Nyårskrönika anno 2011 - What it's really all about

Solens tunna vinterstrålar får vattendropparna i de kala björkarna att lysa upp som små eldflugor. I köket på hög volym Ben Howards rörande Old Pine där jag fuldansar med kastrullen i ena handen och vispen i den andra till grannarnas storögda förtret. För mig är nyårsafton en av årets absolut bästa dagar. Julafton, midsommarafton, födelsedagar kan dra, det här är en dag i min smak från hudens epidermis till rörbenens levande kaviteter. Laga mat en masse inte stöpt i traditioner av stinn julskinka utan friheten att gå matbananas på heltid.
Bjuda in trevligt folk vi gillar att umgås med, skåla i bubbel, rött och vitt. Skratta, samtala, njuta, äta. Länge, rofyllt. Så jag börjar i tid, njuter av förberedelsen och undviker stressen. Bakar brödet någon dag innan, kokar den ljuvliga tomatsoppan i förväg, lagar en citron- och mangocoulis som får stå och dra några dagar för att verkligen utveckla alla smaker. Hela menyn dansar vals i huvudet och jag längtar efter att servera och äta. En Melon Passion till fördrink, snittar på kavring med parmesancréme och honungsmelon med parma. Därefter tomatsoppa med halstrade pilgrimsmusslor och räkor med grillat lantbröd som bäst harmoniserar med en vit Thomas Hyland från Penfolds. Till varmrätt ört- och enbärsstek på älg, pommes dauphinoise med vitt vin och västerbottensost, kantareller och rårörda lingon. Penfolds även här men nu rött smakrikt Rawson's Retreat. Som avrundning finns bara ett uppenbart val, choklad. En caraibefondant tillsammans med coulisen, jordgubbar, blondgrape och passionfruktsinfuserad vaniljglass.

Det är nyår för mig. Vänner, mat, umgänge, glädje.

Skål och gott nytt år.

Hjärtats postludium

Solen når inte särskilt högt över trädtopparna och värmer endast lätt de rött skimrande kinderna i det kalla, krispiga vädret. Hand i hand flanerar de, bland juldekorationer och dofter från varm glögg och nybakade pepparkakor i stånden på marknaden. Hon har en buktande mage och han ett stolt, nästintill pojkaktigt, leende på sina läppar när han möter hennes blick. Tusen uppå tusen glosor utan ljud. Hastigt lägger han sin hand över benet som omger brösthålan och blicken irrar. Han har en känsla av att det sticker, som små punkterande nålar över bröstet. Känner sig ängslig, darrig. Han kan stå upprätt men har en dämpad aning av att någonting kan vara fel. Sjukhuset är närbeläget, på kort gångavstånd, och under de få minuter som fötterna bär dem dit blir det varken bättre eller sämre i bröstet. Det känns bara oroligt, ostadigt, otäckt. Det hemtrevliga sorlet från marknaden byts ut mot sjukvårdspersonal som direkt möter upp och hjälper honom till ett akutrum. Utan vetskap för kvinnan som älskar honom mer än allt annat så har hennes man, patienten, prioriterats röd. Akut omhändertagande med kontinuerlig övervakning. Hon väntar i ett enskilt rum dit hon förs av vänliga händer med vänlig röst. Läkaren, du, får veta den röda prioriteringen direkt av en sköterska som kommer in i rummet där du just håller på att undersöka ett barn med magont. Du får ursäkta dig och släppa allt, säga att du återkommer så fort du bara kan men just nu måste gå. På akutrummet ligger mannen på akutbrits. Kläderna har klippts upp, han har nålar och vätska går in, han vrider sig av smärta. Han kallsvettas och börjar förlora medvetandet. Akutsköterskan håller på att sätta ett EKG och du ser direkt när vågorna börjar svepa förbi på skärmen vad som är fel. Massiv hjärtinfarkt. Patienten börjar svikta, hjärtat stannar. Hjärt- och lungräddning påbörjas och med febril och oavbruten aktivitet jobbar hela teamet med att rädda hans liv. Efter två timmar av totalt adrenalinpåslag och alla resurser möjliga tvingas du och alla andra inse det uppenbara. Det går inte längre. Hans liv gick inte att rädda. Halvtomma blodpåsar hänger på droppställningar och på skärmen för EKG är linjen rak. Släck den, säger du, döden inträffade 14:22. Du är helt slut och har den tyngsta uppgiften kvar, att förklara för den blivande mamman att hennes man inte längre är i livet.

Du sorterar tankarna, försöker ha en plan när du och en sköterska knackar på dörren till det enskilda rummet.  Hon går av och an, överlycklig att någon äntligen kommer dit. Hon vill direkt gå och träffa sin man så de kan gå därifrån. De har ju så mycket att göra. Beställa en barnvagn och köpa en weekendresa över nyår, komma bort lite innan barnet kommer. Lite egentid. Du försöker få henne att sätta sig ned för du har något viktigt att berätta. Hon sätter sig, motvilligt, och du försöker förklara. Hur sjuk han var, en stor hjärtinfarkt, hur ni försökte allt ni kunde men hans liv inte gick att rädda. Att han är död. Hon lyssnar inte. Du försöker igen, repeterar, möjliggör tystnaden att tala, låter det fruktansvärda beskedet sjunka in. Hon bryter ihop. Ni följer henne in till akutrummet där hennes man fortfarande ligger. Stilla. Död. Hon gråter och skriker i förtvivlan. Du stannar så länge som behövs. För frågor. För stöd. För att kanske förklara igen. Till slut måste du gå. Sköterskan stannar kvar. Du går in på läkarexpeditionen, sätter dig i stolen och andas tungt. Kanske gråter, känner förtvivlan och sorg. Sedan måste du gå och fortsätta undersöka det lilla barnet med magont, det kan vara något allvarligt som du inte får missa. Du måste vara professionell och empatisk, även om det på insidan river som salt i öppna sår.

Hittat och förlorat, bland smartphones och talkonst

Den gled ur fickan på ett anspråkslöst sätt. Ned i snön. Landade tystlåtet. Blygsamt. Facit blev en doktorand avskild från sms och samtal samt med ett mailkonto i dödläge på internatkurs i norrlandsskogar. Analogt, om surmulet summerat. Omvärldskontakter kokat ned till knagglig meddelandeservice på ansiktsboken från vistelseorten.

Under handledning tränar vi samspråk mellan läkare och patient. Om det som är svårt, kännbart, takykardihöjande och magontskrampande. Hur vi möter föräldrar där vi missat kritisk diagnostik hos deras barn. Hur vi lämnar dödsbesked och möter människor i kris, sorg och trauma. Hur vi hanterar och bemöter patienter med beroende av droger och alkohol. Vi agerar läkare, patienter och observatörer. Vi utsätts, granskas, uppmärksammas, kritiseras, uppskattas och lär oss för var passerande minut och timme. Dagarna är långa, utmattande och särpräglat berikande. Vi varvar allt det svåra med ljuvlig mat som skingrar, åtminstone för stunden, alla tankar om det svåra vi samlar redskap för. I upphettad bastu delar vi med oss av erfarenheter och knappologier, ett estuarium i söta och salta ord.

Vi förlorar sakteligen en del av synsättet i svart och vitt, ser gråzoner och sankmark där ord och meningar när de i väl stöpt utformning blir till stadigvarande grästuvor för människor i kris. Kommer underfund med problematiken och i den ett första steg till, måhända inte lösningen, men trösten och empatin så viktig i vår vardag. Kvällen blir sen, huvudet klarare. Sätter mig i allrummet med en laptop i knät och skriver. Om dagen, små stolpar att ta med mig hem. Sen kommer dokumentären Gazas tårar på tv:n och allt blir överväldigande. Jag går av på mitten som en torr tunn kvist. Brister i gråt, förtvivlan, skakar in till benens märg. Orättvisorna gnager i mig som rostig metall mot hårt ben.

Vänder till slut hemåt, med nya verktyg och en insikt om det gråa. Det svåra. Och en vänlig medmänniska som hittat den förlorade smartphonen. Det vita i allt gråa och svarta.

Photo-op för artikel

Artikeln till en nationell tidsskrift för läkare och läkarstuderande är färdigskriven och inskickad, genomgår för närvarande lite granskning och genomgång innan slutligt accepterad. En liten text om att vara både forskarstuderande och läkarstuderande och livet däremellan (what's left of it så att säga). Forskningsartiklarna jäser sig fortfarande stora och feta vilket i kort ordalag innebär att jag jobbar på fyra olika projekt parallellt med en (svag) förhoppning att kunna publicera alla fyra innan disputation men med en stark dito att publicera minst tre av dem.

Idag var det dock fotosession för den mer populärvetenskapliga artikeln i mysiga scrubs och min favorithuvudbonad bland op-lampor på op-sal följt av den forskningsenliga bilden vid mikroskopet och stora celler på dataskärmen. M är indeed en duktig fotograf. Det ser ju faktiskt ut som att jag vet vad jag håller på med. Who would have known.

Life in Research

Det här livet

Jag vill skriva men längs de efferenta motoriska nervbanorna bleknar aktionspotentialen ut. Elektriskt urladdad ebb. Det är bara vardag, regnig sådan med grus på glatt is. Barn lämnas och hämtas, slår in julpresanger, jobbar, planerar nyårsmiddag för goda vänner. Det är vardag, bra sådan, som inte behöver skrivas om. Just nu är det mer av att bara vara.

Chalk up another week for the weary

Efter i runda slängar plus femtio mil på europaväg 4 i norrlandsskogar och semisömn i bechterewssängar, två fantastiska disputationer med efterföljande bubbel och middagar med tal och presanger, små charmiga egenheter (FYI, ni vill inte veta hur en riktig norrländsk Old Fashioned blandas, än mindre smakar. Det får en norrländsk Vargtass, dvs vodka och ett lingon, att likna mellanmjölk). I mitten av allt detta har jag klämt in det numera vardagliga i form av submittering av abstract till internationellt forskningsmöte, spelat pipettvalsen i Cmoll och tryckt in koreografi i en atrofierande 30-årig hjärna med närminnessvikt för kaskadvomering på instituton svett i afton. Sedan glöggafton hos A och C. Pust.

Dagens upptäckter

#1 Blev vansinnigt trött post blodgivning.

#2 De stora, djupa och fyrkantiga fåtöljerna på det medicinska biblioteket fungerar alldeles utmärkt att både somna i och lite fint droppa egenproducerat saliv på skjortslaget.

#3 Bonusinsikten att ikväll köra 22 mil på mörka norrlandsvägar känns inte som någon hit.

P, revisited

Idag är P tillbaka på labbet!

Pedro Pablo Chaves; tiden går, vänskap består.

