Handfull vardagsrealism

Verklighet är till viss del ett ganska abstrakt ord, ännu mer relativt om vill det. Min verklighet, så som jag ser den med mina egna sömndruckna ögon, begynnade idag. Färdigt var det med ledighet, lugn och stilla frid. Mobiltelefonen ringde sin välkänt tråkiga melodi och försökte ingjuta mig vakenhet och artighet, men lyckades sånär uppbåda ett dovt morgongrowlande.
Utomhus ringlade minusgraderna och fick mig dra både halsduk och jacka närmare inpå kroppen. Bussen var dito tom och kall med bara mig och min bok samt gamla damen med rullatorn som kontrast mot det gråa.
På jobbet ekade forskningsavdelningen helt öde. Ensam var jag där, jag och min verklighet på två tavlor med blåa ramar. Får sätta upp dem en annan dag då inga bra krokar var att finna i något skrymsle. Kollade runt bland papper och figurer, lite struktur och textur toppat med förra årets stelnade kaffefläck i hörnet. Ordnade upp och planerade. Från datorn spelades Mixtape av Jack's Mannequin och Sea Green, See Blue av Jaymay på högre volym än vanligt. Trevligt sällskap. Kontrastrikt i brist på andra termer.
I sjukhusets huvudhall jagades lunch. Det ekade öde även där. Som när någon springer genom en ödslig hall med klackeskor på klinkrat golv. Landade en något suspekt grillad i bröd som lyckligtvis fyllde sin gastrointestinala funktion, om än minimalistiskt. Annat vore överdrivet.
Mera papper. Mera tankar. Ett e-mail. Mera beslut. Avrundning.
Ner till medicinska biblioteket och in i grupprummet. Tar en sväng förbi hyllan och plockar på mig både Sobotta och Moore. Muskler och ben, nerver och kärl, allt i en nästan obegriplig eufoni.
En paus.
Sjukhushallens blaskiga kaffe med bitter eftersmak i pappmugg. Råsockret försöker balansera upp men förlorar kampen. Piggheten är dock välkommen i eftermiddagstimman. Lite till.
Fredag idag, helg ikväll. Celebert besök väntar hemma i bohaget. Det kräver både en flaska australienskt vin och värmeljus.