Alltså.
San Diego, Kalifornien.
Hur summerar vi på bästa sätt?
Går det säga det helt enkelt bara är helt fantastiskt?
Nope.
Och då ska den väldigt sega flygresan till ovan sagda ställe räknas in. Att från Chicago (vilket det gick alldeles ypperligt flyga till) behöva mellanlanda i ökenlandskapets Phoenix bara sketna 60 minuter från S.D för byte av plan och onödig down-time var minst sagt inte ens nästan roligt. Men det till trots så väger allt det positiva upp det parentesmässiga negativa så hårt att det knappt får plats som sidfot. Mycket givande konferens fullpackad med makalös forskning som både inspirerar, får en att tänka till, utvärdera, omvärdera och ge en värdefulla lärdomar. Nya kontakter, nya människor, gamla kontakter, människor jag redan känner. Människor jag tidigare träffat i helt andra delar av världen som Glasgow och hemmavid. Att dela hotellrum och umgås med min vän P som flugit in från Sao Paulo, där vi skrattar åt dumma skämt och knäppa händelser från båda läger vi gärna återger från de månader vi inte setts. Frukost med bagels, cream-cheese, rökt lax och färskpressad apelsinjuice är extravagant bara det. Följer upp med en promenad längs 1st Ave, viker av på G Street, latte på Starbucks i Horton Plaza och ner tillbaka mot S.D Convention Center längs 6th Ave.
Äter mat och dricker viner som får mig att gå i brygga femtielva gånger om och lovsjunga livet. Restauranger i Gaslamp Quarters, från ett modernt pulserande Searsucker till up-style-italienska Bice (vilket faktiskt blir roligt oavsett hur man än försöker uttala och se på det som en svennebanan) där jag äter den mest ljuvliga carpaccio på kalv. Vandrar i turisternas Seaside Village, detta område som mest påminner om en leksaksstad i Playmobil med små färgglada hus och där ute på vattnet passerar den amerikanska flottan med örlogsfartyg av fallosfantastiska storlekar. Hangarfartyg är, om än på avstånd, en avsevärt imponerande syn let me tell you.
Med utsikt över marinan äter vi middag på makalösa Sally's On The Water där Blue crab cakes följt av chili crusted Maine diver scallops avrundat med chocolate crunch sätter mitt gomsegel i unisont flämtande lycka.
När morgondiset knappt har spruckit upp ta sig ut till poolen mellan hotellets två torn Seaport och Harbour. Åt ena hållet ljumma vindar från Stilla havet, åt det andra en magnifik skyline. Några längder i den svala poolen följs av en stund i den varma jacuzzin.
Tar taxi över bron ut till Coronado Island, ett av de absolut dyraste ställena att bo på i hela USA. Här huserar vi på beachen Silver Strand nedanför det mycket berömda Hotel del Coronado. Bara en kort bit ut i havet simmar och hoppar vilda delfiner, pelikaner flyger ståtligt högt upp och dyker sedan som spjut ned i det vattnet i jakt på fisk. Höga, glittrande Stilla havs-vågor slår upp över svenska smalben och lyckan att få bada i detta hav så långt hemifrån är en upplevelse av bejakande mått. Njuter av den varma septembersolen, finkornig sand mellan tårna, i lurarna sjunger Christina Perri hennes vackra Distance.
Livskvalite, någon?
I morgon flyger jag hem. Hade gärna stannat någon dag till.
Faktiskt.
Men som disclaimer är det påtagligt vilket klassamhälle jag befinner mig i. Har man pengar och bra jobb är det fantastiskt på alla sätt, men samtidigt finns det lika många i andra ändan av spektrat utan sociala skyddsnät och tryggheter. I det fallet vinner Sverige jackpot alla gånger. Den orättvisa som här existerar är svår att svälja med de privilegier jag ofrånkomligen själv har. Det blir en känslomässig kombination av ytterlig tacksamhet och fadd orättvisa. Varför jag, varför dem?
Musikmässigt får upplevelsen summeras kort med S.D. in my (aching) heart.
San Diego, Kalifornien.
Hur summerar vi på bästa sätt?
Går det säga det helt enkelt bara är helt fantastiskt?
Nope.
