Den gled ur fickan på ett anspråkslöst sätt. Ned i snön. Landade tystlåtet. Blygsamt. Facit blev en doktorand avskild från sms och samtal samt med ett mailkonto i dödläge på internatkurs i norrlandsskogar. Analogt, om surmulet summerat. Omvärldskontakter kokat ned till knagglig meddelandeservice på ansiktsboken från vistelseorten.
Under handledning tränar vi samspråk mellan läkare och patient. Om det som är svårt, kännbart, takykardihöjande och magontskrampande. Hur vi möter föräldrar där vi missat kritisk diagnostik hos deras barn. Hur vi lämnar dödsbesked och möter människor i kris, sorg och trauma. Hur vi hanterar och bemöter patienter med beroende av droger och alkohol. Vi agerar läkare, patienter och observatörer. Vi utsätts, granskas, uppmärksammas, kritiseras, uppskattas och lär oss för var passerande minut och timme. Dagarna är långa, utmattande och särpräglat berikande. Vi varvar allt det svåra med ljuvlig mat som skingrar, åtminstone för stunden, alla tankar om det svåra vi samlar redskap för. I upphettad bastu delar vi med oss av erfarenheter och knappologier, ett estuarium i söta och salta ord.
Vi förlorar sakteligen en del av synsättet i svart och vitt, ser gråzoner och sankmark där ord och meningar när de i väl stöpt utformning blir till stadigvarande grästuvor för människor i kris. Kommer underfund med problematiken och i den ett första steg till, måhända inte lösningen, men trösten och empatin så viktig i vår vardag. Kvällen blir sen, huvudet klarare. Sätter mig i allrummet med en laptop i knät och skriver. Om dagen, små stolpar att ta med mig hem. Sen kommer dokumentären Gazas tårar på tv:n och allt blir överväldigande. Jag går av på mitten som en torr tunn kvist. Brister i gråt, förtvivlan, skakar in till benens märg. Orättvisorna gnager i mig som rostig metall mot hårt ben.
Vänder till slut hemåt, med nya verktyg och en insikt om det gråa. Det svåra. Och en vänlig medmänniska som hittat den förlorade smartphonen. Det vita i allt gråa och svarta.
5 kommentarer:
Fredsprocessen, läsvärt ja. Mitt syfte i texten är inte att vara partisk i något avseende utan hur påtagligt emotionellt fruktansvärd hela konflikten är och hur det man ser påverkar en. Handlar inte om ett ställningstagande.
Tack för ditt svar. Jag ville bara länka till lite information som kan balansera upp situationen då Gazas tårar är en så ensidig film. Svenska medier har bara rapporterat en bråkdel av de raketer och granater som skjutits från Gazaremsan.
Du är välkommen att läsa mera på min blogg om du vill. Där finns massor av nyheter om och tankar kring konflikten.
Allt gott och God Jul!
Förvisso. Dock tror jag du missat den egentliga poängen med texten. Den handlar om komplexiteten och svårigheten i att lämna jobbiga besked till anhöriga och patienter som läkare, inte krigskonflikten. Den var ett sidospår som emfaserar det primärt emotionellt svåra. Att se något sådant utan emotionellt kvarvarande filter.
Min kommentar var inte menad som kritik, utan som information. Jag ville lämna en kommentar med en länk till min blogg. Det har jag gjort på många andra bloggar också. Detta för att nyansera situationen eftersom Gazas tårar är en så ensidig film.
Kommentarer i all ära, kritik om konstruktiv likväl, men du har hakat upp dig på just de få orden om filmen vilket min text inte ens handlar om. Tillika upplevs dina kommentarer lite väl mycket som "säljande reklam" för din egen blogg och därav mitt tvivel för att publicera den. Gjorde det dock nu, men ev framtida sådana om du fortsätter kommentera det som originaltexten inte ens handlar om kommer tas bort/negeras publikation (dock läser jag dem innan). Men om de handlar om vad textens kärna åsyftar, oavsett kritik av negativ eller positiv karaktär, uppskattas. Därmed är denna diskussion här och nu, för mig, avslutad. Tack för synpunkterna.
Skicka en kommentar