Dec

Vaknar med det vita landskapet utanför, till mitt egna förtret och barnens högljudda glädje. Det är december, årets sista månad med allt vad det innebär av traditioner jag är så överförtjust i (nota bene ironin). Men för första gången på vet inte hur många otaliga år skall det inte packas någon bil till bristningsgränsen, inga många långa mil längs snömoddiga vägar, inget julbord med massa rätter ingen äter upp. En jul för oss själva, vi och barnen, i vårt egna residens. Det är nästan så jag längtar efter lugnet. Lite som att på kvällen plugga lurarna i öronen, slå igång sanslöst berörande ambient/lounge-sidan av André Tannebergers Distant Earth och sluta ögonen. Inte heller finns någon i ordets rätta bemärkelse tenta att skriva efter högtidshelger mer än fåtalet frågor runt geriatrik aka äldrevård, en placering nu änteligen till ända. Jag kan hysa en viss beundran för de som ägnar sitt liv åt den medicinen, från läkarna till arbetsterapeuter, ty den är viktig och full av värdighet för multisjuka människor. Men jag med min typ-A personlighet så förblir det mer som att simma i sirap av tristess. Men gjort är nu gjort och kommer, med förhoppning, inte åter i samma utformning. Akutsjukvård och kirurgiska åkommor är mig å andra sidan, varmt välkommet. Så kirurgterminens kvarvarande kurser till våren har mig leendes från öra till öra i Jack the Ripper-stil (no pun obviously intended).

Men december är där jag är. Så jag forskar en del, skriver på både publikationer och en artikel till en svensk läkartidning, skickar abstracts till konferenser under 2012, åker på internat för att lära mig om svåra patientsamtal, handlar julklappar, renoverar i det doktorandska residenset med doktorinnan, men framför allt i veckan firar mina nära vänners fabulösa disputationer. Och om allt vill sig väl kommer jag i kvällningen somna kungligt i den nästan fyra meter långa nya soffan med både divan och schäslong. December alltså, inte helt tråkig månad detta år.

Att dö den stora tristessdöden på klin

Jessica skriver att hon dör VetU-döden på KI. På ett annat sjukhus i en annan ände av landet håller istället en annan kandidat på att dö den stora tristessdöden på klin. En och en halv vecka på avdelning har mig att klättra på väggarna. Tillåt mig summera: Ett/1/! utfört neurologiskt status på åtta/8/!! arbetsdagar! Begreppet sittrond är ett främmande begrepp som med lite tur utförs en gång i veckan. Begreppet rond och att träffa patienter är obefintligt. Inga patienter kommer in, inga skrivs hem, de bara är, vilket jag förstår men föranleder för mig inte heller särskilt mycket jobb utan istället att sitta av tid. Försöker effektivisera. Tar med laptopen och gör case inne på läkarexpeditionen, kaffe i pappmugg mitt främsta sällskap. Klockan slår 9:53 och inga riktiga läkare ännu i sikte. Som ett ensamt skepp utan roder på stiltje hav. Pausar, skriver utvärderingsmail till klinikansvarig om placeringens brister med förhoppning om bättring för kommande kandisar med olycklig avdelningslottning. Plingar snabbt ett svar tillbaka, med tack för upplysningen. Det upplevs genuint men sett för mycket av motsatsen och det genuina förblir till syvendes och sist ambivalent.

Går ned till våningen under där E jobbar med patienter med långt mer akuta behov. Insuper atmosfären, pulsen, drivet. Hon har inte tid. Injektioner ska ges, anteckningar skrivas, telefonsamtal ringas, anhöriga underrättas. Jag vill ge injektioner, diktera, träffa patienter. Istället sitter jag på en tyst läkarexpedition bakom en låst dörr, och dör den stora tristessdöden.

DD

Z spikar sin snigga avhandling i forskarvåningens egendesignade björk. Vi hurrar, gratulerar och levererar en spark i ändalyktan inför nästa veckas stundande disputation. Vi har delat mycket under åren, Z och jag, med fördel sena kvällar och helger på den femte våningen i ett av sjukhusets äldsta byggnader. Skratt, funderingar, den obligatoriska doktorandångesten och så mycket mer; alla de aspekter som målar denna rätt slutna tillvaro i mångfacetterande fantastiska dimensioner som aldrig glöms. Vi blev vänner som förstår det mesta utan många sagda ord.

Kommer hem, i brevlådan ett kuvert med handskriven address. En av mina närmaste vänner J bjuder in till sin disputation vid det tekniska norrlandsuniversitetet nästan samtidigt. Två nära vänner skall uppnå sin efterlängtade PhD med två dagars mellanrum. Det blir en DD-vecka - disputationsdubbel! Vi ska skratta, fröjdas, njuta, skåla, sjunga livets lov, skriva klart kapitlet och vända blad mot nya horisonter. Det gör mig glad. Om runt ett år är även jag där, och vänder blad.

till långsamhetens lov

Kliniken är lugn. Läser lite om patienterna men lyssnar främst på ST-läkarnas mer än charmiga aanekdoter om dråpliga situationer under AT och finner en sorts tudelad glädje kopplad med prestationsångest över att jag ännu har den kvar. Rondar med sköterskan, ordinerar och avvaktar. Går till fikarummet och tar en kaffe på väg mot röntgenrond i en annan del av sjukhuset. Möter upp med överläkaren som fredagen till ära befinner sig i civila kläder. Småpratar längs vägen, inte kallt utan ljummet, ja nästan varmt. Kryper in i det något dunkla röntgenrummet där fler än en överläkare spelar wordfeud på sina smartphones i knähöjd och döljer sina laster från röntgenläkaren framme vid skärmarna. Det blir inte mer än så. "Fredagar är så pass lugna, ni kan sluta för dagen". Så går förbi avdelningen, ordnar lite administrativt och stämplar ut det fiktiva tidskortet från kliniken och stämplar in på labbet. Från det ena till det andra. Sköter om lite celler, hojar hem med fredag i smaksinnet vilket får bjuda på ljuvligt god mat med grillad ryggbiff, sotad paprikasallad och citron ackompanjerat med gott italienskt vin. Allt i gott och nära sällskap.

Någon slags ledighet

Det kom till slut, tentaresultatet. Ett icke omärkbart antal arbetsdagar efter stadgad universitetspraxis vilket föranlett en del mailande med A över sagda kursansvariges bristande ansvarstagande. Och det gick ju vägen dessutom. Igen. Gånger två. Den kliniska farmakologin oroade mig inte och om någonting får den delen ackompanjeras av det galaktiskt myntade uttrycket "fina fisken". Men den andra, tillika numera ökända GAMES aka kursen från the very bowels of hell, fick mig nästintill att svälja min MacBebis. G som i godkänd. Say what? Hur fan gick det till? Jag hyser inget tvivel om en lätt till måttlig grad av upprättning ty mitt resultat var exakt på de berömda och adekvata 60%. Därmed hälsas den kliniska vardagen åter skönt välkommen, för trust me, preklin är inte roligt när man redan läst två kliniska terminer. Så farväl preklin, vi ses inte igen.

(men jag skall inte sticka under stolen med att de ännu måttligt färska farmakologikunskaperna kom väl till pass vid dagens casearbete då jag är delaktig i handhavandet av multisjuka patienter med mycket läkemedelskomplikationer)

Gräset är inte grönare på andra sidan

Drog iväg på hotellweekend över helgen.

Resultat?

Trött som fan.

Varken kropp respektive själ får någon lugn och ro genom att springa efter tre bustroll på äventyrsbad samt äta mat på restaurang där de hunnit lessna innan förrätten. Eller för den delen äta hotellfrukost i omgångar och trängas med pöbeln på kommersialismens möberhögkvarter. Att efter det köra i trenne timmar i kontinuerligt regn längs mörka vägar och motljusreflexer from hell var grädden på det berömda moset. Men roligt har de haft, och när allt kommer kring är det what matters most.

I morgon är zebran tillbaka och betar på den lugna akademikersavannen igen.

Jag erkänner, jag är ingen duktig ledighetsakademiker

Egentligen gillar jag att vara ledig. Det är rofyllt, stressfritt och rätt stillsamt med att kunna äta sena frukostar, lalla runt och leka barnslig fåntratt med 2-åringen på köksgolvet, eller att kunna åka iväg på lite seminarieverksamhet och middag på eftermiddagen och kvällen.

Men sen finns de ju där. Lite forskningsmail i mailboxen.

Så en stund senare satt jag och räknade lite lösningskoncentrationer och planerade experiment.

Det går således alldeles utmärkt att tvätta en zebra, men tro fan inte ränderna går bort för det.

När takykardikulmen normaliseras till asystolivacuum

Under ett antal dagar (veckor?) bedriver man någon sorts inhemsk autoamplifiering av takykardispecifikt adrenalin som i en sorts spastisk utlösning mynnar ut i ett tonlöst och stillavarande vacuum. Försöker få kontroll på transkriptionsfaktorer, signaleringsvägar, kloningsvektorer och restriktionsenzymer, ändå fast du vet att när det väl gäller kommer du ändå sitta på teh famous pottkant eftersom det kommer någon fråga ur en infallsvinkel du inte lyckats reflektera över. Höjden av ironisk skämsfaktor är när det kommer en fråga jag och Handledaren bokstavligt talat under förmiddagen suttit och resonerat runt och vi har en utstuderad plan på hur dessa funderingar skall bemötas om de dyker upp. Och upp dyker den. Handledaren ler lite smått men i mitt huvud är det nattsvart. All logik är helt bortblåst och helst av allt vill jag momentant bara ha en fallucka under stolen i bästa James Bond-stil. Svarar sådär fult trevande och den berömda svansen mellan benen känns plötsligt rejält luden och tafflig. Men åsido den uppenbara fadäsen är de därefter få och istället mestadels roligt att resonera runt ens forskningsresultat tillsammans med andra duktiga forskare.

Efteråt går man istället omkring och tänker "jaha, var det det?" och "hur gick det egentligen?". Den så alltid påtagliga skämsluvan är duktig på att inducera det klassiska ont-i maggropen-tvivlet och frågetecken om ens prestation, även om jag för dagen tror den något bisarra mängden inmundigat kaffe med Kahls-stämpel post-mittseminarium kan ha ett gastritfinger med i spelet. För den ytterst snälla verbaliseringen tillika intyget vittnar om motsatsen med citeringar som "utmärkt vetenskaplig engelska", "bra vetenskapliga resonemang" och "god förmåga att dra slutsatser av sin forskning" får vilken liten doktorand som helst att vilja lyfta-på-hatten-och-hovbuga. Rodna för dito är ju inte ett understatement OM VI SÄGER SÅ.

Kanske förmår fyra dagars ledighet i den skrämmande alternativa verkligheten "outside academia" utan fokus på vardera studier, forskning eller liknande skruva tillbaka huvudet i både  rätt led och gängor. Återstår att se hur självmedicinering med hotellweekend, familjetid, shopping, och mat på restauranger har för långvarig effekt. På den noten tar jag därmed initialt till att städa bohag och dricker rödvin. Åter måndag, således. Då ifrån en klinisk vårdvardag som kandidat i för stor pyjamas.