Och då ska den väldigt sega flygresan till ovan sagda ställe räknas in. Att från Chicago (vilket det gick alldeles ypperligt flyga till) behöva mellanlanda i ökenlandskapets Phoenix bara sketna 60 minuter från S.D för byte av plan och onödig down-time var minst sagt inte ens nästan roligt. Men det till trots så väger allt det positiva upp det parentesmässiga negativa så hårt att det knappt får plats som sidfot. Mycket givande konferens fullpackad med makalös forskning som både inspirerar, får en att tänka till, utvärdera, omvärdera och ge en värdefulla lärdomar. Nya kontakter, nya människor, gamla kontakter, människor jag redan känner. Människor jag tidigare träffat i helt andra delar av världen som Glasgow och hemmavid. Att dela hotellrum och umgås med min vän P som flugit in från Sao Paulo, där vi skrattar åt dumma skämt och knäppa händelser från båda läger vi gärna återger från de månader vi inte setts. Frukost med bagels, cream-cheese, rökt lax och färskpressad apelsinjuice är extravagant bara det. Följer upp med en promenad längs 1st Ave, viker av på G Street, latte på Starbucks i Horton Plaza och ner tillbaka mot S.D Convention Center längs 6th Ave.
Äter mat och dricker viner som får mig att gå i brygga femtielva gånger om och lovsjunga livet. Restauranger i Gaslamp Quarters, från ett modernt pulserande Searsucker till up-style-italienska Bice (vilket faktiskt blir roligt oavsett hur man än försöker uttala och se på det som en svennebanan) där jag äter den mest ljuvliga carpaccio på kalv. Vandrar i turisternas Seaside Village, detta område som mest påminner om en leksaksstad i Playmobil med små färgglada hus och där ute på vattnet passerar den amerikanska flottan med örlogsfartyg av fallosfantastiska storlekar. Hangarfartyg är, om än på avstånd, en avsevärt imponerande syn let me tell you.
Med utsikt över marinan äter vi middag på makalösa Sally's On The Water där Blue crab cakes följt av chili crusted Maine diver scallops avrundat med chocolate crunch sätter mitt gomsegel i unisont flämtande lycka.
När morgondiset knappt har spruckit upp ta sig ut till poolen mellan hotellets två torn Seaport och Harbour. Åt ena hållet ljumma vindar från Stilla havet, åt det andra en magnifik skyline. Några längder i den svala poolen följs av en stund i den varma jacuzzin.
Tar taxi över bron ut till Coronado Island, ett av de absolut dyraste ställena att bo på i hela USA. Här huserar vi på beachen Silver Strand nedanför det mycket berömda Hotel del Coronado. Bara en kort bit ut i havet simmar och hoppar vilda delfiner, pelikaner flyger ståtligt högt upp och dyker sedan som spjut ned i det vattnet i jakt på fisk. Höga, glittrande Stilla havs-vågor slår upp över svenska smalben och lyckan att få bada i detta hav så långt hemifrån är en upplevelse av bejakande mått. Njuter av den varma septembersolen, finkornig sand mellan tårna, i lurarna sjunger Christina Perri hennes vackra Distance.
Livskvalite, någon?
I morgon flyger jag hem. Hade gärna stannat någon dag till.
Faktiskt.
Men som disclaimer är det påtagligt vilket klassamhälle jag befinner mig i. Har man pengar och bra jobb är det fantastiskt på alla sätt, men samtidigt finns det lika många i andra ändan av spektrat utan sociala skyddsnät och tryggheter. I det fallet vinner Sverige jackpot alla gånger. Den orättvisa som här existerar är svår att svälja med de privilegier jag ofrånkomligen själv har. Det blir en känslomässig kombination av ytterlig tacksamhet och fadd orättvisa. Varför jag, varför dem?
Musikmässigt får upplevelsen summeras kort med S.D. in my (aching) heart.
Helen Stellar - Io
U2 - With Or Without You
30 Seconds To Mars - Alibi
Red House Painters - Have You Forgotten?
Lady Antebellum - Hello World
The Commitments - Mustang SallyBo Bice - Get On And Ride
Helen Stellar - Flutterby
Christopher Young - Love Happens
Nancy Wilson - Elevator Beat (Vanilla Sky)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar