Idag sitter jag, vuxen, vid en studieplats på ett bibliotek omgiven av böcker i arbets- och miljömedicin, gamla tentor, case om läkares arbetsmiljö och frågor om lagstiftande för övertider och jourer. För över tjugo år sedan, i slutet av 80-talet bland gröna och grå skolbänkar i rader, satt jag böjd över en bok som Barbro Lindgren skrivit och Eva Lindgren illustrerat tio år tidigare. Hade läst flera andra barnböcker tidigare men här var en liten historia om en liten ensam farbror som ingen tyckte om och inte hade några vänner. Det här var den första bok som korsade alla barriärer hos ett litet barn och ögonblickligen utvecklades till en kärlek för skriven text. Lite som att boken ringde på hos mig och sa "Hej, får jag bo i din bröstkorg resten av ditt liv?". Sedan dess har jag läst den, då och då, sett någon teaterföreställning, och alla gånger berör den mig på ett sådant djup att ingenting jag någonsin läst sedan dess kommit nära.
Så döm om min förvåning när äldsta grabben tar hem veckans läsläxa från skolan, sagan om den ensamma lilla farbrorn. Jag läser, han läser, vi läser tillsammans. Jag minns, känner klumpen i magen, det fantastiska slutet, och hur boken berör mig exakt lika mycket idag som då. Vissa böcker korsar alla barriärer.
2 kommentarer:
Världens finaste bok! jag blev så glad när jag såg att den kommit i nyutgåva här om året, innan var det helt omöjlig att få tag på...
Linnea S, "Världens finaste bok" - där slog du huvudet på spiken!
Skicka en kommentar