ATLS och teh joy av medförfattare

I ottan med mörkret utanför satt jag i sminkösstolen på sjukhusets kliniska träningscentrum, en tillika mer än timmeslång procedur som innebar både brända kläder och rejäla mängder smink i form av aska, sot, blod, medicinskt kol och gelatin en masse. Agerade skademarkör (patient) för läkare inom olika discipliner som skulle examineras i ATLS (Advanced Trauma Life Support). Högst lärorikt även att bara spela patientfall. Har likt en torr korallsvamp sugit åt mig kunskap i vätsketerapier, traumahandläggning, intubationsparametrar, olika statusbedömningar. Summerat är många erfarenheter och kunskaper rikare på bara fåtalet timmar och än en gång tydligt manifesterat hur jag är helt såld på den medicinska kirurgin. Det här var medicinsk utbildning på högoktan. GAMES och dylikt, släng er i väggen. Det sedan torrt brittiskt humoristiska i att gå tvärs över en stor del av sjukhuset, sminkad till oigenkännlighet bland normala folk och fauner, till ett omklädningsrum med dusch för att långsamt lösa upp stelnad gelatin ur brösthåren fick ju mer än och annan att vrida på frågeteckenshuvudet.

En dylik eftermiddag som inneburit att mitt mastodontmanus änteligen skickats ut till medförfattare för kommentarer innan submittering för publikation är en milstolpe av gränslöst mått. Tre års arbete för närvarande nedkodat i 9.300 ord och tretton manuskriptfigurer är en födelseprocess värdig både kaffe, vin och hurrarop.

In the middle av allt

Ad interim är huvudtemat pekläsande av både egna och andras alster, gärna japanska fältledande diton med übermensch som Takanayagi i spjutspetsen. Bedömningsgrupp av grovkaliber och lokal är bokad för verbal dekapitation av en blåknutsslagen jag. Tentans postludium mildras av både tid och en svag vällustig känsla av att det faktiskt kan ha gått mer vänster än höger (nota bene åsyftandet på undertecknads skrivhand och ej ett tvångsmässigt blockval i en politisk floskeldjungel av bidragsfiffel och paket om jobbgarantier). Dimväggar färgas till liv med U2:s nyutgåva av Achtung Baby, franskrostad espresso och mörk chokladkaka med syrliga hallon är oumbärliga i sitt bidragande. Den alltid så berömda pajplajnen (ode to Mårdas) är full med späck och ister där den mittseminariska kulmen föranleder en bokad hotellweekend utanför stada med shopping, vattensurf, ljuvlig middag och ovärdeligt ostörd tid med E och trio av barn.

Sekretessen, en relik i det förflutna?

Jag har en förhoppning att detta orsakar både tankeverksamhet, bejakande eller någon annan typ av känsla adekvat till innehållet. När patienter besöker oss läkare, sköterskor, kandidater, kuratorer, sjukgymnaster, tandläkare och andra i vårdkedjans långa länk kan vi hoppas de alltid känner sig trygga med att vad de än berättar åt oss är i strikt konfidentialitet och att det stannar med oss och de involverade i vårdtillfället. Det är också den målsättning vilken vi som vårdgivare hela tiden strävar efter. Men hur lätt är det egentligen att göra missar och felsteg som går emot de lagar och regler som sekretessen innefattar. Låt mig summera det för er: Lätt. Den blöder som en jäbla sil med vatten.

Det sker hela tiden, varje dag, på varje sjukhus och hälsocentral, och utanför dess väggar. Ett av de grundläggande problemen är att det idag finns så galet mycket undantag för när sekretessbelagd information får/ska/bör lämnas ut att det inte går hålla koll på vad som är rätt och fel. Vi har nyligen under en vecka sergeantdrillats av en av tveklöst bättre lärare jag kommit att korsa väg med. U, en rödflammande krulltott till jurist med smittande skratt, pondus in extremo och en attityd som sparkar stjärt. Hon undervisade i den juridiska problematiken, begrepp och förhållanden som sätter väldigt mycket ting och tankar i perspektiv i hur vi egentligen förhåller oss till sekretessproblematik. Visste ni att det intyg en läkarkandidat skriver under gällande sekretess och förhållningssätt inte är ett lagligt giltigt dokument? Satte nästan förmiddagskaffet i vrångstrupen när jag blev varse detta falskspel för galleriet. Kandidater under utbildning lyder under helt andra förordningar och regler än vanlig vårdpersonal jag inte hade en susning om. Vi tvingades vara tydliga i våra beskrivningar och förklaringar, det var ingen kandidatvecka utan enbart juridik light och jag kom att uppskatta den grundligt. Både utiffrån intresse och inspirerande lärare. I en kaffepaus kom en liten kvarhängande samling människor och läraren in i en diskussion om ämnet sekretess och detta med hur läkare, läkarkandidater och annan vårdpersonal skriver om tillvaron i sociala medier som Facebook och bloggar. För mig blev detta genuint intressant eftersom jag gör just det, skriver om min tillvaro i ett socialt medium. Detta är något jag funderat rätt mycket på den senaste tiden och det krävs inte särskilt mycket tillbakablickande för att inse jag i flera fall har varit farligt nära gränsen (ibland över?) om vad som verkligen är helt ok att sätta i print.

Men sedan en tid tillbaka, och jag har poängterat det förut, är alla eventuella patientfall som beskrivs här någonting fiktivt. Det kan vara samlade upplevelser av flera olika fall. Om avdelningar nämns är det aldrig där den fiktivt beskrivna händelsen ägt rum. Så varför ens skriva någonting om jag nu "ljuger" så mycket i mina historier? Jo för även om sekretessen är mellan mig och de jag möter en högst professionell och privat angelägenhet, så fyller de en poäng, kanske nästan två. De beskriver hur jag upplever utbildningen, yrket, de känslor vi hanterar, bemöter och konfronterar. Svårigheterna, lyckan, förlusterna, stressen, pressen, och om varför vi gör det vi gör. Det handlar om mig, inte patienterna. Så i detta sociala medium är inte patienterna i fokus, det är jag. Vad jag upplever och känner, vad som formar och förändrar inne i bröstkorgen och under hjässans suturer.

Like a ton of bricks

Slog det mig idag.

Vill verkligen bli klar med den här avhandlingen.

Nu.

Men det verkar vara lite som Florence + the Machine sjunger i den melankoliskt hjärtbevandrade "Never Let Me Go" på senaste Ceremonials.

Knotan calling

Färdigskriven. Dränerad. Uttömd. En likblek Knotan är nog en rätt adekvat beskrivning när det kommer till kritan. Men summerat, mitt krutfördelande på de två delkurserna (90/10) föll nog väl ut då den ena delen känns rätt hemma i hamn medelst den andra hänger tunt i Everestluften. Vilket inte bekommer mig. Kursen är flummig, dålig och om än till viss del semirelevant, ett monumentalt aber av tråkighet. En liten omskrivning på den delen rör mig inte i ryggen om utfallet blir sådant men om jag, mot all förmodan i världshistorien, skulle snubbla på rätt sida om mållinjen kommer jag inte sörja då heller. Så med åtminstone skrivandet i hamn är jag bara forskare på heltid i två veckor. Det känns tamefan som semester. Eller Freedom som gänget i Run Kid Run sjunger.

Den gröna milen

Motivationen till evighetens svar på vinkelvoltens uppfinning mer känt under namnet tentaplugg börjar tryta rejält och har benägenhet att snart yttra sig i tourettesliknande apspel i sardinburkens biblioteksträd. Det handlar sällan OM det ska hända utan per definition NÄR. Lite grann som att bara vänta in det oundvikliga, en redan förutbestämd terrorbalans. Det är lite grann som med franska främlingslegionen. Bryter ned ens psyke och sedan byggs det upp igen för att därefter brytas ned. Allting orsakar en hygienbrist i hjärnbarken som bara kan motas i grind av att kaskadvomera det väl söndertuggade studiematerialet över examinationsfrågorna. Efteråt hissar man vit flagg i en vackert ovärdig sorti som en likblek och borttynad version av Knotan från Super-Ted.

I morgon.

När orken tar slut tar humorn över

Ibland är det alldeles för mycket uppenbara gymnasieflashbacks (varpå ni nu kan förfasas över det faktum att jag gick gymnasiet på 90-talet när alla skulle bli tv-kändis på ZTV och synas i originaluppsättningarna av Baren och Big Brother) på universitetet. Varför existerar en sådan sak som att en kurs mitt i läkarprogrammet helt plötsligt kräver att alla ska skriva upp sig på en lista uppsatt i en obskyr byggnad vi öht nästintill aldrig befinner oss i för att få skriva tentan. Newsflash till kursansvariga, det vore synnerligen udda att den obligatoriska kursen mitt i programmet inte skulle få studenterna att dyka upp till tentamen även om listan i fråga var av en icke-existerande natur. Således måste den rätt briljanta humoristiska idéen om att lägga till flertalet pseudonamn med relation till kursens innehåll bejublas ordentligt. Exempel...

Antti S Syrah (ASA)

Theres Cecilia Antidepp (TCA)

Angie Receft Blockström (ARB)

Cara Antagonist (Ca-blockare)

Allie C Enzym (ACE)

Anders Mår Medel (AMM, Arbets- och Miljömedicin)
Viktor Viagra

Med flera.

Dessutom dricker jag vin och tentapluggar. Samtidigt.

Chef hör bön

Eller snarare, chef läser mail från lätt frustrerad doktorand. E klagar på att jag är otrevlig och jobbig, och jag vet det. Till slut blev det bara för mycket, gick inte. Kroppen sa fysiskt ifrån över det beständiga kortisolpåslaget och gick i strejk. Snäll chef, som så många gånger förut, är ypperligt förstående och har mer bara undrat "när" jag skulle säga till. Inte "om". Och på en dag vänder det. Lite analyser utlokaliseras till en biomedicinsk analytiker, ett experiment till en mycket duktig postdoc i Sahlgrenska götet (tack B!). Jag hinner läsa ett antal effektiva timmar och ansamla kunskap. Hinner köra en PCR på labbet. Räknar lite på den utlokaliserade och dagsfärska analysdata som precis blivit klar. Resultaten är helt lysande fantastiska. Ringer chefen och gapar rakt in i luren "Har du sett!?". Sex staplar som för de allra flesta bara är ett diagram, men för mig en bekräftelse att allt slit helt plötsligt blir all möda värd. Jag tänker "Var fan är champagnen!?". Och jag hinner ta mig hem i tid, säga god natt till barnen. Så med en sådan färgrik måndag i ryggen mixar jag mig en Melon Passion och hjälper E med att montera nya garderober i hallen.

.

Andetagen en aning lättare. Hela fallet är oavsett utgången ett smärtande elände av lidande för alla parter från början till bortom horisonten. Men från och med nu, låt såren få börja läka och lämna ett ärr som till slut inte gör ont men gör en till minnes om det svåra. Det räcker nu.

