlängtade beställning av böcker fortfarande inte ankommit från Bokus till min postlåda. Med en lägenhet för tillfället totalt avsaknad av vettig och uppskattad litteratur och en beställning någonstans i en postsäck who knows where insåg jag det skriande behovet av litterära ord. Kanske är jag tappad bakom vagnen eller levt med säcken över huvudet, don't hold it against me, men författaren Paulo Coelho har gått mig fullständigt förbi. Dock inte längre och att få sätta tänderna i Zahiren - en roman om besatthet, känns lite vardagslyx.

Var det någon som pratade om arbetspanik, förnekelse och undanflykter tidigare?

Que? No comprende.