06 oktober, 2011

det post-operativa oket

En del genomgår en operation, har ett nästintill komplikationsfritt post-operativt förlopp, går hem och mår mestadels fina fisken och fort tillbaka i vardagsrutiner igen. Andra får nästan varenda post-operativa komplikation relaterat till det genomförda ingreppet. Den andra beskrivningen blev vår ram. Sårinfektioner, läkemedelsbiverkningar, akuta blödningar med ambulansbehov, inneliggande vård, ej adekvat smärtbehandling och mer saker in the mix. Men å ena sidan är den medicinska biten inte den mest påtagliga, om än en utdragen och komplicerad konvalescens är tung i sig, så är det rippeleffekten på anhöriga som åtminstone blir mest påtaglig. Barnen saknar sin mamma, putar med läppar och hänger med huvud när vi går hem från förskola och skola när de får höra hon ännu inte kommer hem. Hur de har en pappa som stressar runt som tokig för att hinna med allt som bör göras men ändå får försaka många av de vitala delar av vardag som behöver uppmärksamhet och tid. Humöret är inte på topp, inte energin och frustrationen ligger ibland lite väl nära till hands när motgångarna blir lite för många och lite för täta. Det är som en grå klump uppå ett snöre i halsen som väller upp men lyckas sväljas ned.

Jag säger då det. Ensamstående föräldrar, vardagshjältar är vad ni är.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Håller tummarna för att din fru snart blir bra och rutinerna faller på sin plats igen! Men vad jag känner igen mig i den här situationen när allt blir en enda röra. Då tänker jag också på ensamstående och då känns det faktiskt bättre...gud, vad bra jag ändå har mitt i röran, typ.

Doktoranden sa...

Går långsamt framåt vilket är bättre än bakåt. Vardagsrutiner kommer så smått mer och mer hela tiden.
Men den där röran, ja, hur ensamföräldrar klarar hålla alla bollar i luften är mig främmande. Übermenschen med mängder av tålamod jag icke besitter.