Inte idag heller

Fortfarande begravd under böcker och måsten. Men har ändå sedan sist skrivit ett tredjedels manus, gjort klart terminens kurs i bild- och funktionsmedicin (kirurgisk onkologi, trauma, interventionsradiologi med mera), skrivit alla case och uppgifter i kursen om kollektiv uppgivenhet och bedrivit en icke helt ovärdig skörd laborationer.

Men ännu, häcken obönhörligt full.

Inte död

Bara begraven.

Under böcker och akuta måsten.

Pengar Piller Psykvård – ensidigt vinklad historia eller bister verklighet?

Aftonbladet har nu under en ganska avsevärd tid bedrivit artikelserien ”Pengar Piller Psykvård” och jag har följt den med ett ambivalent intresse, både utifrån väldigt jobbiga patienthistorier men även försöka se det ur vårdpersonalens perspektiv. Jag har svårt för historier som bara tar den ena sidan i beaktning, och därför kan jag summera med att programmet ”Uppdrag: Granskning” inte alltid faller mig helt i smaken. Hur som, tillhör man bara det ena laget blir det vinklat, dvs. är man bara patient så ser man vården på ett sätt medan de som jobbar inom den ser det måhända lite annorlunda. Ingen har därmed mer rätt eller mer fel än den andra, men min egen slutsats utifrån alla de otaliga historier jag hitintills läst är att oavsett vad så ska patienter inte behandlas illa och de ska bli betrodda när de kommer och lämnar ut jobbiga delar om sig själva. Deras historier skall tas på allvar, de skall utredas, de skall få känna att någon har lyssnat på dem och har deras bästa som sitt främsta intresse. Patienter får inte bagatelliseras eller drivas med, cynismen hör inte hemma i det rummet. Jag kan inte, som medmänniska, låta bli att irriteras över hur patienter upplever att de blir bemötta genom att läkaren inte tar dem på allvar och skickar hem dem. Om jag tog emot en ung kvinna som sitter och gråter, hyperventilerar och skakar fram en historia med problem som pågått i flera år och uppvisar alla tecken på panikångest och därefter skulle jag skratta och säga ”här hjälper vi alla, var inte rädd, du är söt, gå hem” – snälla, avskeda mig på en gång och förbjud mig ifrån att utöva läkaryrket. Hur svårt kan det vara att erbjuda en hjälpande hand? Början till en utredning? Boka in ett uppföljningsbesök och se hur det går för personen? Att under den stunden hon finns där visa att du bryr dig och tänker hjälpa henne så gott det går? Att bara vara en medmänniska! Men ändå, nyanserat var melodin. Läkaren i fråga kanske hade goda intentioner, det vet jag inte utan jag spekulerar, men poängen är att det är hur patienten uppfattar bemötandet som blir den kritiska delen i vågskålen. Inom yrket finns ordspråket ”Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta”. De sex små orden räcker långt, djävligt långt, om man vågar tillåta sig själv att se de människor vi möter och inte bara sjukdomarna. En sådan läkare vill jag vara.

Den kollektiva uppgivenheten

Det går inte med ord förklara den ruttna tristess den här kursen orsakar på kollektiv nivå. Sjuttioelva olika föreläsare träder in i en föreläsningssal och mässar om just sitt område i någon sorts övertro att deras område är världens gåva till mänskligheten kopplat med en tro på att de stackars mottagarna, aka vi studenter, inte har ett dugg annat att lägga tiden på. Hela tiden monsterhandouts till leda som innehåller copypastad data från SPSS. Case med frågeställningar där de flesta (I assume) vill slita sitt hår om det skulle bota, eller åtminstone mediokert lindra, den överväldigande känslan av att just ha öppnat en burk med maskar.

Det är inte underligt att föreläsningarna kantas av många laptops där en del räknar statistik och fixar manuskriptfigurer (jag), kollar facebook (jag, med flera), kollar bloggar (jag, med flera), läser nyhetssidor (jag och många andra), nickar av trötthet/tristess (indeed jag, emellanåt), sover (andra) eller folk som spelar Wordfeud på sina smartphones (andra). Jag har inte tillåtit mig själv installera den lilla app:en och kommer låta bli för teh obvious risk av överdriven koncentrationsbrist i studiesammanhang.  Så för att summera denna uppenbara källa av ångest ger jag er några citat som yttrats så här långt:

"Vad fan läser jag egentligen?"

"Är det här alltså, på riktigt?"

"Men somnade ni inte allihopa?"

"Har du Facebook?"

"Nu måste vi ha rast. Kafferast. NU!"

"Vad tror de att det är för kurs de ger? Tio poäng AMM?"

"Flumputte"

"Nördfezt!"

"Alltså nu går jag."

"Den här kursen är så härlig för jag kan göra, absolut, ingenting!"

Som sagt. Om ni vet med er att ni i framtiden kommer läsa den här kursen vid detta universitet och inte klassar den som det tråkigaste du någonsin läst under denna fem och ett halvt år långa utbildning så ring mig. Jag bjuder på lunch. I en månad.

Sagan om den lilla farbrorn

Idag sitter jag, vuxen, vid en studieplats på ett bibliotek omgiven av böcker i arbets- och miljömedicin, gamla tentor, case om läkares arbetsmiljö och frågor om lagstiftande för övertider och jourer. För över tjugo år sedan, i slutet av 80-talet bland gröna och grå skolbänkar i rader, satt jag böjd över en bok som Barbro Lindgren skrivit och Eva Lindgren illustrerat tio år tidigare. Hade läst flera andra barnböcker tidigare men här var en liten historia om en liten ensam farbror som ingen tyckte om och inte hade några vänner. Det här var den första bok som korsade alla barriärer hos ett litet barn och ögonblickligen utvecklades till en kärlek för skriven text. Lite som att boken ringde på hos mig och sa "Hej, får jag bo i din bröstkorg resten av ditt liv?". Sedan dess har jag läst den, då och då, sett någon teaterföreställning, och alla gånger berör den mig på ett sådant djup att ingenting jag någonsin läst sedan dess kommit nära.

Så döm om min förvåning när äldsta grabben tar hem veckans läsläxa från skolan, sagan om den ensamma lilla farbrorn. Jag läser, han läser, vi läser tillsammans. Jag minns, känner klumpen i magen, det fantastiska slutet, och hur boken berör mig exakt lika mycket idag som då. Vissa böcker korsar alla barriärer.

Absolut sanning, eller, det vita äpplet

"Almost everything: all external expectations, all pride all fear of embarrassment or failure. These things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.

No one wants to die. Even people who want to go to heaven don't want to die to get there. And yet, death is the destination we all share. No one has ever escaped it, and that's how it should be, because death is very likely the single best invention of life. It's life's change agent. It clears out the old to make way for the new.

Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life."

- Steve Jobs, Stanford Commencement Adress, 2005

MMA, om än inte Mixed Martial Arts just idag

Med Mellanbarnet som livsstilsguide har jag anammat konceptet "Den duktiga flickans dilemma" med minsta möjliga ansträngning på denna rent ut överdjäfliga tråkiga kurs som innefattar Stalins förslag på hjärntvätteri - grupparbete med en sammanfattning från hela gruppen.

Och vet ni vad?

Idag kom ett mail.

Det var en som absolut ville vara gruppordförande och dra i tåtarna och en annan hade "åtagit sig att skicka ut mail, hålla kontakt" och så vidare.

Jag bara ler, svarar ok.

Och glider, med minsta möjliga ansträngning.

det post-operativa oket

En del genomgår en operation, har ett nästintill komplikationsfritt post-operativt förlopp, går hem och mår mestadels fina fisken och fort tillbaka i vardagsrutiner igen. Andra får nästan varenda post-operativa komplikation relaterat till det genomförda ingreppet. Den andra beskrivningen blev vår ram. Sårinfektioner, läkemedelsbiverkningar, akuta blödningar med ambulansbehov, inneliggande vård, ej adekvat smärtbehandling och mer saker in the mix. Men å ena sidan är den medicinska biten inte den mest påtagliga, om än en utdragen och komplicerad konvalescens är tung i sig, så är det rippeleffekten på anhöriga som åtminstone blir mest påtaglig. Barnen saknar sin mamma, putar med läppar och hänger med huvud när vi går hem från förskola och skola när de får höra hon ännu inte kommer hem. Hur de har en pappa som stressar runt som tokig för att hinna med allt som bör göras men ändå får försaka många av de vitala delar av vardag som behöver uppmärksamhet och tid. Humöret är inte på topp, inte energin och frustrationen ligger ibland lite väl nära till hands när motgångarna blir lite för många och lite för täta. Det är som en grå klump uppå ett snöre i halsen som väller upp men lyckas sväljas ned.

Jag säger då det. Ensamstående föräldrar, vardagshjältar är vad ni är.

Inget kaffe i världen råder bot på den här problematiken

GAMES, ett akronym för Global hälsa, Arbets- och miljömedicin, Medicinsk juridik, Epidemiologi och Social medicin. Nu ska jag därför vara fjortisjuvenil och istället tycka det står för Globalt Avskräckande Medicinskt Extraordinärt Syndrom och faller under G44.3.

Nej. Kursen levererar inte höga poäng så här långt.

Snälla, kan inte den här kursen bara helt magiskt registreras som godkänd utan arbetsinsats och därmed tillåta mig spendera tid med att skriva på publikationer, fixa snigga labbar och annat forskningsrelaterat istället?

Inte?

Nähä.

Elva

En helt vanlig helgdag. Mörkt ute. Inga särskilda planer. Telefonen ringer oväntat. Svarar. Det är en kompis åt henne. Tycker jag ska komma förbi och "hänga" som vi gjorde på den tiden, den tiden då allt var lite enklare än nu. Åker dit, träffar nya människor, hennes vänner, och henne.

Den kvällen var vår första. Av misstag sprutade hon Sprite ur mungipan på mig och skämdes. Jag bara log och tyckte om henne.

Den kvällen var det inte längre hon och jag.

Det blev vi.

Idag. För elva år sedan.

Så idag, elva år senare, annorlunda och så mycket bättre, lagar jag åt min bästa vän i livet en middag som borde gå att äta trots nyligen utförd tonsillektomi och halsont. Svampsoppa och ryggbiff med gremolata.

Jag älskar dig. Då, nu, i morgon och alla dagar därefter.

En helt vanlig torsdag

Lämnar barnen på dagis och skolan. Tar med en kopp kaffe till auditoriet för föreläsning i psykofarmaka. Har en sövd fru på bordet för rutinoperation av duktig kirurg. Skriver på två publikationer, den ena mer final än den andra. Kör fyra experiment, planerar tre andra analyser. Dricker mer adenosinreceptorantagonist. Fotograferar celler med mikroskopet. Besöker en semivaken fru med rejält halsont. Räknar förbannad lögn med SPSS. Åker hem för att ta emot folk från DHL. Hämtar barn på dagis och skolan. Lagar middag. Skriver mer på publikationer. Pluggar lite (med emfas). Tränar koreografi. Läser en bok. Ser ett avsnitt av en bra serie på laptopen.

En helt vanlig torsdag.

Att relatera till sjukdomar

Som läkarstuderande omges vi hela tiden av sjukdomar, i hela spektrat. Obotliga, korta övergående episoder, de som inte är allvarliga men obehagliga för våra patienter, förkylningar, sårskador, allvarliga sjukdomar som hos patienters uppfattning bara till en början är ett trivialt symptom, men allra främst de sjukdomar vi själva har egna erfarenheter av. Helt plötsligt blir det mer verkligt, symptomen och det diagnostiska tänkandet går över till en personlig referensram vilket inhyser både emotionella responser och kanske smärtsamma beslut. När jag träffar patienter med cancer slår det närmare hem, jag förstår alla känslor, uppgivenheten, den laddade stämningen mellan alla inblandade. När någon med hjärtinfarkt kommer in ger det flashbacks till en helikopter dundrandes in över hustaken mot det stora sjukhuset med min farmor ombord. När någon med gallsten ligger i smärta på britsen vet jag exakt hur det känns för jag har legat där själv, och det lugn en snabb intramuskulär injektion av Voltaren är som glimmande guld i granskog. När någonting inte står rätt till med väldigt små barn kommer tankarna om vår egen lillprins och hans svårigheter men hur han överkommit så många av dem. Minnena gör mig inte oprofessionell, de gör mig inte överdrivet personlig. De gör mig mänsklig, de ger mig insikt när tystnad talar mer än ord och att bara finnas i rummet betyder mer än motsatsen.

Jag läser om schizofreni, denna episodiska sjukdom mellan högt och lågt, mani och depression. Ingen jag känner, så vitt jag vet, har schizofreni. Inte jag heller. Men där jag läser känner jag igen små fragment i mig själv och helt plötsligt slår den lästa texten lite närmare hem. Vissa dagar har jag en väldigt hög produktivitet där ingenting känns omöjligt, det går att lasta hur tunga ok som helst på mina axlar men vikten är fjäderlätt och ingen stress i sikte. Ibland åtföljs sådana perioder av att det mesta känns tungt, jobbigt och stillastående. Det både skrämmer och intresserar mig. Samtidigt tror jag mig övertygad att de flesta människor med mycket i sina liv upplever vad jag här beskriver, ett dimensionellt synsätt där främst en sida av ett upplevelse- och beteendespektrum för förtur för en stund. Kanske är det mer tillskrivet hög grad av motivation och beslutsamhet och efterföljande perioder av återhämtning (icd-diagnos kandidatsyndrom?), men oavsett så ger det en viss förståelse för de som är riktigt sjuka.

Så ju mer vi vet, förstår och relaterar, desto bättre blir vi på att bota, lindra och trösta.

Lost keys (blame Hofmann)

Om än de gråtunga molnen inte tynger axlarna är det mentala oket av alla böcker framför mig en fiktiv smärta i ländryggen. Tool spelar sina suggestiva rytmer följt av aggressiva eskapader från både 10,000 Days och Lateralus in i mitt audiotära cortex som antagonist men lyckas bara nätt och jämnt nå en kännbar effekt. En hel dag av detta. Satsar några högoddsdållars på återfödelse i högre kast i morgon.

tgif, eller nåt

Jo jag är tillbaka i Sveriget.

Jet-laggad som fan blev jag också.

Nu har jag hundra saker att stå i, från sjuka barn med ögoninflammation till jobb i massor och plugg in absurdum.

Vi ses på andra sidan.

S.D. in my heart

Alltså.

San Diego, Kalifornien.

Hur summerar vi på bästa sätt?

Går det säga det helt enkelt bara är helt fantastiskt?

Nope.

Och då ska den väldigt sega flygresan till ovan sagda ställe räknas in. Att från Chicago (vilket det gick alldeles ypperligt flyga till) behöva mellanlanda i ökenlandskapets Phoenix bara sketna 60 minuter från S.D för byte av plan och onödig down-time var minst sagt inte ens nästan roligt. Men det till trots så väger allt det positiva upp det parentesmässiga negativa så hårt att det knappt får plats som sidfot. Mycket givande konferens fullpackad med makalös forskning som både inspirerar, får en att tänka till, utvärdera, omvärdera och ge en värdefulla lärdomar. Nya kontakter, nya människor, gamla kontakter, människor jag redan känner. Människor jag tidigare träffat i helt andra delar av världen som Glasgow och hemmavid. Att dela hotellrum och umgås med min vän P som flugit in från Sao Paulo, där vi skrattar åt dumma skämt och knäppa händelser från båda läger vi gärna återger från de månader vi inte setts. Frukost med bagels, cream-cheese, rökt lax och färskpressad apelsinjuice är extravagant bara det. Följer upp med en promenad längs 1st Ave, viker av på G Street, latte på Starbucks i Horton Plaza och ner tillbaka mot S.D Convention Center längs 6th Ave.

Äter mat och dricker viner som får mig att gå i brygga femtielva gånger om och lovsjunga livet. Restauranger i Gaslamp Quarters, från ett modernt pulserande Searsucker till up-style-italienska Bice (vilket faktiskt blir roligt oavsett hur man än försöker uttala och se på det som en svennebanan) där jag äter den mest ljuvliga carpaccio på kalv. Vandrar i turisternas Seaside Village, detta område som mest påminner om en leksaksstad i Playmobil med små färgglada hus och där ute på vattnet passerar den amerikanska flottan med örlogsfartyg av fallosfantastiska storlekar. Hangarfartyg är, om än på avstånd, en avsevärt imponerande syn let me tell you.
Med utsikt över marinan äter vi middag på makalösa Sally's On The Water där Blue crab cakes följt av chili crusted Maine diver scallops avrundat med chocolate crunch sätter mitt gomsegel i unisont flämtande lycka.

När morgondiset knappt har spruckit upp ta sig ut till poolen mellan hotellets två torn Seaport och Harbour. Åt ena hållet ljumma vindar från Stilla havet, åt det andra en magnifik skyline. Några längder i den svala poolen följs av en stund i den varma jacuzzin.
Tar taxi över bron ut till Coronado Island, ett av de absolut dyraste ställena att bo på i hela USA. Här huserar vi på beachen Silver Strand nedanför det mycket berömda Hotel del Coronado. Bara en kort bit ut i havet simmar och hoppar vilda delfiner, pelikaner flyger ståtligt högt upp och dyker sedan som spjut ned i det vattnet i jakt på fisk. Höga, glittrande Stilla havs-vågor slår upp över svenska smalben och lyckan att få bada i detta hav så långt hemifrån är en upplevelse av bejakande mått. Njuter av den varma septembersolen, finkornig sand mellan tårna, i lurarna sjunger Christina Perri hennes vackra Distance.

Livskvalite, någon?

I morgon flyger jag hem. Hade gärna stannat någon dag till.

Faktiskt.

Men som disclaimer är det påtagligt vilket klassamhälle jag befinner mig i. Har man pengar och bra jobb är det fantastiskt på alla sätt, men samtidigt finns det lika många i andra ändan av spektrat utan sociala skyddsnät och tryggheter. I det fallet vinner Sverige jackpot alla gånger. Den orättvisa som här existerar är svår att svälja med de privilegier jag ofrånkomligen själv har. Det blir en känslomässig kombination av ytterlig tacksamhet och fadd orättvisa. Varför jag, varför dem?

Musikmässigt får upplevelsen summeras kort med S.D. in my (aching) heart.

Helen Stellar - Io

U2 - With Or Without You

30 Seconds To Mars - Alibi

Red House Painters - Have You Forgotten?

Lady Antebellum - Hello World

The Commitments - Mustang Sally
Bo Bice - Get On And Ride
Helen Stellar - Flutterby
Christopher Young - Love Happens
Nancy Wilson - Elevator Beat (Vanilla Sky)

Vilka är ni?

Vareviga gång någon annan gjort det får jag lusten att göra det själv, men har än så länge inte tagit the plunge over the deep end så att säga. Men eftersom jag nu är bortrest i en vecka och inte *host* planerar *host host* att besöka bloggar med mera under tiden jag befinner mig på resande fot så slänger vi försiktigheten till vinden.

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Vad jobbar ni med? Vad pluggar ni? Vad gör ni när ni är lediga? Var bor ni? Vad ser ni fram emot? Vad ska ni göra idag? Vad läser ni? Vad ser ni för tv-serie? Och som bonus, vad borde jag blogga (mer) om?

Om ni skulle svara på frågorna kommer ni göra mig jätteglad. Eller för den delen, fuck frågorna om det är bättre och berätta istället vad ni vill!

West coast

Flygtaxi 05:30 på morgonen. I lurarna resesoundtracket Around The Bend By '12". Mot Kalifornien och San Diego via Stockholm och Chicago. Jag ska presentera forskning, bo på Manchester Grand Hyatt, fraternisera med skarpa hjärnor, umgås med min brasilianske vän P, hälsa på min tidigare doktorandkollega P.K. som nu gör post-doc på USC, shopping frenzy på ett klassiskt US-mall, bada i Stilla Havet på Coronado Beach och självfallet äta fabulös mat på Sally's Seafood On The Water.

Och kanske lite mer.

Catch you on the flipside!

Vänta nu 2.0, har logiken ramlat ner under fötterna?

Nu är Jan Björklund, epitetet Sverigets svar på högskoleförordningens självutnämnda Djingis Kahn, i farten igen. Nu ska landets vårdutbildningar utökas med 1,000 utbildningsplatser. 300 läkare och 700 sjuksköterskor. God tanke i praktiken, men är det förankrat i verkligheten?

Verklighetsförankringen tryter av flera anledningar. Den första är att högskolor och universitet inte får extra pengar (och utbildningsplatserna kostar ca 600 miljoner) för att utöka sina utbildningsplatser utan tvingas omfördela pengar inom den egna organisationen, vilket är ett finare sätt att säga "ta från andra utbildningar och lägg det på vårdutbildningen". Well, hur mycket jag än må vara intresserad av vården är hela tanken som att skjuta sig själv i foten. Utbildningar behövs, inom alla områden, det går inte att kapa bort andra utbildningar bara för att det ska bli fler läkare och sjuksköterskor. Och vad säger att det här förhållandet är 1:1? Vårdutbildningar är dyra, långt mycket dyrare än säg, bara som exempel, utbildningar inom samhällsvetenskap, ekonomi eller humaniora. Av vilken anledning skulle universiteten vilja ta 3-4 utbildningsplatser från en utbildning och skapa en plats på en vårdutbildning? Det skulle tillika gräva ett större hål i ett universitets budget eftersom en stor del av ekonomisk ersättning är baserat på x kr / student på en utbildningsplats.

