Dec

Vaknar med det vita landskapet utanför, till mitt egna förtret och barnens högljudda glädje. Det är december, årets sista månad med allt vad det innebär av traditioner jag är så överförtjust i (nota bene ironin). Men för första gången på vet inte hur många otaliga år skall det inte packas någon bil till bristningsgränsen, inga många långa mil längs snömoddiga vägar, inget julbord med massa rätter ingen äter upp. En jul för oss själva, vi och barnen, i vårt egna residens. Det är nästan så jag längtar efter lugnet. Lite som att på kvällen plugga lurarna i öronen, slå igång sanslöst berörande ambient/lounge-sidan av André Tannebergers Distant Earth och sluta ögonen. Inte heller finns någon i ordets rätta bemärkelse tenta att skriva efter högtidshelger mer än fåtalet frågor runt geriatrik aka äldrevård, en placering nu änteligen till ända. Jag kan hysa en viss beundran för de som ägnar sitt liv åt den medicinen, från läkarna till arbetsterapeuter, ty den är viktig och full av värdighet för multisjuka människor. Men jag med min typ-A personlighet så förblir det mer som att simma i sirap av tristess. Men gjort är nu gjort och kommer, med förhoppning, inte åter i samma utformning. Akutsjukvård och kirurgiska åkommor är mig å andra sidan, varmt välkommet. Så kirurgterminens kvarvarande kurser till våren har mig leendes från öra till öra i Jack the Ripper-stil (no pun obviously intended).

Men december är där jag är. Så jag forskar en del, skriver på både publikationer och en artikel till en svensk läkartidning, skickar abstracts till konferenser under 2012, åker på internat för att lära mig om svåra patientsamtal, handlar julklappar, renoverar i det doktorandska residenset med doktorinnan, men framför allt i veckan firar mina nära vänners fabulösa disputationer. Och om allt vill sig väl kommer jag i kvällningen somna kungligt i den nästan fyra meter långa nya soffan med både divan och schäslong. December alltså, inte helt tråkig månad detta år.