14 oktober, 2011

Pengar Piller Psykvård – ensidigt vinklad historia eller bister verklighet?

Aftonbladet har nu under en ganska avsevärd tid bedrivit artikelserien ”Pengar Piller Psykvård” och jag har följt den med ett ambivalent intresse, både utifrån väldigt jobbiga patienthistorier men även försöka se det ur vårdpersonalens perspektiv. Jag har svårt för historier som bara tar den ena sidan i beaktning, och därför kan jag summera med att programmet ”Uppdrag: Granskning” inte alltid faller mig helt i smaken. Hur som, tillhör man bara det ena laget blir det vinklat, dvs. är man bara patient så ser man vården på ett sätt medan de som jobbar inom den ser det måhända lite annorlunda. Ingen har därmed mer rätt eller mer fel än den andra, men min egen slutsats utifrån alla de otaliga historier jag hitintills läst är att oavsett vad så ska patienter inte behandlas illa och de ska bli betrodda när de kommer och lämnar ut jobbiga delar om sig själva. Deras historier skall tas på allvar, de skall utredas, de skall få känna att någon har lyssnat på dem och har deras bästa som sitt främsta intresse. Patienter får inte bagatelliseras eller drivas med, cynismen hör inte hemma i det rummet. Jag kan inte, som medmänniska, låta bli att irriteras över hur patienter upplever att de blir bemötta genom att läkaren inte tar dem på allvar och skickar hem dem. Om jag tog emot en ung kvinna som sitter och gråter, hyperventilerar och skakar fram en historia med problem som pågått i flera år och uppvisar alla tecken på panikångest och därefter skulle jag skratta och säga ”här hjälper vi alla, var inte rädd, du är söt, gå hem” – snälla, avskeda mig på en gång och förbjud mig ifrån att utöva läkaryrket. Hur svårt kan det vara att erbjuda en hjälpande hand? Början till en utredning? Boka in ett uppföljningsbesök och se hur det går för personen? Att under den stunden hon finns där visa att du bryr dig och tänker hjälpa henne så gott det går? Att bara vara en medmänniska! Men ändå, nyanserat var melodin. Läkaren i fråga kanske hade goda intentioner, det vet jag inte utan jag spekulerar, men poängen är att det är hur patienten uppfattar bemötandet som blir den kritiska delen i vågskålen. Inom yrket finns ordspråket ”Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta”. De sex små orden räcker långt, djävligt långt, om man vågar tillåta sig själv att se de människor vi möter och inte bara sjukdomarna. En sådan läkare vill jag vara.

4 kommentarer:

Anonym sa...

*Gillar!*
T2, KI

Jessica sa...

Sant, så på alla sätt sant! Alla läkare borde ha de sex orden inpräntade på insidan av glasögat, de borde tryckas på varje engångsplasthandske, blinka som skärmsläckare på varje dikteringsdator... Tills de blev för oss alla självklara, för det är de uppenbarligen inte idag.

Och är rätt övertygad om att det är en "sådan" läkare du är på god väg att bli!

Tolkia sa...

På temat psyk, pengar, piller rekommenderas Ingrid Carlbergs bok "Pillret".

Doktoranden sa...

T2, gillar att du gillar.

Jessica, nej självklart är det långt ifrån. Tyvärr. Och jag tackar för komplimangen, jag kommer onekligen försöka.

Tolkia, intressant föreslagen bok. Den är, så att säga, right up my alleyway.