Nästa uppenbara problem som inte heller verkar ha tagits i beaktning är hur det faktiskt ser ut på kliniska terminer för vårdstudenter under utbildning, och det här gäller både läkare och sjuksköterskor. Det är TRÅNGT! Kandidater trängs på avdelningar som stora druvklasar, de har knappt några patienter att ronda och får utföra väldigt lite kliniskt arbete. Om politiker skulle veta hur lite en del kandidater fått göra under sin utbildning tror jag inte ens de skulle vilja gå till läkaren. Det låter krasst men det är ofrånkomligen icke något mindre sant. Ett exempel ur verkligheten: Jag var på en klinisk placering tillsammans med inte mindre än 12 kandidatkollegor samtidigt! Vi hade självfallet inte alla tillgång till datorer samtidigt på morgonen för att läsa in oss på patienter, deras problem och vad som hänt sedan sist. Än värre, vi hade knappt några egna patienter att ronda och således knappt något eget kliniskt arbete att utföra. Skillnaden mellan kandidater blir här att de som har lätt för att ta för sig, höras och synas, får bättre kliniska placeringar - jag tillhör själv den kategorin - men så ska det inte behöva vara. Alla har rätt till bra kliniska placeringar oavsett om man är mer försiktig av sig eller buffel. Lägg till detta att det även samtidigt var både sjuksköterskestudenter och sjukgymnaststudenter där as well. Problem, någon? Nej, inte för politikerna. För att göra det hela lite roligare (för situationen är så absurd i sig själv) är att om politikerna tror att det finns handledare till alla kandidater. Yeah right, hoppa upp och sätt er på den pinnen och snurra ett tag. Således får man som kandidat även rätt dålig handledning eftersom de inte finns nog många att tillgå.

Vidare skriver artikeln om att alla landsting ropar efter utbildade sjuksköterskor och läkare. Jo men visst, perhaps, men är det inte intressant att då fundera på varför landstingen inte kan erbjuda nya och arbetsvilliga sjuksköterskor jobb? De får inga fasta anställningar, korta vikariat är melodin varpå de heller aldrig blir en riktig tillgång på avdelningen eftersom det är när rutiner sitter och arbetsförfarandet är beläget i ryggmärgen det blir riktigt god och kvalificerad vård. Jag ser med egna ögon hur sjuksköterskor sliter halvt ihjäl sig, hals över huvud, för att hålla ett vårdmaskineri igång med för lite resurser och för lite personal eftersom det hela tiden basuneras "Sparkrav! Minskade resurser! Dyrt! Pengar! Pengar!". De skriker efter mer läkare men hela tiden dumpas mer och mer administrativa uppgifter på läkaren och det arbete de borde göra, träffa patienter och utreda sjukdomar - bota, lindra och trösta - tillbringar mer tid i telefon, skrivandes papper och intyg, signera labbsvar och fixa sängplatser på avdelningar. Om administrativa uppgifter delvis kunde läggas på administrativ personal anställd för det syftet, torde den egentliga tiden en läkare träffar patienter (vilket idag befinner sig på minuter (!!!) / dag) kanske klockas in på timmar. Men tänker politikerna så? Nej. Istället vill de utbilda fler läkare för att de ska hinna med det administrativa, men jag ställer mig frågan - det är väl ändå inte vad jag utbildar mig till?

Som epilog bör sägas att dessa frågor har diskuterats, resonerats, förts fram och tillbaka inom flera olika medicinska organisationer som SLS (Sveriges LäkarSällskap), MSF (Medicinska StudentFöreningen), SYLF (Sveriges Yngre LäkarFörening) och fler därtill, Det förvånar mig att det verkar vara så lite av den diskussion som förs internt inte når ut längre än den gör. Beror det på att kommunikationen till politiker inte når ända fram? Kanske behövs det här en annan approach för att belysa den problematik som existerar, en problematik som inte går att ögonblicksförändra med ändrat antal utbildningsplatser?

Panoramic

Tillbaka till brottsplatsen. De flera meter höga panoramafönstren vätter ut mot innergårdens ännu små gröna kullar och de lätt gulnade björkarna piskas med regn och hotande åska. Bortanför innergården höga, ljusgråa tegelväggar med våningsplan på våningsplan av kliniska avdelningar och sjuka patienter.

De senaste åren har detta medicinska bibliotek varit huvudfortet för mycket av mitt idoga studerande, utbildning efter utbildning, ännu inte slut. Idag case och sammanfattningar där det goda krämiga kaffet är det enda foglim som håller ihop min trasiga kropp. Eller åtminstone vaken. Ytliga andetag är melodin då djupandning föranleder mig misstanke av revbensfrakturer, även om mitt logiska tänkande vet att det bara är en överdjäfvlig träningsvärk. Det bör också noteras att en subkutan injektion av butylskopolamid, ett snällare derivat av atropin, gav mig sinnessjuka synrubbningar. Total avsaknad av fokus där allt var suddigt oavsett avstånd och ett dubbelseende som hade gjort en trippeldestillerad Smirnoff stolt.

Två dagar till av panoramafönster, sedan värme.

Planen

I köket sprider sig doften från kastrullerna och stekpannorna. Smuttar på vitt vin ifrån den nya världens vackraste land NZ. Musiken står Christina Perri's lovestrong. för. Lagar skinnsotad lax med pressad potatiskaka, lättfräst grönt och skummig vitvinssås.

Ikväll ska det fortsätta packas.

Men först ska det här ätas upp.

Fredagsflirten, eller när två läkarkandidater resonerar över mail en fredagskväll

Fredag kväll. Sitter och harvar med läkemedel för vårt arma nervsystem och alla dess små signalsubstanser. I desperat behov av både lite sympati och bollplank in general slänger jag iväg ett mail till kurskollegan.

19:35 - "Hur går det med farmakologin? Jag höll på slita av mig mitt freaking hår igår när kombinationen 'fel läshänvisningar till fel upplaga av kursbok' uppenbarade sig. Stressad över att försöka hinna två case innan onsdag? Nejdå."

19:55 - "Jamenvafan, det går typ SÄMST. Vet inte hur jag ska lägga upp skiten och ligger därför hårresande långt efter, antagligen för att jag läser för mycket text som jag sedan ändå inte minns. ARGH."

20:05 - "Jamenvafan så skönt veta jag inte är ensam och tror alla andra är ÖVERDJUR som fattar allt på en gång. Har du nån whatsoever koll på freaking tema 2? Står i valet mellan att kasta ut boken genom fönstret eller stillsamt grina."

20:26 - "Aber lol. Om jag är ett djur så är jag ett underdjur. Vi har ju förstås överdjur, även gott om vanliga strebers med prestationsångest (kategoriserar mig själv som streber - nej, ångest - ja, där). En del är ju riktiga överdjur, men tjurskallighet till trots är för det mesta generositet och humor genomgående goda egenskaper hos dessa, vilket klungan som bygger industrier med att störa sig på överdjur helt verkar ha missat.

På tema 2 har jag inte mer koll än vad Herr Randig gav ut, d.v.s. ingen alls. Hyser en stark övertygelse om att PBL eller "casebaserad undervisning" i realiteten är självstudier. Kräks. Jag grinar sällan stillsamt när jag väl grinar, utan oftare så där fult och snorigt, men i övrigt känner jag mig ungefär som du där."

20:32 - "Ja fifan, livet på en pinne som någon sa någon gång. Behövde dock detta, att garva sig harmynt bland piller och många koppar kaffe är helt klart en mer positiv upplevelse. Är jag för övrigt den enda som faktiskt hoppas på att få Atropin på måndag? Koksalt vore ju, för att summera, rätt torftigt."

20:36 - "Kan du inte ta min atropinspruta då , förresten...?  (hur länge verkar sagda substans överhuvudtaget? Jag är som du märker inte så påläst att det stör.) Har ätit medicin med feta antikolinergika biverkningar och det sög hästballe. (O, mitt mogna och välmodulerade sätt att uttrycka mig.)"

Ja, som sagt. Läkarkandidater på en fredag. Now you know.

Pillertrillaren

Borde börja kolla över lite packning. Borde verkligen trycka in koreografi i hjärnan för att undvika Herr von Tratt om söndagen. Borde kanske inte störa resten av familjens sömn med Bon Jovi ur högtalarna hur bra Maybe Someday och Good Guys Don't Always Wear White än må vara. Å andra sidan har jag skickat poster på tryckning, startat upp experiment, snart färdigställt andra och pillertrillat i en vecka. Pillertrillandet är studiebiten. Farmakologi - mediciner - piller. Om måndagen skall jag (med lite tur) testa effekten av atropin s.c. på mig själv.

Den för några dagar sedan självinducerade "förkylningen" har sakteliga lämnat sitt doktorandska värddjur och sökt nya horisonter, men oundvikligen lämnat efter sig en fadd smak om både mångt och mycket. Inget ont som inte för något gott med sig brukar det ju sägas. Låt oss hoppas det stämmer för en gångs skull.

Scener ur ett äktenskap, del 26

En vardagseftermiddag.

Doktoranden har gått hem från labbet efter att det fiktiva tidskortet har stämplat ut (i verkligheten stämplas det aldrig ut). Rollen som pappa har tagit över och allt vad hemmaresidenset där emellan bjuder på. Sent omsider när eftermiddagen övergår mot kvällning, större barn kämpandes med sin läsläxa, mindre barn gäspandes runt benen, plingar telefonen.

Mail.

Från chefen.

Manuskriptet med stort 'M', uppdaterat med härliga resultat och ett stort steg närmare dess slutliga version. Mitt efternamn et al följt av en titel som ger mig välbehag och den reella aspirationen att publiceras i en high-impact tidsskrift. Bifogat en önskan om genomgång och revidering av diverse figurer. Nästa vecka utskick till medförfattare.

Den efterföljande reaktionskaskaden:

Frivillig helkväll på jobbet med korrekturläsning, skrivande och figuruppdaterande.

Var det någon som hostade ur sig "marionett"?

But I love it.

Hey world, is a little heads-up too much to ask for once in a while?

Du vet det redan dagen innan. Det är som förkänningen av en förkylning. Pirrar i kroppen. Orolig. Lättirriterad. Så varför ackompanjeras inte mobillarmet morgonen efter med ett litet "vad du än gör, kliv inte upp idag! Det kommer vara en riktig pissdag på så många sätt att du får lust att hänga dig själv!". Det hade idag skonat mig från så mycket djävulskap att jag åtminstone känt mig lite mer mänsklig än en urvriden, sur och möglig disktrasa där allt och alla bara irriterar mig. All drivkraft har runnit ur mig. Slut. Finito. Less.

Motarbetas från alla håll. Banken. Institution Svett. Sjukhuset. Står bara och trampar vatten i en förbannad jökel utan att ta sig ett enda jävlaste steg åt endera håll. Jobbet. Studierna. What's the fucking point? Den totala känslan att varken jag själv eller någon annan runt mig har någon mentalitet att klara av vad man företar sig. Initial eufori kan aldrig övergå i idogt arbete med beslutsamhet. Nej varför kämpa på med någonting, allt är väl bra som det är? Fuck. Fifan så less jag är på sådan värdelös mentalitet och dessutom simmar jag själv exakt mitt i alltihopet. Kan vi inte uppvisa prov på lite beslutsamhet och hålla fast vid vad vi företar oss? Nej då.

