13 oktober, 2011

Den kollektiva uppgivenheten

Det går inte med ord förklara den ruttna tristess den här kursen orsakar på kollektiv nivå. Sjuttioelva olika föreläsare träder in i en föreläsningssal och mässar om just sitt område i någon sorts övertro att deras område är världens gåva till mänskligheten kopplat med en tro på att de stackars mottagarna, aka vi studenter, inte har ett dugg annat att lägga tiden på. Hela tiden monsterhandouts till leda som innehåller copypastad data från SPSS. Case med frågeställningar där de flesta (I assume) vill slita sitt hår om det skulle bota, eller åtminstone mediokert lindra, den överväldigande känslan av att just ha öppnat en burk med maskar.
Det är inte underligt att föreläsningarna kantas av många laptops där en del räknar statistik och fixar manuskriptfigurer (jag), kollar facebook (jag, med flera), kollar bloggar (jag, med flera), läser nyhetssidor (jag och många andra), nickar av trötthet/tristess (indeed jag, emellanåt), sover (andra) eller folk som spelar Wordfeud på sina smartphones (andra). Jag har inte tillåtit mig själv installera den lilla app:en och kommer låta bli för teh obvious risk av överdriven koncentrationsbrist i studiesammanhang.  Så för att summera denna uppenbara källa av ångest ger jag er några citat som yttrats så här långt:

"Vad fan läser jag egentligen?"

"Är det här alltså, på riktigt?"

"Men somnade ni inte allihopa?"

"Har du Facebook?"

"Nu måste vi ha rast. Kafferast. NU!"

"Vad tror de att det är för kurs de ger? Tio poäng AMM?"

"Flumputte"

"Nördfezt!"

"Alltså nu går jag."

"Den här kursen är så härlig för jag kan göra, absolut, ingenting!"

Som sagt. Om ni vet med er att ni i framtiden kommer läsa den här kursen vid detta universitet och inte klassar den som det tråkigaste du någonsin läst under denna fem och ett halvt år långa utbildning så ring mig. Jag bjuder på lunch. I en månad.

Inga kommentarer: