Chef hör bön

Eller snarare, chef läser mail från lätt frustrerad doktorand. E klagar på att jag är otrevlig och jobbig, och jag vet det. Till slut blev det bara för mycket, gick inte. Kroppen sa fysiskt ifrån över det beständiga kortisolpåslaget och gick i strejk. Snäll chef, som så många gånger förut, är ypperligt förstående och har mer bara undrat "när" jag skulle säga till. Inte "om". Och på en dag vänder det. Lite analyser utlokaliseras till en biomedicinsk analytiker, ett experiment till en mycket duktig postdoc i Sahlgrenska götet (tack B!). Jag hinner läsa ett antal effektiva timmar och ansamla kunskap. Hinner köra en PCR på labbet. Räknar lite på den utlokaliserade och dagsfärska analysdata som precis blivit klar. Resultaten är helt lysande fantastiska. Ringer chefen och gapar rakt in i luren "Har du sett!?". Sex staplar som för de allra flesta bara är ett diagram, men för mig en bekräftelse att allt slit helt plötsligt blir all möda värd. Jag tänker "Var fan är champagnen!?". Och jag hinner ta mig hem i tid, säga god natt till barnen. Så med en sådan färgrik måndag i ryggen mixar jag mig en Melon Passion och hjälper E med att montera nya garderober i hallen.