Jag borde aldrig ha vaknat idag.

Förbannade mobiljävel.

Fuck.

Det är okej att känna

Jag var 12, eller 13. Kommer inte längre riktigt ihåg. Var hos mina farföräldrar medan min pappa tog min mamma till sjukhuset för undersökning. När de sedan kommer för att hämta mig ser mamma grå ut i ansiktet, rödgråten och upprörd. Direkt säger hon "det är cancer".

Idag är det för längesedan för att jag ska komma ihåg min reaktion. Efter de orden har jag inga kvarvarande minnen på flera timmar eller dagar. Minnena är mer av ett töcken. Jag kommer ihåg när jag åker till uppvaket efter operationen, alla de gånger hon åkte iväg för att strålas, de gånger hon låg i sovrummet med stängd dörr och mådde dåligt av cellgifterna. Tiden, då, var relativ.

Efter lång tid blev hon friskförklarad. Vi var igen en familj som inte hotades av otäcka sjukdomar och kunde vara just precis det, en familj. Åren går. Jag växer upp, flyttar, utbildar mig, bildar min egna familj och vårt liv tillsammans. Min mamma ser så mycket fram emot att gå i pension och kunna tillbringa mycket mer tid med sina barnbarn då vi inte längre bor i samma stad. Det blir aldrig verklighet. Hon börjar bli trött, må dåligt. "Det är cancer" får jag höra igen. Nu går inget att göra. Den sitter på många ställen och dryga året efter diagnosen slutar hon andas. "Så här skulle det ju inte bli! Vi skulle resa till alla de ställen vi pratat om, njuta av livet tillsammans" sa min pappa så många gånger under lång tid. Jag kommer aldrig glömma hur han pratade med och åt alla på minnesstunden efter begravningen, hur stark jag tyckte han var.

Så varför berättar jag det här? Jo, för jag fick se en film. "Det är okej att känna". Och när jag ser den så känner jag. Alla de gamla minnena, förlusten, sorgen, men även hur det kan finnas glädje och tröst i allt det svåra. Den ideella organisationen Ung Cancer har gjort filmen. Titta på den, sprid den, skicka den till någon. Många kan behöva hjälp eller stöd.

Min mamma dog inte ung men långt tidigare än hon hade behövt. Och det är okej att känna, det gjorde jag idag.

Kärlek!

En gång i tiden

Helt plötsligt är den där. Terminsstarten. Inte med avseende på mig utan på alla de nyfikna och nybakade studenterna som står och trycker vid någon vägg, sitter vid ett träd, dirigeras i lekar och aktiviteter av äldrestudenter i färggranna overaller och baskrar med tofsar och solglasögon. Själv kommer jag hojandes från sjukhuset där arbetsdagen avrundats och upplever detta visuella skådespel där jag passerar förbi campusdammen och ängarna. Nollor springer omkring med nummerlappar på bröstet, röda oversized flugor runt halsen och attiraljer som får mig att kväva ett skrockande bubbel. Jag minns allt med sådan glädje.

Tio år sedan. Hela tio år sedan jag själv tog mina stapplande steg på samma plats på en utbildning jag aldrig skulle komma att slutföra. Alla var nya och ingen kände ingen. Främmande människor på främmande plats i en främmande stad. Sådana fantastiska minnen av glädje, och på något sätt finns en glädje i att jag fortfarande befinner mig på samma plats, bara i ett annat kapitel. Det har blivit en vana, hemtamt, hemma. Det här är mitt hem och varje höst får jag ta del av en liten del av den glädje som genomsyrar ett helt campusområde med nyfikenhet och där alla de nya studenterna påbörjar helt nya kapitel i sina liv. Från den stunden för tio år sedan till nu har vägen varit krokig, kantig, full av hål, hårt arbete, glädje och så mycket mer, men summa summarum i slutsatsen att det likt tv-programmet Det Blir Bättre blir just det. Bättre. Tryggare. Härligare. Och allt som ligger framför dessa studenter är, i de flesta fall, en helt fantastisk tid.

Lycka till.

Scener ur ett äktenskap

[Jag, lör 10:52]: *skickar forskningsdata till Handledaren.*

[Handledaren, mån 00:51]: "Ser fint ut! Men visst saknas 'ditt' och 'datt?'"

[Jag, mån 00:53]: "Nope, 'ditt' är nu merged med 'datt' enligt 'yada yada'"

[Handledaren, mån 01:22]: "Ah, just det. Gå nu och lägg dig!!"

[Jag, mån 06:54]: "Haha, ingen fara med sömnen för min del. Redan på jobbet!"

Frågor på det?

Someday I'll be saturday night

Helg. Trött som ett djur, pigg som en mört. Lite ambivalens således. Hela familjen är samlad igen och på något vis är det behagligt höra grabben och dottern direkt falla in i samma mönster att vilja klösa ögonen ur varandra efter ett första "hej" och välkommen-hem-kram. Njuter av att dubbelsängen inte längre är tom och man kan ligga sked med den man tycker om allra mest. Piggheten tillskrivs därmed familjens närvaro och tröttheten de otaliga arbetsuppgifter jobbet har bordlagt mig. Men tröttheten är behaglig, trots påtaglig, även den. Hjärnan får jobba, planera, resonera. Sätter ihop min poster, kör labbar där fräsigt laserljus skall bekräfta mina hypoteser och visualisera det som det riktiga ögat inte förmår se av sig själv, internationellt möte i hemstaden till veckan som kantas av både intellektuell stimulans och fabulös middag på stadens finaste värdshus (i stilla tanke planerar jag en framtida disputationsfest just där). Därefter terminsstart. Hej föreläsningar, case och pyjamas. I've missed you.

Cheater!

Skrev häromsistens om pusselbitar som viktiga delar i att förstå och utvidga vetenskap. Men vad händer när sådana pusselbitar är en konsekvens av oetiskt handlande? Jag pratar om forskningsfusk. Suchitra Holgersson är i blåsvädret igen. Den tidigare KI-professorn som fick stöveln för forskningsfusk har nu fått den andra stöveln från sin andra professur på Göteborgs Universitet. Det här leder mig till två frågor:

Varför forskningsfusk?

Varför ny professur?

Som svar på den första är att det finns en hel jäbla massa (galna) anledningar. Du har begränsade forskningsmedel och måste producera/publicera något för att få fortsatt anslag annars kommer du stå utan jobb och försörjning. Du vill bli erkänd och stor inom ditt forskningsfält. Du fuskar för att du kan. Du fuskar för att du är lat att verkligen bevisa din hypotes. Anledningarna är lika många som de är dumma. En forskare slängs sällan ut på naken baksida bara för att resultaten dröjer (med nickande till mitt första påstående), och resten är bara dumma. Dessvärre är de, när det kommer till verkligheten, sanna. Forskningsfusk är en realitet liksom doping inom idrott. Folk gör det för att det går. Ibland kommer de undan med det, oftast åker de fast. Skillnaden mellan idrottare och forskare är att den senare nämnda ofta kommer alldeles för lätt undan vilket leder in mig på fråga nummer två. Hur kan man medvetet ge en forskare en professur som redan en gång tidigare dömts för forskningsfusk? Det borde gå att stänga av forskare från professionell verksamhet på livstid som inte sköter sina plikter. Det förstör så mycket eftersom dagens forskning bygger på gårdagens upptäcker, och vad leder det in forskningen på om gårdagens hypoteser byggt falska grunder? Likt idrottare inte skall tampas med piller av tveksam karaktär så ska banne mig inte forskare heller pilla med sina dokument mer än vad som behövs för att analysera sina rådata. Utfallet får statistiska beräkningar stå för.

Och på den noten ska jag nu lägga in riktigt snigga konfokalbilder i mina manuskriptfigurer. Bilder direkt från mikroskopet. No fuzz. Och jag vet vad klockan är, men oavsett om klockan nu slår 23:17 så slutar jag inte vara forskare för det. Det är det för roligt för.

Pusselbiten i rummet

Hela residenset är en symfoni av dofter. Från ankbröst och halstrad sötpotatis samt madeirasås med körsbär till lingonparfait med mangocoulis och mjölkchokladcreme. I medelst denna kulinariska dimma funderar jag runt pusselbitar.

För några dagar sedan satt en beskärd del kvartersgrannar ute i solen vid långbord, barn springandes mellan stolarna, vuxna fast i samtal och diskussioner med salongsinfluenser. De flesta av männen samlades runt den stora kolgrillen med sina köttbitar och likt silverryggar slog sig för bröstet och viftade med grilltänger i stilstudie för grottmän. Jag fastnade då i en diskussion om forskning med en annan doktorand (C) inom likasinnat fält samt en redan disputerad statistiker/fysiker (A). Just idag, av oförklarliga skäl, påmindes jag om den kvällen. Resonemangen var till största del logiska och mycket intressanta, främst över hur ens egentliga lilla pyttedel till forskning fullständigt drunknar i det atlantiska brus som forskningssamhället egentligen är. Men i mina ögon så gav C en mycket adekvat förklaring till mentaliteten:

"Tänk dig så här att ditt arbete (avhandling) är en endaste pusselbit. När du är färdig med just din pusselbit så kastar du ut den i ett gigantiskt rum redan fyllt med miljoners andra pusselbitar. Rummet motsvarar all kunskap som världen hittills forskat fram. Vad som händer med din pusselbit får tiden utvisa. Kanske bygger du själv på ytterligare en bit som passar in i just den, eller så plockar du upp en annan och bygger vidare på den. Och kanske, någon gång, är det någon annan som hittar just din pusselbit för att få ihop sina egna pusselbitar. Och vad är det som säger att din pusselbit passar ihop med just medicinska eller naturvetenskapliga pusselbitar? Den kanske är en saknad länk inom humaniora, samhällsvetenskap eller psykologi. För att förstå medicinsk vetenskap behöver vi samtidigt förstå hur vi agerar i våra samhällen och i våra tankebanor, och tvärtom."

Just nu, under influensen av alla dofter är det lätt att spinna vidare på resonemanget till hur forskning betraktas av de som inte håller på med det. När hörs och syns egentligen riktig forskning och inte bara lösa meningar ryckta ur sin kontext för att skapa löpsedelsrubriker? Otaliga är gångerna jag suckat frustrerande uppgivet över löpsedlars dumhet som antingen skrämmer upp eller ingjuter helt falska förhoppningar eftersom de inte är insatta i hela sammanhanget (exemplen är så otaliga att det är överflödigt nämna ens några). De få gånger jag upplevt att forskning presenterats på ett riktigt sätt kan räknas på två fingrar; i samband med utdelning av Nobelpriset samt när de där sällsynta publikationerna kommer som rent sätter hela forskningssamhället i gungning av förvåning. Annars löper det ganska stilla framåt längs sin egen parallella linje bredvid samhället i stort. Sällan korsar det över, vilket jag önskar det gjorde mycket mer. Där har vi som forskare ett väldigt stort ansvar, oavsett vi vill det eller ej.

