Hjärtats postludium

Solen når inte särskilt högt över trädtopparna och värmer endast lätt de rött skimrande kinderna i det kalla, krispiga vädret. Hand i hand flanerar de, bland juldekorationer och dofter från varm glögg och nybakade pepparkakor i stånden på marknaden. Hon har en buktande mage och han ett stolt, nästintill pojkaktigt, leende på sina läppar när han möter hennes blick. Tusen uppå tusen glosor utan ljud. Hastigt lägger han sin hand över benet som omger brösthålan och blicken irrar. Han har en känsla av att det sticker, som små punkterande nålar över bröstet. Känner sig ängslig, darrig. Han kan stå upprätt men har en dämpad aning av att någonting kan vara fel. Sjukhuset är närbeläget, på kort gångavstånd, och under de få minuter som fötterna bär dem dit blir det varken bättre eller sämre i bröstet. Det känns bara oroligt, ostadigt, otäckt. Det hemtrevliga sorlet från marknaden byts ut mot sjukvårdspersonal som direkt möter upp och hjälper honom till ett akutrum. Utan vetskap för kvinnan som älskar honom mer än allt annat så har hennes man, patienten, prioriterats röd. Akut omhändertagande med kontinuerlig övervakning. Hon väntar i ett enskilt rum dit hon förs av vänliga händer med vänlig röst. Läkaren, du, får veta den röda prioriteringen direkt av en sköterska som kommer in i rummet där du just håller på att undersöka ett barn med magont. Du får ursäkta dig och släppa allt, säga att du återkommer så fort du bara kan men just nu måste gå. På akutrummet ligger mannen på akutbrits. Kläderna har klippts upp, han har nålar och vätska går in, han vrider sig av smärta. Han kallsvettas och börjar förlora medvetandet. Akutsköterskan håller på att sätta ett EKG och du ser direkt när vågorna börjar svepa förbi på skärmen vad som är fel. Massiv hjärtinfarkt. Patienten börjar svikta, hjärtat stannar. Hjärt- och lungräddning påbörjas och med febril och oavbruten aktivitet jobbar hela teamet med att rädda hans liv. Efter två timmar av totalt adrenalinpåslag och alla resurser möjliga tvingas du och alla andra inse det uppenbara. Det går inte längre. Hans liv gick inte att rädda. Halvtomma blodpåsar hänger på droppställningar och på skärmen för EKG är linjen rak. Släck den, säger du, döden inträffade 14:22. Du är helt slut och har den tyngsta uppgiften kvar, att förklara för den blivande mamman att hennes man inte längre är i livet.

Du sorterar tankarna, försöker ha en plan när du och en sköterska knackar på dörren till det enskilda rummet.  Hon går av och an, överlycklig att någon äntligen kommer dit. Hon vill direkt gå och träffa sin man så de kan gå därifrån. De har ju så mycket att göra. Beställa en barnvagn och köpa en weekendresa över nyår, komma bort lite innan barnet kommer. Lite egentid. Du försöker få henne att sätta sig ned för du har något viktigt att berätta. Hon sätter sig, motvilligt, och du försöker förklara. Hur sjuk han var, en stor hjärtinfarkt, hur ni försökte allt ni kunde men hans liv inte gick att rädda. Att han är död. Hon lyssnar inte. Du försöker igen, repeterar, möjliggör tystnaden att tala, låter det fruktansvärda beskedet sjunka in. Hon bryter ihop. Ni följer henne in till akutrummet där hennes man fortfarande ligger. Stilla. Död. Hon gråter och skriker i förtvivlan. Du stannar så länge som behövs. För frågor. För stöd. För att kanske förklara igen. Till slut måste du gå. Sköterskan stannar kvar. Du går in på läkarexpeditionen, sätter dig i stolen och andas tungt. Kanske gråter, känner förtvivlan och sorg. Sedan måste du gå och fortsätta undersöka det lilla barnet med magont, det kan vara något allvarligt som du inte får missa. Du måste vara professionell och empatisk, även om det på insidan river som salt i öppna sår.