Vilken freakin' vecka

Kaffe och svalt vitt vin (icke tillsammans, det vore ju, i brist på andra ord, suboptimalt) får mitt huvud att långsamt sluta snurra irländsk julafton. Vilken freakin' vecka. Villfarelsen att jag en julidag efterlämnade ordnung och reda visade sig mer vara en spelad död mans hand av ess och åttor. I summering som att jag helt tappat all min logik rätt ut i sanden där gässvågorna dragit ut den i havsdjupet.
Återupplivandet av vardagen får ta små modesta steg, ungefär som Carbon Based Lifeforms Twentythree trevar sig fram genom olika medvetandeplan och pyramidalbanor trots dygn av elektrifierande sympatikuspåslag.

Ett veckofragment; mer än en förmiddag spenderades med tjefen där kontursågade bitar byggdes ihop till en helhet. Analyser av resultat, design av experiment, resonera runt vilka tidskrifter mina manus skall skickas för publikation, skrivande, ansökningar, resor, möten, planering av min sista skälvande tid på labbet. Den under huden nervöst kittlande tanken att allt det här arbetet börjar se sina sista kapitel och helt nya dörrar kommer finnas framför en med en avhandling i ryggsäcken. Vart kommer det ta mig? Resan är vidunderligt makalös och lätt skrämmande oviss. Så mycket ligger framför mig, både i arbetsmängd, intresse och inspiration. Kittlande, för att summera.

Holiday hell, eller, wine with presanger

Bekanta och glada ansikten, berikande dialoger, gott kaffe; ni vet, allt det där sociala som omger that little thing called jobb. Allt är behagligt bra fram tills jag sätter mig ned i mitt skrivrum och tittar på anslagstavlan för att läsa igenom det papper titulerat "att göra efter semestern".

What the fuck?

Har jag skrivit det där?

Skrattar rått åt min naivitet. Där står bara en massa jibberish av förkortningar och än en gång slås jag av faktumet att sex veckors semester är väldigt bra på att koppla ur hjärnans work-mode. Listan är som egyptiska hieroglyfer och efter flera om och men har den skrivits om till en något mer förståelig svensk version som en hjärna ännu på semester delvis kan greppa.
Som alltid är de första dagarna fyllda av strukturerande och iordningställande med Bon Iver's Beach Baby i bakgrunden. Labbänken väntar ännu på sitt första besök efter lång sommarvila medan jag sammanställer papper, lystrar på tjefens rätt fascinerande sommarfiskehistorier, svarar på mail, ringer telefonsamtal och borde läsa den där spännande artikeln av JC Crockett et al i senaste numret av JBMR. Viktigast av allt på dagens agenda är att sammanställa konfokalbilder över hur de ska presenteras i manuskriptfiguren. De är många och snigga som få. Mikroskopiska mästerverk där jag tyvärr inte kan visa de bästa på grund av tänkt publikation. Men lite ögongodis är självfallet aldrig fel, eller hur Zandra?

Ikväll drar E och dottern till Turkiet för sol och bad i en vecka. Själv sitter jag på ett forskningslabb inramat av gråa, tunga moln med hot om regn. Bara därför (nåja) funderar jag över att dricka ett fabulöst gott glas vin ikväll när grabbarna har lagt sig (vi har grabbvecka). Sedan har jag köpt mig en trevlig presang inför min egen stundande långflygning västerut - Phiatons vita 20 NC hörlurar. Inte så illa för mig heller, således.

Hello world

Det där med att semestern är slut, inte så riktigt hett va?

Lite som att uppleva årets alla söndagar på en och samma gång.

Om det nu inte vore så att jag faktiskt gillar söndagar. Skarpt.

I speak because I can

Katten tipsar om sångfågeln Laura Marling på ansiktsboken. Tonerna faller mig rakt i smaken där melankolin påminner lite om att semestern håller på ebba ut och verkligheten knackar åter på dörren. De senaste veckorna har varit.... ja de har varit, tilltagna, på vida fronter.

Den sobert spelade akustiska gitarren kontrapunkterar pianots sus-ackord där Laura sjunger svepande över båda melodierna i Hope In The Air samtidigt som jag passande läser min individuella studieplan för hösten. Farmakologi, miljömedicin, global hälsa, socialmedicin, geriatrik, bild- och funktionsmedicin och internat med träning i svåra patientsamtal. Detta toppas med en forskningstjänst på 75 % aktivitet även innefattande mittseminarium och konferensresa. Bävar lite, längtar mycket.

Gult ljus

Passerar genom arbetsplatsen för nya bussterminalen vid stora sjukhuset. Blickar upp emot det stora gavelfönstret på femte våningen. Innanför är det släckt. Ännu ingen tillbaka från semestern och allt står stilla och tyst. Pipettroboten fylld med etanol, inget monotont surrande av PCR-maskiner, inga låga suckar vid något av mikroskopen. Arbetsrummen låsta och stilla. En dryg vecka till.
Parkerar bilen, lillgrabben i vagnen, de andra två på fjäderstudsande ben. Dottern till ÖNH för bedömning av hals som säkerligen gick därifrån gladare än E kommer göra. Gott kaffe på Kahls för pappan (hey, jag var ju i kvarteret). Stora sjukhuset är behagligt hemma. Familjärt. Känner alla korridorer och vrår, från midjehöga Bilbodörrar till gigantiska diton för ortopeden Gandalf Grå. Snart är det dags igen, cirkus revisited. Sätta ihop forskningspresentationer, seminarier, jobba fram resultat, jobbresor, gå på kurser och klinik.

Hjärtats startgropar.

Redo. Nu.

Då - Nu - Sen

Varför började jag skriva här?

Av vilken anledning?

Jag går tillbaka till ett vårfyllt maj för drygt tre år sedan och läser vad jag nu inser var ett helt annat syfte än vad som existerar idag. Då fanns så många frågetecken vilket idag mestadels alternerar mellan utropstecken och punktering. Punkt. Det där lilla tecknet som sätter stopp för endera sak och begynnelsen för något nytt, med förutsättningen att punkten efterföljs av en versal och gemener. Då hade jag en dödssjuk mamma, en oviss yrkesmässig framtid, en familjesituation av annat slag och mått. Idag har jag inte längre en dödssjuk mamma utan en död, vilket är en bättre tillvaro ty cancersmärta är bland det värsta jag som anhörig upplevt. Jag har nu en yrkesmässig framtid som är ingenting mindre än lysande ljus och fyller mig med välbehag. Jag har en familjesituation som är nästintill perfekt och helt i sin ordning med både tuvor och öppna plana fält.
För tre år sedan hade jag ett så starkt behov av att få uttrycka mig om allt som livet kastade min väg, ett eget rum där jag kunde skriva vad jag än kände utan hinder eller begränsningar. Det krävde en anonymitet och ett forum där inga texter kunde föreläggas tabun. Därför föddes Doktorandtankar i en period av till kanske större del självhävdelse än äkta ödmjukhet. Att starta upp en liten skrivarverkstad efter att under ett antal föregående år skrivit en av detta lands större tränings- och inspirationsbloggar var ett stort mått av kapitelvändande. Från läsarantal med fyrsiffriga belopp vissa dagar var det inget lätt beslut att rakt upp och ned lägga det på hyllan helt utan förvarning. För mig kändes det bara i kroppen, i varje fiber, att tiden var kommen för förändring. När det skiftet ägde rum skrev jag i mitt första inlägg här att "denna blogg är tänkt att vara något av en resa längs den (åsyftande till livet) vägen av hinder, utmaningar, vinster, förluster, svett, tårar och glädje." Det syftet har den uppfyllt mer än väl. Hinder i massor, utmaningar likaså, vinster rikare än gators guld, förluster bara döden tar ifrån en, svett i litervis, tårar som sprungit ur både glädje och tiofaldigt andra epitet.

Jag har kommit att trivas ganska gott under mitt epitet Doktoranden dessa år, även om väldigt många ändå vet vem jag egentligen är ty flera läsare är personliga vänner i min närhet. Det kan nog upplevas lite som en skådespelare gör vid antagandet av en roll. Man tar delar av sig själv och förgyller den karaktär som ska gestaltas. I mitt fall är karaktären och jag densamma, med skillnaden att karaktären kan uttrycka sig med formuleringar och sätt som i flera fall varken är socialt accepterade samt med en lätthet kunna förmedla ut tankar och funderingar som sällan till aldrig yttras i vardagligt tal mellan människor om inte en synnerligen djup vänskap redan föreligger.

Alla de texter som skrivits under årens lopp är många. De berättar så många historier och delar ur min tillvaro att de numera bara är en förlängning av mig själv. Där jag befinner mig finns texten, den skrivs i mitt huvud och innan ens den första tangenttryckningen finns texten redan där. Textskaparen är Doktoranden och Doktoranden är jag. En och samma. Vad det leder mig till att fundera över är om mitt skrivande går i cykler; att alla de olika texterna i de olika bloggarna helt sonika är korta kapitel i en imaginär bok? Att varje blogg är sin egen bok? Är det verkligen så förutsägbart att jag som människa delar upp mitt liv i perioder om tre år? Ty den första "boken" skrevs i tre, Doktorandtankar har skrivits i tre, ska mitt stora fotoprojekt också vara i tre? Triss? Är det med tre års mellanrum jag vänder blad och börjar skriva på nya kapitel i mitt liv? Är det därför mina tre barn är födda med tre års mellanrum? Nåja, det går att läsa in hur mycket som helst i slumpens mest fantastiska utfall så allt blir till en kakofoni av astrologi. Det är inte mitt syfte, utan det tänkta syftet innan jag ens började se svarta versaler, gemener och punktering i detta bloggfönster var huruvida denna skrivarverkstads vara skall gå till att icke vara.

Vad jag insett under skrivandets gång är att Doktoranden som karaktär har ändrats så mycket från vad den initialt var. Den har drivits framåt, utvecklats och förändrats. Jag trivs för mycket för att lägga den karaktären på hyllan, den har blivit en del av mig som jag trivs så bra med. Den kan berätta historier, tankar, yttra funderingar och säga lite knäppa saker som inte alltid behöver följa logiska resonemang och därmed vara lite vridet. Men jag har insett att den karaktär jag en gång skapade numer är död. Begraven. Borta. Och med mitt fotograferande i mitt andra projekt så faller just de karaktärsdragen bort ur Doktoranden, just precis som att vara pappa är någonting jag hädanefter bara vill vara i verkliga livet. De historier som därmed kommer föreligga här är om tillvaron som doktorand och läkarkandidat. Alltid som ett mixtape.